Är det rimligt att som icke-asexuell leva som asexuell?

[Hemi]

Du verkar inte vara en inskränkt typ men datoranvändande kan hugga av mycket av kretivitet och kasta bort liv man annars kunde ha levt. Likaså styrketräning, det är en ensam sport, där man inte uppmanas att socialisera och resultaten är för det flesta och för de mesta i längden bra mycket mindre än förväntningarna, ganska sjukt abstrakt egentlihgen om man inte tävlar i en krets man trivs i.

För din del skulle jag bejaka konsten, kretiviteten, du har väl utbildning nu? Den gör du vad du vill med, det är du som gör det, det händer inte något av sig självt. Vet inte vad men det är vår och sommar, hur vill du spendera den? På datrorforum och datordejting eller gör någonting på riktigt? På datorn och gymmet kommer kanske inte mer att hända än vanligt, det har du ju provat. Så, gör nåt annat.

Jag har jobbat på institut och utbildningar och tagit in elever och ratat andra, det finns alltid de där som man inte tar in, inte för att de är dåliga men för att man ser att de behöver göra någonting annat med sina liv, så, händer inget på datorn eller på gymet så ge dig iväg därifrån, typ.

Det är mitt råd eftervvad jag läser utifrån trådstarten och pollen.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Hemi

Vet inte vad men det är vår och sommar, hur vill du spendera den?

Har fått heltids-sommarjobb. På hobby-fronten så har jag precis kläckt kycklingar hos mina föräldrar, det blir lite att ordna med. Så just sommaren är rätt uppbokad.

Sen vete tusan... Jag har ärligt talat ingen aning om vad jag ska göra... Jobba på fabriken i stan? Sälja lägenheten och bli vagabond? Gå i kloster? Ska söka jobb baserade på min utbildning, men har rätt vaga hopp att det ska leda till något.

Jag sökte jobb som skrivare på the Onion, i Chicago. Så nog går jag utanför bekvämlighetszonen lite ibland.

[MaxTheMarketer]

Gör det riktigt obekväma och bo 2 veckor hos mig i mellersta Norrland så drar vi ut och raggar varje dag så kommer du att få se en helt ny värld (tack Aladdin).

[wintersnowdrift]

Måste det vara antingen eller? Jag fattar att det är tärande att lägga massor av energi på att jaga mediokra ONS. Den biten låter det som att du kan skippa utan vidare. Besattheten och ångesten du upplever när du blir intresserad av någon låter däremot som ett problem som kanske är värt att lära sig hantera? Jag tycker att det låter rätt normalt att hjärtat hoppar till när personen med stort P skrivit ett meddelande, och att man blir besviken när det inte sker. Däremot bör det kanske inte ta över ditt liv så till den milda grad att du känner att det blir destruktivt?

[BelowAverage]

Försök ta en funderare över vad du gillar att göra och vad som får dig att må bra. Ägna dig åt sådant oavsett vad andra tycker eller vad du har för fix idé om vad du *borde* göra. Förhoppningsvis mår du bättre och i förlängningen kanske också blir mer attraktiv som en bonus på sidan av ökat välbefinnande. Ska du hitta en partner tycker jag hon bör gilla dig med ankor, tecknande, humor och utan BDSM. Det är inte rimligt att smidas om till en annan person för att duga. Tycker iaf jag.

Jag vettifan om jag skulle rekommendera nätdejting till någon man, självkänslan får sig en massiv törn där jämfört med gym, stan eller andra ställen man kan träffa kvinnor på. Oddsen är mot dig på nätet, spela inte det spelet om du inte kan hantera det.
Tycker som WSD att du verkar för fokuserad på dejting för att må bra av det. Rekommenderar timeout från det.

Hoppas det blir bättre hur du än gör. Leva som asexuell låter väl hårt, men kanske för en tid?

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag fattar att det är tärande att lägga massor av energi på att jaga mediokra ONS. Den biten låter det som att du kan skippa utan vidare.

Inget av ONS-problemen slipper jag om jag slutar jaga ONS. Om jag ska jaga seriösa förhållanden så är ju alla de gamla problemen kvar. Jag kommer ju fortfarande bli tvungen att försöka fånga någons intresse, jag kommer fortfarande bli dissad i lika hög utsträckning. Att enbart slopa ONS är på sätt och vis det sämsta av två världar; allting kommer vara som förut, med skillnaden att jag aldrig får sex.

Jag kan naturligtvis göra ingenting och vänta på att nån tjej ska bli intresserad av mig automatiskt, som Hemi förespråkar. Det har faktiskt hänt en gång, en tjej på jobbet började gilla mig. Men sen började jag gilla henne, och ni kan ju gissa hur det slutade. Vid minsta tecken på besatthet flydde hon hals över huvud. Jag tror tidsfönstret då både jag gillade henne och hon gillade mig varade i ca 1,5 dagar. Och samma sak kommer hända nästa gång någon börjar gilla mig från ingenstans.

Nu kommer jag nog bli anklagad för att överdriva, men jag tror faktiskt det är omöjligt att känna sig attraherad av mig när man lärt känna mig. Det finns bara för mycket mörker i min själ. Skrapar man på den stundtals charmiga ytan möts man av en malström av ångest, hat, självhat, kontrollbehov, osäkerhet, vrede, sorg, självömkan, och så vidare. Vissa människor är bara inte menade att hitta en partner, som Aryt brukar säga.

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

JBesattheten och ångesten du upplever när du blir intresserad av någon låter däremot som ett problem som kanske är värt att lära sig hantera? Jag tycker att det låter rätt normalt att hjärtat hoppar till när personen med stort P skrivit ett meddelande, och att man blir besviken när det inte sker. Däremot bör det kanske inte ta över ditt liv så till den milda grad att du känner att det blir destruktivt?

Om det hade gått att lära sig hantera så skulle jag valt det alternativet. Precis som jag hört och läst varenda raggningstips som finns så har jag hört och läst precis varenda tips som finns för att lära sig hantera ångest och besatthet. "Distrahera dig med något du tycker är roligt". "Inse att din ångest bara är en känsla, den är inte en del av dig". "Fokusera på målet; hjälper det mig verkligen att känna så här?" "Föreställ dig ditt worst case scenario och inse att du skulle överleva det." En psykolog jag gick till 2008 nån gång rekommenderade att jag, när ångesten kom, skulle andas djupt och föreställa mig en rofylld paradisstrand. Jag kan avslöja att när klockan är 05 en lördagnatt och jag ligger vaken för att tjejen inte svarat på mitt meddelande som hon läste kl 22 så är det inte så j-a lätt att fåin den där paradisstranden i huvudet istället för de livliga bilderna av hur hon har sex med den där hunken som hon måste träffat på det där utestället hon måste gått till och som måste vara sexigare än jag på alla vis.

Jag tror inte att min psykiska sjukdom (för det kan man väl kalla den - den förstör ju mitt liv så pass mycket att jag inte fungerar normalt) går att bota.

Vad jag däremot kan göra är att ändra mitt beteende. En talang jag har är att jag är bra på att sluta göra saker som andra människor aldrig skulle kunna lägga av med. Jag har inte druckit alkohol på sju år - många jag pratat med har avslöjat att de inte skulle klara det i en månad ens. Jag köper aldrig godis, trots att jag går förbi den frestande chokladhyllan varje gång jag handlar. Om det är någon som klarar att permanent sluta dejta så är det jag.

Ursprungligen postat av BelowAverage

Försök ta en funderare över vad du gillar att göra och vad som får dig att må bra. Ägna dig åt sådant oavsett vad andra tycker eller vad du har för fix idé om vad du *borde* göra. Förhoppningsvis mår du bättre och i förlängningen kanske också blir mer attraktiv som en bonus på sidan av ökat välbefinnande. Ska du hitta en partner tycker jag hon bör gilla dig med ankor, tecknande, humor och utan BDSM. Det är inte rimligt att smidas om till en annan person för att duga. Tycker iaf jag.

Jag vettifan om jag skulle rekommendera nätdejting till någon man, självkänslan får sig en massiv törn där jämfört med gym, stan eller andra ställen man kan träffa kvinnor på. Oddsen är mot dig på nätet, spela inte det spelet om du inte kan hantera det.
Tycker som WSD att du verkar för fokuserad på dejting för att må bra av det. Rekommenderar timeout från det.

Hoppas det blir bättre hur du än gör. Leva som asexuell låter väl hårt, men kanske för en tid?

Jag har funderat över vad jag gillar att göra i princip hela livet. Jag minns ångesten jag hade i mellanstadiet när jag skulle välja individuella val i högstadiet. Skulle jag ta bild-media, datorkunskap eller naturvetenskap? Och sen dess har det rullat på likadant. Jag kan fundera dygnet runt, och jag kommer aldrig på vad fan jag vill.

Jag kommer att tänka på det gamla talesättet "förhållanden ska bara vara en krydda i tillvaron när man redan mår bra på egen hand". Med implikationen att sålänge man är deppig så ska man inte ens försöka ha ett förhållande. Det är säkert sant... Men implikationen är förstås också att om man, som jag, alltid är deppig så ska man aldrig ha ett förhållande. Så redan där har vi ett argument för livslångt celibat.

Du rekommenderar timeout. När rekommenderar du att timeouten är över? När jag slår upp ögonen en morgon och på magiskt vis har kommit på vad jag ska ägna resten av livet åt?

Jag vill för övrigt tacka er båda för att ni verkar ha läst alla inlägg i tråden. Och tacka moderatorerna som inte tagit bort tråden än.

[BelowAverage]

Jag tror inte ms right bara trillar in, men oväntade saker händer. Tänker mest att det är något som kan vara svårt att forcera fram, medan det finns ev. annat i livet du lättare kan påverka till det bättre. Då kanske det lönar sig mer, i välmående, att börja där.
Jag menar inte att du inte ska ha ett förhållande om du är deppig. Det jag vill få fram är att man ofta är mer attraktiv ju bättre man mår, så kan du fokusera på saker som ökar ditt välmående så skulle det gynna dig tvåfallt.
Sen kanske det inte är så lätt eller möjligt, jag har ingen aning om dig och ditt. Det har fungerat för mig är vad jag kan säga.

Ja, ungefär då. Att time-outen från nätdejting bör vara tills du kan må rätt hyffsat utan dejting och tror du kan klara att hantera mängden nej och misslyckanden man får ta om man ska gå den vägen, nätdejting alltså.
Jag tycker det är skönt att låta bli fortfarande. Träffar jag nån så träffar jag nån, det sker inte ofta men det händer. Är trött på obildade och själviska tjejer som tycker de är bättre än mig

Tror inte på magiska lösningar och att allt plötsligt "bara fixar sig",jag menar inte att det är enkelt. Jag funderar mest på vad som vore minst dåligt / ett säkert kort för ditt eget välmående.

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Nu kommer jag nog bli anklagad för att överdriva, men jag tror faktiskt det är omöjligt att känna sig attraherad av mig när man lärt känna mig. Det finns bara för mycket mörker i min själ. Skrapar man på den stundtals charmiga ytan möts man av en malström av ångest, hat, självhat, kontrollbehov, osäkerhet, vrede, sorg, självömkan, och så vidare. Vissa människor är bara inte menade att hitta en partner, som Aryt brukar säga.

Och jag tror faktiskt tvärt om. En charmig yta är ju bara just en yta. Det som gör en människa intressant är allt det där andra, som både kan vara ljus och mörker.

Jag skulle dessutom kunna skriva likadant om mig själv: under min superextroverta yta finns en ganska neurotisk person som ständigt slåss mot sina demoner (mer eller mindre framgångsrikt). Dock så är det när man kan blotta även de sidorna hos sig själv, och någon annan vågar göra detsamma, som man kommit nära något på riktigt. Det är det som är intimitet för mig. Att ha ett förhållande med någon som går runt och är charmig 100 % av tiden hade varit en reell mardröm imho.

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Om det hade gått att lära sig hantera så skulle jag valt det alternativet. Precis som jag hört och läst varenda raggningstips som finns så har jag hört och läst precis varenda tips som finns för att lära sig hantera ångest och besatthet. "Distrahera dig med något du tycker är roligt". "Inse att din ångest bara är en känsla, den är inte en del av dig". "Fokusera på målet; hjälper det mig verkligen att känna så här?" "Föreställ dig ditt worst case scenario och inse att du skulle överleva det." En psykolog jag gick till 2008 nån gång rekommenderade att jag, när ångesten kom, skulle andas djupt och föreställa mig en rofylld paradisstrand. Jag kan avslöja att när klockan är 05 en lördagnatt och jag ligger vaken för att tjejen inte svarat på mitt meddelande som hon läste kl 22 så är det inte så j-a lätt att fåin den där paradisstranden i huvudet istället för de livliga bilderna av hur hon har sex med den där hunken som hon måste träffat på det där utestället hon måste gått till och som måste vara sexigare än jag på alla vis.

Jag tror inte att min psykiska sjukdom (för det kan man väl kalla den - den förstör ju mitt liv så pass mycket att jag inte fungerar normalt) går att bota.

Vad jag däremot kan göra är att ändra mitt beteende. En talang jag har är att jag är bra på att sluta göra saker som andra människor aldrig skulle kunna lägga av med. Jag har inte druckit alkohol på sju år - många jag pratat med har avslöjat att de inte skulle klara det i en månad ens. Jag köper aldrig godis, trots att jag går förbi den frestande chokladhyllan varje gång jag handlar. Om det är någon som klarar att permanent sluta dejta så är det jag

Som jag har förstått det är själva tanken med KBT att beteende och tankar/känslor hänger ihop, och att det kan vara lättare att ändra det förra och därmed få en ändring även i de senare. Med det inte sagt att den där paradisstranden kommer funka (jag får typ rysningar av tanken) men att resonera ärligt med sig själv, eller kanske ännu hellre någon annan som man har förtroende för, tycker jag personligen brukar hjälpa mycket när man fastnar i en destruktiv tankespiral.

Du är ju en tänkande människa och därmed tror jag inte att det räcker med ett enkelt knep för att komma tillrätta med den typen av problem. Eller, "komma till rätta med" är nog fel ordval, du har säkert rätt i att det alltid kommer finnas latent hos dig (så känner iaf jag kring mig själv). Men konsekvenserna kan bli mer eller mindre brutala, ju mer självmedveten man blir.

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag kommer att tänka på det gamla talesättet "förhållanden ska bara vara en krydda i tillvaron när man redan mår bra på egen hand". Med implikationen att sålänge man är deppig så ska man inte ens försöka ha ett förhållande. Det är säkert sant... Men implikationen är förstås också att om man, som jag, alltid är deppig så ska man aldrig ha ett förhållande. Så redan där har vi ett argument för livslångt celibat.

Jag tycker att det låter helt absurt att man skulle behöva vara en tillfreds och genomnöjd person för att kunna ha ett förhållande. Dock så är det definitivt bra att ha en hög självmedvetenhet samt att kunna kommunicera. Det är liksom inte så att ett förhållande generellt genomlevs i ett happily ever after, utan det uppstår kriser även i en tvåsamhet. Både pga sånt man tog med sin in i förhållandet och pga sådant som händer längs vägen. Jag underkänner starkt detta argument för livslångt celibat.

[Sasquatch]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Om det hade gått att lära sig hantera så skulle jag valt det alternativet. Precis som jag hört och läst varenda raggningstips som finns så har jag hört och läst precis varenda tips som finns för att lära sig hantera ångest och besatthet. "Distrahera dig med något du tycker är roligt". "Inse att din ångest bara är en känsla, den är inte en del av dig". "Fokusera på målet; hjälper det mig verkligen att känna så här?" "Föreställ dig ditt worst case scenario och inse att du skulle överleva det." En psykolog jag gick till 2008 nån gång rekommenderade att jag, när ångesten kom, skulle andas djupt och föreställa mig en rofylld paradisstrand. Jag kan avslöja att när klockan är 05 en lördagnatt och jag ligger vaken för att tjejen inte svarat på mitt meddelande som hon läste kl 22 så är det inte så j-a lätt att fåin den där paradisstranden i huvudet istället för de livliga bilderna av hur hon har sex med den där hunken som hon måste träffat på det där utestället hon måste gått till och som måste vara sexigare än jag på alla vis.

Jag tror inte att min psykiska sjukdom (för det kan man väl kalla den - den förstör ju mitt liv så pass mycket att jag inte fungerar normalt) går att bota.

Låter som att du borde ge meditation ett ärligt försök. Det fungerar definitivt för att lära sig hantera sina känslor, men det är inte någon färdighet som går att förmedla logiskt, kan verkligen bara ske genom praktik och direkt erfarenhet.

Alltså att någon säger "Inse att ångest bara är en känsla" - det är sant. Problemet är inte din ångest utan hur du förhåller dig till känslan du kallar ångest, vilket går att ändra. Men detta går inte att inse logiskt och det kan inte hjälpa dig bara att höra någon annan säga det, du måste själv uppleva det.

Testa ett Vipassana 10-dagars-retreat som crash course.

[Iliyas]

Snackar vi om det som händer när man gifter sig?

[Diomedea exulans]

Måste säga att tråden levererar. Inga nedlåtande floskler eller liknande. Anar att forumet är på bättringsvägen. För ett år sedan hade den här tråden vid det här laget haft minst två inlägg om att jag borde rycka upp mig och sluta gnälla, minst ett inlägg om att allt kommer lösa sig om jag ser en video med Tyler Durden samt tre inlägg med Alt Right-propaganda.

Jag har inte direkt något att tillägga till vad WSD och BA har sagt. Ni verkar skriva vettigt.

Ursprungligen postat av Sasquatch

Låter som att du borde ge meditation ett ärligt försök. Det fungerar definitivt för att lära sig hantera sina känslor, men det är inte någon färdighet som går att förmedla logiskt, kan verkligen bara ske genom praktik och direkt erfarenhet.

Alltså att någon säger "Inse att ångest bara är en känsla" - det är sant. Problemet är inte din ångest utan hur du förhåller dig till känslan du kallar ångest, vilket går att ändra. Men detta går inte att inse logiskt och det kan inte hjälpa dig bara att höra någon annan säga det, du måste själv uppleva det.

Testa ett Vipassana 10-dagars-retreat som crash course.

Jag har gett meditation några halv-ärliga försök. Just nu är jag faktiskt inne i en sån period. Jag prövar den här meditationen. Det är tydligen en väldigt gammal och grundläggande sort: https://www.yogapedia.com/definition/5325/neti-neti

Det går sådär, funkar skitdåligt när jag mår dåligt, men funkar bra ibland när jag t ex testar det under en promenad tagen när jag mår bra.

Jag tror jag har lite svårare än genomsnittspersonen att meditera, och ska försöka förklara vad jag menar med det: Jag har hela livet låtit mina tankar vandra hela dagarna, aldrig varit koncentrerad på vad jag håller på med. Oavsett om jag rensar i rabatter, kör bil, cyklar, ritar en teckning, har sex eller annat så är mina tankar på något helt annat. Detta gör säkert att gemene man tror att jag är bättre på att meditera än de flesta: "Dio är så van vid att sitta och filosofera, meditation passar säkert honom", tänker de kanske. Ironiskt nog är det tvärtom. att låta tankarna vandra är motsatsen till meditation. De "korkade idrottskillarna" på skolan som spelar fotboll på rasten och som är 100 % inne i spelandet är mer meditativa än jag som sitter på gungan och fantiserar ihop historier om robotar och rymdvarelser.

Jag kan tänka mig att detta är en orsak till att jag har mer känslomässiga problem än genomsnittspersonen. De flesta har redan lite meditationsvana i och med att de har hobbyer eller jobb där de koncentrerar sig på vad de gör i ögonblicket. Jag, däremot, har gått i 35 år utan att utöva kontroll över tankarna överhuvudtaget. Därför är jag mycket sämre än gemene man på att kontrollera negativa tankemönster.

Men jag tror att jag kan bli bra på att meditera, och jag tror att det kan vara en väg ut ur helvetet.

Faktum är att jag skulle kunna bygga upp en väldigt grundläggande livs- och dejtingplan, ungefär såhär:
1) Leva i celibat.
2) Lära mig meditera.
3) När jag kan meditera hyfsat, släpp på celibatet. Volià - jag kan plötsligt dejta utan att vilja ta livet av mig.

Detta är betydligt mildare än "livslångt celibat"-domen, och nog mer hälsosamt. Samtidigt är det mer lovande än att bara kasta sig tillbaka in i dejtinglivet igen och suck it up and deal with it.

Angående Vipassana har jag funderat på det förut, men det verkar så extremt.

[Hemi]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

...

Jag kan naturligtvis göra ingenting och vänta på att nån tjej ska bli intresserad av mig automatiskt, som Hemi förespråkar. Det har faktiskt hänt en gång, en tjej på jobbet började gilla mig. Men sen började jag gilla henne, och ni kan ju gissa hur det slutade. Vid minsta tecken på besatthet flydde hon hals över huvud. Jag tror tidsfönstret då både jag gillade henne och hon gillade mig varade i ca 1,5 dagar. Och samma sak kommer hända nästa gång någon börjar gilla mig från ingenstans.

..

Jag sydde inte ihop det riktigt, jag menar att du kanse behöver en ny större bekantskapskrets men framförallt ny och det kan du få genom att fokusera på kanske din utbildning, vad var det, media? Konst? Fast det kasnke du har redan. Det är inte så bra att gå omkjring i samma cirklar, man blir igenkänd och ospännande. Jag tänker lite i banorna att flytta, rent fysiskt, åtminståne för ett tag, eller nån större resa, nåt som får dig att upptäcka en massa nya saker, "träna brädan". Sen kan du ju återgå till nätdejting eller vad det nu är.

En del vill tro atta man är samma människa hela livet men det är väldigt fel, man ändras defenitivt, inte bara intressen och aktiviteter.

[Sasquatch]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Men jag tror att jag kan bli bra på att meditera, och jag tror att det kan vara en väg ut ur helvetet.

Faktum är att jag skulle kunna bygga upp en väldigt grundläggande livs- och dejtingplan, ungefär såhär:
1) Leva i celibat.
2) Lära mig meditera.
3) När jag kan meditera hyfsat, släpp på celibatet. Volià - jag kan plötsligt dejta utan att vilja ta livet av mig.

Detta är betydligt mildare än "livslångt celibat"-domen, och nog mer hälsosamt. Samtidigt är det mer lovande än att bara kasta sig tillbaka in i dejtinglivet igen och suck it up and deal with it.

Angående Vipassana har jag funderat på det förut, men det verkar så extremt.

Ja, go for it! Det stämmer nog att alla besitter någon sorts grundläggande förmåga till mindfulness som är mer eller mindre utvecklad till följd av vad man gör i livet, intressant nog har har det visat sig att ens uppväxtmiljö har en stark effekt på hur väl man utvecklar denna förmåga. De som haft en trygg uppväxtmiljö får det lättare att känna igen och acceptera sitt inre känsloliv senare i livet. Alla kan dock utveckla denna förmåga oavsett grundförutsättningar, och jag skulle säga att ju sämre du är på detta desto mer har du att vinna på att lära dig.

Vipassana-retreat är rätt extrema det stämmer, fördelen är att det är svårt att göra det halvhjärtat. Antingen flyr du i desperation från lägret efter ett par dar, eller så har du efter avslutad träning fått en gedigen grund i en kraftfull meditationsteknik som kommer att sitta i i längden. En annan fördel med Vipassana som skiljer den markant från många andra vanliga tekniker är att den är fokuserad på att lära sig uppmärksamma kroppsförnimmelser (känslor) snarare än tankar. Känslor är mer primära än tankar och lägger grunden för våra tankemönster, så jag tror man kan nå djupare insikt om hur ens undermedvetna fungerar och i vissa fall saboterar för en med denna teknik.

[Vinter]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Jag har gett meditation några halv-ärliga försök. Just nu är jag faktiskt inne i en sån period. Jag prövar den här meditationen. Det är tydligen en väldigt gammal och grundläggande sort: https://www.yogapedia.com/definition/5325/neti-neti

Det går sådär, funkar skitdåligt när jag mår dåligt, men funkar bra ibland när jag t ex testar det under en promenad tagen när jag mår bra.

Personligen tycker jag löpning och gång fungerar mycket bättre som meditation än den traditionella typen av meditation. Speciellt när jag passerat 30min strecket.

Måste finnas en grundläggande anledning varför många dras till den typen av aktivitet som yoga är.

[Alexton]

Alltså rent generellt lär det ju vara svårt att inte hamna i säng med folk om du är ute och någorlunda aktiv, senast lyckades jag råka i bädd med en kvinna som hjälpte mig med vildsvinskorv på en deli liksom.