Inte bannad längre, det firar jag med en ny journal - Sidan 16 - Kolozzeum Forum

Diomedea exulans · 2021-09-23, 09:39

Citat:

Ursprungligen postat av Ribcage

Snygg jobbat, sa ju det! Kanske du har 130 om du vilar fem dagar och testar igen. Eller så köttar du på bara.

Tack!

Jag tror jag köttar på lite tills jag klarar lite fler reps på mina träningsvikter.

Diomedea exulans · 2021-09-28, 11:03

Maxade i marklyft igår, fick upp 160 kg. Det är tangerat PB (det är väl så det kallas när man tar en vikt som varit PB en gång för längesen? Är inte så haj på fina ord).

Får vara nöjd, mitt rep-PB nuförtiden är 6 eller 7 reps på 140 kg, och en etta på 160 motsvarar väl det ganska bra. Plus att jag bara dragit 160 en gång och det säkert var fem år sedan.

Otäckt nog blir jag stadig svagare i chins just nu, nästan en rep per pass. Men samtidigt blir jag med kuslig regelbundenhet en rep starkare i stångrodd per pass. Den självklara tolkningen är att jag går upp i vikt just nu. Väger kanske mer än 83 idag.

Agitator · 2021-09-28, 17:39

Citat:

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Tog 125 i bänk idag!

Gick ganska lätt också.

Filmade det, men kameran la av innan jag hann med lyftet. Maximal otur. Min telefon har någon grej att appar stänger ner sig ibland, det var nog det.

Failade på 130 efter det. Skyller på att en snubbe satte igång sin jävla skitmusik.

Hur är det nu, när man når 130 får man deffa, va? Hur ser reglerna ut?

Man får bara deffa när man ser oaptitligt fet ut! Eller när man är klar med sina styrkemål.

Which ever comes first

Diomedea exulans · 2021-09-28, 17:57

Citat:

Ursprungligen postat av Agitator

Man får bara deffa när man ser oaptitligt fet ut! Eller när man är klar med sina styrkemål.

Which ever comes first

Låter rimligt!

Diomedea exulans · 2021-10-05, 09:09

DEFFDAGS

Citat:

Ursprungligen postat av Agitator

Man får bara deffa när man ser oaptitligt fet ut! Eller när man är klar med sina styrkemål.

Which ever comes first

Jag har ett tag nu varit oaptitligt fet, och enligt Agitators utsago ovan tarvar detta deff. Pappa fyller år idag, lätt att komma ihåg startdatumet. Handlar maten idag och börjar deffa imorrn.

Jag hade tänkt gå tillväga genom att äta enligt följande schema:

8:00
5 eller 6 ägg
en frukt.

12:00
250 gram nötfärs/kyckling/veganfärs eller två burkar makrill.

16:00
Samma som 12:00.

20:00
500 gram lättkvarg
225 gram bär.

Det bör landa på ca 1 kg frukt och grönt och 200 gram protein.

Jag ändrar matschemat om det funkar dåligt.

Undantag från schemat görs på bjudningar etc, det borde funka lite som refeeds.

Startvikt
Idag vägde jag 82,3 kg med en halv morot i magen.

Målvikt
Vet inte.

STYRKA JUST NU
Det här är första arbetssetet i alla övningar i mina tre senaste pass, tagna till failure:

Knäböj
85 kg 8 reps

Bänkpress
125 kg 1 rep

Marklyft
140 kg 4 reps

Press
50 kg 10 reps

Stångrodd
55 kg 10 reps

Chins
10 kg extravikt 4 reps

Stångcurl
35 kg 11 reps

Liggande french press med stång för triceps
40 kg 10 reps

Hantellyft åt sidan
10 kg 8 reps

Benspark
54,5 kg 9 reps

Sittande lårcurl
82 kg 10 reps

Stående vadpress
75 kg 11 reps

Magmaskin
85 kg 11 reps.

Ribcage · 2021-10-05, 22:35

Angående kosten. Hur lågt är det i kcal? Jag är ingen expert men det ser ut att vara lågt i fett och kanske kolhydrater. Ser väldigt strikt ut, är det en kost du tycker om?

Diomedea exulans · 2021-10-06, 06:39

Citat:

Ursprungligen postat av Ribcage

Angående kosten. Hur lågt är det i kcal? Jag är ingen expert men det ser ut att vara lågt i fett och kanske kolhydrater. Ser väldigt strikt ut, är det en kost du tycker om?

Har inte kollat kcal, men det kanske är för lågt. Ska justera isåfall.

”Tycker om”, ptja, sådär? Tänkte köra väldigt strikt eftersom jag inte litar på mitt omdöme riktigt. Hade annars gärna bara ätit på känn.

Ribcage · 2021-10-07, 09:51

Citat:

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Har inte kollat kcal, men det kanske är för lågt. Ska justera isåfall.

”Tycker om”, ptja, sådär? Tänkte köra väldigt strikt eftersom jag inte litar på mitt omdöme riktigt. Hade annars gärna bara ätit på känn.

Ah okej, känner bara själv att ju mer strikt ju mindre troligt att jag följer det. Sen att jag personligen hellre lever efter regler än efter något matschema. Vissa regler gör det enklare att äta på känn helt enkelt, men där är vi alla olika.
Resultat lär du få ändå ska bli intressant att se hur det går.

Diomedea exulans · 2021-10-07, 09:57

Första deffdagen genomkörd igår. Reflektioner:

- Jag blev helt okej mätt av varje mål. Överlag var hungernivån under dagen högre än normalt (no shit).

- Energinivån verkade normal.

- Smaken var helt okej.

- Jag somnade bra, men vaknade mitt i natten, låg vaken länge och blev vrålhungrig. Ska vara vaksam på sömnen, just dålig sömn är en bieffekt av hård deff som inte känns okej.

- Första deffstyrkepasset igår. Var några reps svagare i allt. Drar inte för stora växlar på det, jag sov ännu sämre natten till igår, och det kan vara boven. Plus att glykogenbrist kan innebära temporär försvagning.

Tl;dr: Helt okej, ska se hur det blir över flera dagar. Jag tror jag håller mig stenhårt till schemat en vecka iallafall, innan jag eventuellt slänger in kolhydrater och annat.

Diomedea exulans · 2021-10-07, 09:59

Citat:

Ursprungligen postat av Ribcage

Ah okej, känner bara själv att ju mer strikt ju mindre troligt att jag följer det. Sen att jag personligen hellre lever efter regler än efter något matschema. Vissa regler gör det enklare att äta på känn helt enkelt, men där är vi alla olika.
Resultat lär du få ändå ska bli intressant att se hur det går.

Jag förstår precis.

Jag har som personlighetsdrag att jag följer regler mer strikt än andra, det gäller även på jobb och i alla andra områden i livet. Gillar tryggheten det skapar.

Diomedea exulans · 2021-10-10, 13:39

Ska äta mer mat. Är för hungrig och sover för dåligt.

Börjar med att lägga till 200 gram havregryn per dag och se vad som händer.

Diomedea exulans · 2021-10-10, 15:48

Citat:

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Ska äta mer mat. Är för hungrig och sover för dåligt.

Börjar med att lägga till 200 gram havregryn per dag och se vad som händer.

Vi nöjer oss med 85 gram havregryn, alltså två deciliter. Det blir ju skitmycket gröt.

Glömde förresten säga att jag gått ner ett kg, från 82 till 81.

Diomedea exulans · 2021-10-16, 11:10

Tänkte bidra med lite uppdatering om deff och annat till min lojala fanclub! Det viskas om, i vissa andra trådar, att folk saknar mina funderingar och grubblerier, och jag har fått lust att dela med mig av dem.

Nu har frysen tömts på all min deffmat! Har bestämt mig för att äta det mamma och pappa bjuder på den korta tiden jag bor kvar här hemma (tolv dagar), fast äta mindre mängd samt mer protein. Jag inbillar mig att jag har fått ett hum nu om vilken hunger/mättnadsnivå som är optimal, dvs, som låter mig gå ner i vikt, men varken gör mig korkad, svag eller sömnlös. Farsan kokar fem ägg till mig varje morgon istället för tre som förut, och jag käkar kvarg och proteindrinkar.

Från början var min deffplan ungefär såhär:
- Hård-deffa tills jag börjar jobba.
- Ta deffpaus minst en månad när jobbet börjar, för då måste jag vara klar i skallen.
- Deffa hårt igen så fort jag kan jobbet som ett rinnande vatten.

Men nu är jag mer inne på att köra en lång, långsam deff på flera månader. Så långsam att jag inte behöver ta paus för att kunna lära mig saker på jobbet. Det vore ju fint att behålla all styrka också. Tänk att bänka 120 med tio procents kroppsfett, då är man ju inte nådig på beachen.

Hur går det, då?

På 11 dagar har min morgonvikt minskat med 1,4 kg. Så det får ses som bra.
Svårt att uttala sig om styrkan på så här kort tid, eftersom det beror på dagsform. Deffens första benpass gick bättre än det sista benpasset innan deffen, medan deffens benpass nummer två gick sämre.

Föräldrarelaterad deffkontrovers

Nu lämnar jag det praktiska ett tag och tänkte gå in lite mer på grubbleri-delen. Det finns en specifik anledning till att jag börjat deffa just nu. Här vill jag förvarna läsare att det kommer förekomma självömkan och offermentalitet på kanske aldrig tidigare sedd nivå. Det finns alltså risk att de på forumet som inte är så förtjusta i mig kommer tycka om mig ännu sämre om de läser vidare härifrån.

Trogna följare vet kanske att jag har bott gratis hos mina föräldrar och ätit maten de lagat i ganska exakt ett och ett halvt år. Ni kanske också har snappat upp att jag egentligen har velat deffa, men struntat i det i huvudsak på grund av påtryckningar från omgivningen. Jag vill minnas att jag nämnt det några gånger över månaderna. Nu tänkte jag gå in mer i detalj på det sistnämnda.

Först måste backa klockan två år, till tiden jag bodde i Stockholm.

Innan jag flyttade till Stockholm hade jag bott själv i lägenhet i åtta år och lagat den mesta av min mat själv. Det sista året innan Stockholm hade jag dessutom deffat ner mig till en fettprocent som jag tyckte var optimal och som jag trivdes sjukt bra med. Jag hade nått Peak Dio. Och jag hoppades ligga kvar där resten av livet.

Under denna period anlitade jag en modellfotograf till att ta lite riktiga modellbilder på mig. De blev de snyggaste bilder på mig som någonsin skapats. Ni har alla sett dem. Men här kan ni få en uppfriskning av minnet:

Aaah. Jag kan känna hur mina äggstockar börjar producera spädbarn bara genom att titta på de där bilderna.

Jag tror att min kroppsvikt vid denna tidpunkt var 72 kg. Det är iallafall siffran jag brukar använda som den då jag ser som bäst ut. Hade dock inte vägt mig på ett tag här.

Så vad hände i Stockholm? Jo, jag råkade deffa ner mig ytterligare. Jag höll igen lite på maten i syfte att ligga på kaloribalans, men felberäknade lite och råkade landa på kaloriunderskott. Jag fick även några härliga magproblem vid den här tidpunkten som gjorde att jag ofta fick ont i magen när jag åt mig mätt (troligen magkatarr). Det ville sig inte bättre än att jag för ganska exakt två år sedan hade gått ner till osexiga 67 kg. Jag såg ut som att jag hade fått cancer.

Exakt då åkte jag hem till Blekinge för jullov. Ni kan ju gissa vad reaktion blev. Helvetet brakade loss.

En av de första sakerna pappa sa när han såg mig var ”vad smal du är!”

Det här var det första meningsutbytet jag hade med frun till en av mina kusiner det lovet:
Hon: ”Hur är det i Stockholm?”
Jag: ”Bra.”
Hon: ”Vad äter du där?”

Och så höll det på.

Märk väl, det är faktiskt inte säkert att jag var ohälsosamt smal. Min BMI var i det hälsosamma spannet. Jag har för mig att Grub har skrivit att män inte börjar bli ohälsosamt magra förrän vid 5 % kroppsfett eller något sånt, och jag hade mer än så. Men jag såg ut på ett sätt som folk tolkade som sjukt.

För att göra det hela ännu värre råkade denna smalhet sammanfalla med att jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag är faktiskt inte alls säker på att det psykiska lidandet berodde på smalheten. Det fanns andra, yttre faktorer som påverkade, som att jag var jättemissnöjd med utbildningen jag gick. Men det spelade ingen roll för alarmisterna i min närhet. För dem var saken klar: Dio mår jättedålig på grund av att han är så mager.

Ni vet hur det gick sen. Jag gick upp i vikt, hoppade av utbildningen och flyttade hem till mina föräldrar.

Det där med vikten, ja. När man är mitt i en viktuppgång så kan det vara svårt att bromsa sig när man tycker att man har nått en perfekt nivå. Denna svårighet kan ökas mångfaldigt om man enbart äter det som ens föräldrar bjuder på. Precis så var det för mig. Ganska snart hade jag skjutit över målet och vägde lite mer än på mina Tinderbilder.

Kort tid efter att jag hade flyttat in hos mina föräldrar ville jag deffa igen. Men det fanns ett problem. De ville inte att jag skulle göra det. Jag yppade idén ibland, eftersom det var relevant för dem att veta eftersom vi alltid åt ihop, och de skulle märka om jag åt annorlunda. Jag minns inte exakt hur diskussionerna gick där för över ett år sedan, men det stod klart att de jag bodde hos absolut inte ville veta av att jag förlorade fett.

”Varför bryr du sig alls om vad andra tycker om att du deffar?”, undrar du säkert nu. En väldigt berättigad fråga. Saken är den att jag har låg tolerans för tjafs och att alltid behöva försvara mig.

Jag är nykterist. Men om jag bodde med två personer som hela tiden sa ”kom igen, ta en öl! Bara en öl gör ingen skada! Sluta vara så extrem, Dio! Kom igen, du måste leva lite också! Vet du förresten att ett glas vin per dag är nyttigt?” osv, då skulle jag efter ett tag säga ”fuck it” och börja supa bara för att få dem att sluta tjata.

En annan liknelse: om jag var vegan och bodde ihop med två personer som alltid sa ”blir du aldrig sugen på kött? Kolla hur god den här hamburgaren ser ut! Människor är djur, tycker du det är omoraliskt av tigrar att äta djur också? Vet du, jag läste att sojabönor förstör miljön mer än nötkött!” osv, då skulle jag till slut säga ”fuck it” och börja äta kött.

Ungefär så var det nu, fast med deff.

Jag har en betydligt tydligare minnesbild av vad som hände en gång för många månader sedan när jag tänkte ”fuck it, nu deffar jag iallafall”, och fyllde frysen med kycklingfilé och broccoli. Jag minns bl a att jag vägde 77 kg, för det var exakt tio kilo mer än när jag var ”för” smal. Det blev gråt och tannagnisslan när jag hade berättat om mitt beslut, men jag stod på mig.

Sedan kom första deffdagen. Det råkade bli så att jag var på dåligt humör den dagen. Kanske pga kaloriunderskott, kanske pga någon annan av de bokstavligt talat tusen andra anledningar som det kan finnas att vara på dåligt humör för.

Men för min mor var saken solklar: Dio mår dåligt för att han deffar.

På kvällen satte hon sig ner mittemot mig vid köksbordet, stirrade mig stint in i ögonen med ömkande blick, och höll ett väldigt seriöst litet tal.

”Dio, jag märker ju på dig att du mår lika dåligt som i Stockholm. Varför vill du gå ner i vikt? Varför är du så kroppsfixerad? Är det inte bättre att du lär dig älska dig själv som du är? Varför går du på gym? Varför är det viktigt för dig att bygga stora muskler?” osv.

Jag försökte svara med rim och reson, men det var meningslöst. ”Mamma, jag väger BOKSTAVLIGT TALAT TIO KILO mer än i Stockholm, jag tror inte jag blir ohälsosamt smal efter BOKSTAVLIGT TALAT EN DAGS BANTNING”.

Vi lämnade ämnet, och jag fortsatte faktiskt min deff, med okarakteristisk viljestyrka. Men bara några dagar. Det blev inga fler långa tal, men skadan var redan skedd. Och jag tyckte att jag kunde känna i deras blickar att de var emot mitt lilla projekt.

Att deffa är jobbigt nog som det är, även om folk i ens omgivning stöttar en. Det är dubbelt så jobbigt om folket i ens omgivning motarbetar en. Efter nån vecka sa jag ”fuck it” och lade ner den deffen.

Sen fortsatte en lååång period där jag sakta gick upp ännu mer i vikt. Nån gång då och då yppade jag deff-frågan igen. Men när mamma och pappa hörde mig säga orden: ”jag tror jag ska gå ner lite i vikt” så var detta vad de hörde i skallen: ”jag vill gå ner till 67 kg igen och bli så smal så jag mår psykiskt dåligt. Vad tycker ni om det?” Och jag blev snabbt skjuten i sank.

Det hela blir inte bättre av att de är 40- och 50-talister och därmed oförmögna att diskutera saker. Problem är till för att sopas under mattan. Stör man sig på något, då begraver man det djupt inom sig. Om ens son vill prata om något som bekymrar honom, då säger man ”vi tar inte det nu”.

Nu pausar jag gnället lite för att försvara mina föräldrar med en annan infallsvinkel: Jag är en vuxen person och ansvarar själv för mina egna handlingar. Jag bestämmer själv vad jag stoppar i munnen. En vuxen person ska kunna stå på sig, trots några dryga kommentarer. Det var ju inte som att de hotade mig med något straff om jag deffade.

Man skulle med denna synvinkel kunna hävda att min situation till 100 % är mitt eget fel och att mina föräldrar är helt utan skull. Jag förstår den synvinkeln absolut.

Men samtidigt, människor är inte öar, vi påverkas hela tiden av varandra, och man har ett ansvar för vad man säger till folk. Jag är själv väldigt kluven till huruvida jag har rätt att känna mig orättvist behandlad eller ej.

Med det sagt: tillbaka till gnället.

Under hela min viktnedgång var jag orolig över hur det skulle gå med brudarna. Jag hade för längesedan passerat opti-Dio och var sakta på väg mot tjockis-Dio.

Under den absoluta merparten av den här perioden var jag fullt liggbar. Redan förra sommaren en gång yppade jag för en dejt något i stil med: ”Jag hoppas du inte har något emot att jag väger lite mer än på bilderna”. Hon svarade något i stil med ”nej, herregud”. Jag tror hon talade sanning, för sen hade vi sex.

Så sent som nu i juli dejtade jag en tjej som spontant sa rakt ut att jag har fin kropp. Jag tror hon också talade sanning, för vi hade också sex.

Det är troligt att min vikt tog ett skutt uppåt kort därefter, för ungefär i juli började det skita sig med brudarna.

Nyligen vek jag mig på en annan punkt: jag skaffade hår.

Mina föräldrar verkar vara kvar i femtiotalet ungefär, när det gäller utseendeideal. De tror att man når optimal snygghet när man har vattenkammat hår och rutig skjorta som är nerstoppad i högt uppdragna byxor. De verkar inte kunna förstå konceptet trender och att ungdomar vill se ut som andra ungdomar.

I högstadiet snackade de så mycket skit om häng på byxorna att jag gick runt med uppdragna byxor trots att jag egentligen ville ha häng som de coola killarna. Om vi spolar fram till vuxenlivet så har farsans kritik inte varit nådig när jag skaffade skägg. Och nu, på senare år, har han försökt motarbeta att jag rakar skallen.

Återigen: jag fungerar så att om jag blir tjatat på tillräckligt mycket så blir det till slut viktigare för mig att slippa tjatet än att få göra vad jag vill. Jag stod emot pappas små kommentarer i 1,5 år. Men för någon månad sedan, när jag satte mig med nyrakad skalle vid frukostbordet, sa pappa ”jag tycker han är finare med hår”. Jag tänkte ”fuck it, det är viktigare att slippa tjatet än att vara snygg”, och slutade raka mig.

För ungefär två veckor sedan skedde slutligen den katastrof jag sakta inväntat: en tjej dissade mig för att jag inte längre är lika snygg som på Tinder. Vi hade gått över till Whatsapp och skickat varsin nytagen selfie.

Vid gud, jag ska visa min selfie för er, så får ni se skillnaden:

Jag är väl inte kräkframkallande, men jag är sannerligen mindre snygg än förut. De utmejslade ansiktsdragen är ett minne blott och frillan är töntig.

Den här tjejen hade godheten att säga sanningen till varför hon tappade intresset.

Och jag klandrar inte henne minsta lilla. Om jag matchade med en niopoängare, som sedan visade sig vara en fempoängare; nog fan hade jag tappat intresset.

Jag har dejtat några andra tjejer i höst, som av mystisk anledning ”kommit på att de inte är redo för ett förhållande” kort tid efter att de sett hur jag ser ut nuförtiden. Jag må vara foliehatt nu, men jag tror de alla dissade mig av samma skäl som hon den här senaste.

Jag gick direkt in på toa och rakade skallen, och dagen efter åkte jag till Coop och köpte åtta dagars deffkost.

Jag har i dagarna snackat ut med morsan om hur jävla dåligt jag har mått över att jag inte har ”fått” deffa. Hennes uppfattning om situationen var helt annorlunda än min. ”Om du frågar mig om jag tycker att du borde gå ner i vikt svarar jag ju”, sa hon — fast det inte alls rört sig om att jag har ”frågat”. Hon ställde sig också totalt oförstående till hur ens utseende skulle påverka dejtinglyckan. ”Har samhället blivit så ytligt?”, sa hon. Osv.

Nåväl. Vi har snackat ut och har väl inget otalt längre.

Igår snackade jag om det här med det närmaste jag har till en bra psykolog: min syrra. Syrran brukar vara rätt hård mot mig, och jag var 100 % säker på att hon skulle tycka att jag bara var en gnällspik när jag berättade att jag inte har ”fått” deffa, och att jag var en vuxen människa och inte hade rätt att skylla ifrån mig. Till min stora förvåning var hon på min sida. Hon tyckte att mina föräldrar var dumma i huvudet som hade lagt sig i vad jag gör med min kropp, som om jag vore någon jävla småunge som inte kan ta egna beslut. Hon förstod även det där med att man blir påverkad av omgivningens åsikter.

Jag har inte vågat ta upp de här funderingarna på Kolo heller, eftersom jag varit rädd att ni ska skälla på mig för att jag är oansvarig och skyller ifrån mig. Men nu tänker jag att om syrran kan acceptera mina funderingar utan att riva upp ett nytt arslehål på mig, då kanske ni också kan det.

Jag övervägde att pausa Tinder tills jag blivit Opti-Dio igen. Men när jag såg mig själv i gymspegeln igår tyckte jag att jag redan hade åkt upp till en sexpoängare. Jag tog en selfie som fick bli min nya Tinderbild.

1x0 · 2021-10-16, 11:47

Vilken jävla post hahaha! Jag älskar det!

Diomedea exulans · 2021-10-16, 11:54

Citat:

Ursprungligen postat av 1x0

Vilken jävla post hahaha! Jag älskar det!

Haha. Glad att du är positivt inställd.

Jag ska vara ärlig nu; jag kommer gå runt i typ en halv dag nu och gå runt och vara orolig för att mina haters ska glida in och skjuta mig i sank pga gnäll/ansvarslöshet osv.

Var inlägget intressant att läsa fastän det var så långt? Det var längesedan jag skrev en lång text, är nyfiken på om jag är ringrostig eller om jag ”still got it”...