Citat:
Ursprungligen postat av Ett Orm
Prova väldigt strikt träning Dio. Väldigt mycket bättre om det är lederna som bråkar.
|
Citat:
Ursprungligen postat av Anders The Peak
Jag tror att innebörden av det varierar lika mycket som antalet tränande vad det betyder. Därför behöver du tala om vad du menar att väldigt strikt träning är för dig.
|
Citat:
Ursprungligen postat av Ett Orm
Sämmer bra. Väldigt kontrollerad är nog ett bättre ord egentligen.
Vill dock veta om det är av faktiskt intresse innan jag gör några större utlägg.
|
Är inne på det också.
Brukar faktiskt köra ganska strikt redan (krummar inte ryggen nåt i marklyft, gungar aldrig upp vikten i bicepscurl, osv), men på vissa sätt har jag slarvat, och det verkar jag ha fått sota för. Typexemplet är att jag studsat stången på bröstet i bänkpress. Min högeraxel är riktigt dålig nu, och jag tror det beror mestadels på bänkstudsandet.
Citat:
Ursprungligen postat av Absalom^
Jag hoppar in utan att ha läst hela tråden. Men gör ett Testosteron/Estradiol test (på tex Werlabs) så får du svart på vitt var du ligger. Men det är fel att kalla detta genetiskt max, snarare tillfälligt hormonellt max, det finns massor du kan göra för att öka testot och sänka/höja e2 utan AAS.
|
Jag gjorde det testet och mitt testosteron var precis medelhögt, så det kan jag inte skylla på iaf. Har även ganska manliga ansiktsdrag. Fast nog har muskelbyggarpotential att göra med mycket fler saker än testosteronhalt?
Citat:
Ursprungligen postat av Benny Carlsson
Nu skrev jag uttryckligen så tungt musklerna klarar; inte så hårt de skulle klara. D v s om du använder så tunga vikter du kan på N antal repetitioner.
|
Du skrev "hårt och tungt", om man ska vara petig. Svaret är iallafall att i de flesta av mina set brukar jag stanna precis innan jag tror jag når failure (ibland kör jag till failure också - tack gud för säkerhetspinnar i bänkpressen!). Det är ganska vanligt att det går bra i, säg, 1 eller 2 set, men att det börjar göra ont på tredje setet. Eller att det börjar göra ont framemot de sista repetitionerna i ett set.
Citat:
Ursprungligen postat av Benny Carlsson
Du svarar först tvärsäkert och sedan undrar du vad jag menar?
|
Min fråga om vad du menar var ett drygt sätt för mig att syfta tillbaka till diskussionen som skedde precis innan. Du citerade ju faktiskt ett av mina inlägg från den diskussionen, så jag trodde du försökte argumentera emot mig.
I'm gonna level with you guys litegrann här: Det finns ett par saker jag ännu inte prövat som skulle kunna ge mig stora muskler. Det jag tänker på är:
1) Bli fet. Jag har märkt ett nästan linjärt samband mellan hur mycket jag låter mig väga och hur stark jag blir. Jag tror jag skulle kunna lyfta 150 kg i bänkpress om jag tillät mig väga 100 kg. Dock lägger jag på mig fett jävligt lätt, vi snackar om gissningsvis 4 kg fett per 1 kg muskler. Så jag skulle se helt för jävlig ut då, och hälsan skulle nog gå åt skogen.
Men som motargument hävdar många att det är helt onödigt att äta sig fet för att bygga muskler, och att man aldrig bör bulka.
2) Träna med extremt hög volym. Mina krämpor (i första hand) och det faktum att jag tycker träning är rätt tråkigt (i andra hand) har hindrat mig från att göra detta. Om jag kunde köra Erling Wahlgrens armprogram skulle jag kanske få grova överarmar. Dock skulle mina armbågar paja innan första veckan.
Men som motargument så har jag ända sedan jag började intressera mig för styrketräning läst gång på gång hur viktigt det är att inte träna för mycket, att högre volym inte alltid är bättre, osv. Många scheman som anses superbra har löjligt låg volym (t ex MadCow). På Leangains-sidan kan man läsa spaltmeter om hur fantastiska resultat folk får när de slutar köra byggarsplit och börjar göra typ tre set i veckan av fyra basövningar vardera. Så volym kanske inte är svaret.
3) Träna i en extremt psykiskt stimulerande miljö. 99,99 % av mina träningspass har jag tränat helt ensam, utan träningspartner. 98 % av dem har jag inte ens småpratat med folk mellan seten. Jag menar verkligen allvar när jag säger att jag tar i 100 % när jag tränar, men de där 100 %:en kanske hade varit högre om tre tjockisar som vardera gör 600 i totalen stod och skrek på mig under setet. Dessutom är jag deppig och stressad ofta, och om livet kändes prima för det mesta skulle nog också de där 100 %:en vara högre. Jag tycker mig märka en skillnad på graden av viljan till att ta livet av sig och antar reps det tar för att nå failure på en viss vikt.
Men som motargument så menar många att man inte behöver ta ut sig till max för att få bra resultat. Jag har till och med läst på flera ställen att det är rent kontraproduktivt att göra det. "Gå aldrig till failure" är ett tips jag läst många gånger. En jävligt biffig kille på brädan brukade enligt egen utsago stanna 1-5 reps från failure. Så att pressa sig förbi sina gränser kanske inte är svaret.
4) Programmera bättre. Eller kanske snarare "programmera överhuvudtaget". Jag brukar bara dra till gymmet och köra så hårt jag kan varje gång. Det kanske behövs perioder av lättare träning, inplanerade viloveckor, inplanerad överträning, osv, för att bryta igenom platåer.
Men som motargument har jag läst många gånger att "det är bara att köra", att det är "viktigt att inte övertänka", och liknande. Magnus Samuelsson har sagt att "om man är för fokuserad kommer inte resultaten". Så den perfektaste programmeringen i världen kanske inte hade ökat mina resultat så mycket.