Citat:
Ursprungligen postat av blåvitt
Orbitór, vänster vinge av (Cartarescu) - otroligt underlig, slingrande och hemsökande prosa. Makalöst bra bok.
|
Jag måste lyfta den här boken igen. Cartarescu är en av vår samtids mest fascinerande tänkare med en oerhörd förmåga till fantasieggande formuleringar. Ett smakprov:
"Ändå befinner vi oss mellan det förflutna och framtiden som en maskformig fjärilskropp mellan två fjärilsvingar. Den ena kan vi använda till att flyga med, för vi har skickat nervtrådar ända ut i kanterna på den; den andra är okänd, ungefär som om vi skulle sakna öga på den sidan. Men hur ska vi kunna flyga med en vinge? Symmetrins profeter, invigda och kättare ställer i utsikt vad vi skulle kunna bli och vad vi måste bli. Med vad de ser per speculum in aenigmate ska vi alla få se klart och tydligt, åtminstone lika klart och tydligt som vi ser det förflutna. Då ska också vår plågsamma nostalgi bli fullständig, tiden ska inte längre finnas, minnet och kärleken ska vara ett, hjärnan och könet ska vara ett, och vi ska bli lika änglarna.
Att vi är larver till en astralvarelse visar vår cerebral-spinala kropp. Med ryggmärgen som grodd och med de två hjärnhalvorna i skallen som två köttiga hjärtblad liknad den exakt en späd växt i första groningsstadiet. Köttet är jorden i vilken den har planterats och vars resurser den kommer att uttömma, hjärnan kommer också att förbrukas och skrumpna som en nötkärna i ett torrt nötskal, och i det mitt kommer de två små tunna, lysande bladen att vecklas ut, själens vingar, andens vingar som ska lämna denna världs drivbänk och iklädd en himmelsk kropps upphöjelse bli planterade på en ny jord under en ny himmel."
Kapitlet innan det jag citerar ur handlade om att ett gäng zigenare besökte en rumänsk by och sådde opiumvallmo vind för våg, vilket när de dragit vidare ledde till att bybefolkningen blev sexgalna opium-fiends. De glömde då att att offra mat vid sina förfäders gravar, vilket ledde till ilskna förfäder som reste sig som zombies och slet sönder byborna med sina ruttnande käkar. Prästen kallar dock ner guds vrede över de dödsvägrande förfäderna, det hela eskalerar till ett andligt krig med ett crescendo då ärkeängeln slåss mot ärkedemonen likt gandalf mot Balrog, i ett evigt stup ner mot mörkret. I kapitlet jag citerar broderar författaren ut på det här viset om kosmos, människan och återfödelsen. I kapitlet efter maler han på om en leverfläck på sin mammas lår i trettio sidor.
Fascinerande läsning som rekommenderas varmt!