Det är ju just det. Jag känner inte alls igen stereotyperna som beskrivs. Däremot tycker jag det är skumt att fnysa åt en modeintresserad tjej som söker en "modeintresserad partner med känsla för stil", och samtidigt säga att man själv söker en partner som måste bryr sig om sitt utseende.
Med Skuggans uppdaterade kriterier (minus sminkintresset möjligen) så skulle jag säga att 99 % av alla frilufts- och/eller sportintresserade kvinnor jag själv känner med råge lever upp till "bry sig om sitt utseende"-kraven. De allra flesta människor ser inte ut som skogstroll liksom, och enligt min subjektiva världsbild så är de flesta som ändå gör det av manligt kön.
Det är för att jag ser inte mode som något positivt utseendemässigt, alls. Tvärtom tycker jag mycket som är mode kan vara rätt bedrövligt. Det ändras stup i kvarten också, alldeles nyss skulle alla kvinnor måla ögonbryn med 2cm svart tuschpenna, nu ska byxorna vara högt skurna och dras upp till armhålan osv. Snart kommer väl foppatofflor och jeansjacka tillbaka .
Är dina väninnor singlar? Använder de någon datingsite? Jag fick som sagt en chock av att gå in på en norsk datingsite, för utbudet var totalt annorlunda mot för på de svenska siterna. Största skillnaderna var att så många i Norge marknadsförde sig själva som aktiva, sportiga, med naturintresse osv. Det var en hel uppsjö med Therese Johaugs liksom. Proppfullt med aktivitetsbilder och naturbilder. Jag fick nästan leta innan jag hittade en bild där någon satt med en drink i handen. Sådan helt brutal kontrast mot för de svenska datingsiterna.
Den stereotypa gymselfies-damen får 11/10 attraktionspoäng av mig, men en stereotyp frilufts-friskus som orienterar, åker mountainbike, skidor osv 7/10.
Den stereotypa gymselfies-damen får 11/10 attraktionspoäng av mig, men en stereotyp frilufts-friskus som orienterar, åker mountainbike, skidor osv 7/10.
Ifall en gymselfie-dam är 11/10, hur skulle du då betygsätta en gymselfie-dam som poserar med en buttplug? Jag är skeptisk till din skala.
Den stereotypa gymselfies-damen får 11/10 attraktionspoäng av mig, men en stereotyp frilufts-friskus som orienterar, åker mountainbike, skidor osv 7/10.
En friskus som föredrar friluftsliv är ju 10/10 när det kommer till personlighetstyp.
Smaken är som baken antar jag, fåfäng selfiefjant är ett stort minus hos mig.
På ett ytligt plan kan jag känna att gymselfie-damen är otroligt attraktiv, men det har en tendens att urmjölkas väldigt fort, när hon sen visar sig inkapabel till att prestera någonting, eller bara är allmänt såsig.
På ett litet sidospår är det ganska kul att se en person bli attraherad och inte kunna gömma det ens lite grann. Det hände senast idag, och jag varnar för att det är ryggdunkande skryt från min sida här:
Jag står och kör ryck på gymmets lyftarpodie, som är stort nog för fyra sektioner. Till höger om mig är det två damer runt 25 år gamla, som tränar marklyft, varav en instruerar den andra. Mellan sina set står den andra mellan de två sektionerna, och ganska nära hylsan på min stång. Som alltid vill jag undvika att någon skadar sig på grund av mig, så jag går fram och knackar henne lite lätt på axeln.
Hon vänder först bara sidan av ansiktet till, så som man gör när man egentligen inte vill ge någon sin uppmärksamhet.
"Ja?"
"Ursäkta, men jag kör lite flaxande tyngdlyftning här och vill helst inte att du riskerar skada dig. Skulle du kunna tänka dig att stå på andra sidan, eller kanske framför din vän?"
Nu vänder hon sig helt mot mig, och jag ser hur ögonen spärras upp, tonårsfnisset fastnar i halsen, och hennes ansikte blir knallrött. Hon ber så mycket om ursäkt och halvt snubblar sig till andra sidan om sin kompis, som för övrigt tränar marklyft med ruggigt bra form.
Har det här hänt er? I vissa fall tror jag det dels är min uppenbarelse, men också en ganska bred och sävlig norrländsk dialekt.
På ett ytligt plan kan jag känna att gymselfie-damen är otroligt attraktiv, men det har en tendens att urmjölkas väldigt fort, när hon sen visar sig inkapabel till att prestera någonting, eller bara är allmänt såsig.
Har det här hänt er? I vissa fall tror jag det dels är min uppenbarelse, men också en ganska bred och sävlig norrländsk dialekt.
Grattis!
Hänt någon enstaka gång - tillräckligt sällan för att det måste handla om att jag faller personen precis i smaken men tillräckligt ofta för att hålla storhetsvansinnet flytande. Mest minnesvärda fallet var i coop-butiken på t-centralen, när en i personalstyrkan vände sig om för att svara på min fråga och prompt tappade plattan med konservburkar hon höll på att plocka upp
Senast redigerad av blåvitt den 2018-01-20 klockan 19:07.
Har aldrig fått den typen av respons, men jag saknar ju också en av huvudkomponenterna, den breda och sävliga norrländskan.
Det jag råkat ut för på höjd är typ någon som fastnar med blicken i ögonen och kommenterar lite förvånat att man har väldigt fina ögon, eller en kommentar som slinker ut om någon del av kroppen.
Den här uppenbarelsen triggar inga inga tonårsfnitter, högröda anleten eller fumlande beteende
__________________
Citat:
Ursprungligen postat av Diomedea exulans
Det är nog helt enkelt inte min grej att upprepade gånger bli slängd i golvet så skallen och ryggen värker och att ha svettiga, håriga män som bänder runt mina armar, stryper mig och sitter på mitt ansikte.
Glömde svara på denna, och det blir lite långdraget. Kanske rent av överanalyserat.
I det här fallet ser jag inget annat scenario, åtminstone inte ett där jag undviker att störa henne mer än jag redan gjort. Antingen så accepterar jag att hon faktiskt är väldigt upptagen och har ett eget liv, eller så djupdyker jag i en inbillning att nu ska jag minsann vara en av de viktigaste sakerna i hennes liv.
Min återhållsamhet, om vi nu kan kalla respekt för en annans tid och önskemål det, grundas i att vi faktiskt diskuterade egentid inom parförhållanden. Båda var övertygade om att det fortfarande måste finnas separata liv utanför den sfären om två personer; det spelar ingen roll ifall det är separata intressen, separata vänner, eller bara separat egentid från sin partner. Vår gemensamma tanke var att man sen har ett känslomässigt "hem" att alltid komma tillbaka till.
Jag erbjöd att ge henne mitt nummer, så fick hon ju höra av sig till mig i mån om tid, och hennes svar sa ändå en del, tycker jag:
"Hey, oh, that sounds perfect!"
(Telefonnummer utdelas)
"No stress. No worries. You just let me know when there's time, ok?"