Hur fet skulle du kunna bli om du verkligen ansträngde dig?

[Hemi]

Ursprungligen postat av Klein

Folk som har problem att gå upp i vikt tenderar att antingen äta fel sorts mat, mycket fibrer och lite fett, eller ha något fel på matspjälkningsapparaten som försvårar ätande typ magkatarr eller liknande.

Men det är väl om man är underviktig? Folk började bli lite modernt bulkiga på 90 talet men innan det var ju alla smala alternativt vältränade och några få tjocka men inte med dagens mått.

[xan]

Ursprungligen postat av Klein

Folk som har problem att gå upp i vikt tenderar att antingen äta fel sorts mat, mycket fibrer och lite fett, eller ha något fel på matspjälkningsapparaten som försvårar ätande typ magkatarr eller liknande.

Eller helt enkelt svag aptit och hög förbränning.

[Klein]

Ursprungligen postat av Hemi

Men det är väl om man är underviktig? Folk började bli lite modernt bulkiga på 90 talet men innan det var ju alla smala alternativt vältränade och några få tjocka men inte med dagens mått.

Har förmodligen mycket att göra med att på 90-talet så slog tv-spel, datorer, och skräpmat igenom på allvar.

[Klein]

Ursprungligen postat av Bärsärk

Dåligt psyke brukar vara ett problem också

"Men jag är så mätt jag får inte i mig en bit till"

Typisk läge där fem snabba handflator över ögon och ett skarpt "ÄT!" gör susen.

[baktung]

Ursprungligen postat av xan

Eller helt enkelt svag aptit och hög förbränning.

Bullshit att skylla på sin förbränning. Jag tror inte det är möjligt att ha så hög dygnsmetabolism att den ens skulle utgöra ett problem för att gå upp i vikt om man ville. Visst, kör man Tour de France lär det bli problem men knappast för en vanlig koloit.

Svag aptit eller oförmåga att frossa eller hetsäta är enda orsaken. Har man som jag erfarenhet av depression så är det kanske vanligare att man någon gång tagit sin tillflykt till frosseri. Och då äter man så mycket, bottenlöst och snabbt att man blir andfådd. Det finns ingen förbränning i världen som hinner med det intaget. Nu är hetsätning mer en förmåga jag kan plocka fram om jag har lust, snarare än ett symtom för att kunna glömma allt för stunden.

Det är förståeligt om någon saknar förmågan att frossa. Har man aldrig behövt lära sig att överäta kan det säkert finnas en stark spärr mot ett sånt beteende.

[Captainwide]

Lyckades jag nå ett BMI på över 40 när jag var 12 år så är det nog inga problem att rulla över den gränsen igen om jag försökte.

[xan]

Ursprungligen postat av baktung

Bullshit att skylla på sin förbränning. Jag tror inte det är möjligt att ha så hög dygnsmetabolism att den ens skulle utgöra ett problem för att gå upp i vikt om man ville. Visst, kör man Tour de France lär det bli problem men knappast för en vanlig koloit.

Svag aptit eller oförmåga att frossa eller hetsäta är enda orsaken. Har man som jag erfarenhet av depression så är det kanske vanligare att man någon gång tagit sin tillflykt till frosseri. Och då äter man så mycket, bottenlöst och snabbt att man blir andfådd. Det finns ingen förbränning i världen som hinner med det intaget. Nu är hetsätning mer en förmåga jag kan plocka fram om jag har lust, snarare än ett symtom för att kunna glömma allt för stunden.

Det är förståeligt om någon saknar förmågan att frossa. Har man aldrig behövt lära sig att överäta kan det säkert finnas en stark spärr mot ett sånt beteende.

Nu pratade Klein om folk "som har problem att gå upp i vikt", inte de som är villiga att äta sig till graven.

Om man "bara" vill grisbulka men inte gå bananas med en tunna olivolja och säck strösocker så kommer både aptit och förbrukning avgöra hur snabb viktuppgången blir. Är målet att trycka i sig vad som helst så kommer den varierande förbrukningen mellan individer bli försumbar.

[baktung]

Ursprungligen postat av xan

Nu pratade Klein om folk "som har problem att gå upp i vikt", inte de som är villiga att äta sig till graven.

Om man "bara" vill grisbulka men inte gå bananas med en tunna olivolja och säck strösocker så kommer både aptit och förbrukning avgöra hur snabb viktuppgången blir. Är målet att trycka i sig vad som helst så kommer den varierande förbrukningen mellan individer bli försumbar.

Har man problem att gå upp i vikt kanske man bör förstå att kalorierna som saknas skulle kunna komma från lite vad som helst. Förbränningen är alltid försumbar. Det enda som spelar roll är usel aptit eller individens egna skrupler. Vill man verkligen öka i vikt så ser man till att göra det. Man kan inte hålla på att vela och hoppa över en bit tårta bara för att det är "onödiga kalorier" och sen komma och gnälla över att man har problem att gå upp i vikt.

[Rawrx]

Jag tror jag skulle kunna gå upp i vikt tills jag dör av fetma, om jag ville. Skulle ju ha grov ångest av att bli så fet, men ser inte att 200 kg skulle vara något större problem .

Godis och glass och fet mat varje dag så är det bara att se hur vikten snabbt ökar. Lätt 100 kg+ på ett år.

[Macroman]

Skulle lätt kunna gå upp till 100 kg (78/182 nu). Sedan skulle det nog ta emot ordentligt att bli fetare pga estetiska skäl.

[Bob90]

Jag har försökt att äta upp mig med målet att komma till typ närmare 77 (vägde 72 kg som mest när det begav sig och jag är 171 cm lång) medan jag tränat och jag har ganska svårt att gå upp i vikt även om jag äter som en idiot med typ dubbla frukostar, mellanmål innan och efter lunch och lunch/middag är stora portioner osv.

Skulle jag inte träna alls och bara käka för att bli fet så hade jag nog kunnat komma till 80 med riktigt kaloririk kost. Men min "grundvikt", dvs innan jag började lägga på mig lite muskler är strax under 60 kg, så tror jag att jag skulle få svårt att krypa upp mot 90. Jag är nog för mycket av en tanig räka i grund och botten

Plus att nästan alla mina intressen genom livet har varit någon form av idrottande, så länge jag är frisk och i bruksskick tror jag inte att jag kan/kommer kunna bli särskilt fet.