Såhär gick mitt Stockholm halvmarathon.
Till att börja med var jag orolig över att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Jag har tränat lite mindre än man borde inför loppet, och mina knän har bråkat med mig, så min grundinställning var att jag bara skulle klara av loppet utan att få någon rejäl skada någonstans, kanske rentav avbryta det om jag var tvungen. Jag föreställde mig att ju långsammare man joggar, desto mindre är skaderisken, och jag hade hört mycket om hur lätt det är att gå ut för hårt i början för att sedan tappa all ork efter ett tag, så jag bestämde mig för att inleda väldigt lugnt.
Jag började långt fram i mitt startfält och försökte efter start hålla samma tempo som när jag joggar lugnt på egen hand, vilket är svårt när man är omgiven av massor andra löpare, för när man ser dem jogga så rubbas ens känsla för vilket tempo man själv håller gentemot underlaget. Men långsamt gick det iallafall. Jag sprang bokstavligt talat inte om någon, eller ens höll mig jämsides med någon.
Men inte tänkte jag låta detta bekomma mig. Jag kände naturligtvis en drift att börja tävla mot de andra, men det var egot som talade, och egot ska man inte låta styra ens beslut. Bättre att försöka njuta av resan och komma i mål lite senare men glad och med hela knän. Mindfullness är något jag ägnat mig åt väldigt mycket på sistone, och här skulle det jävlar i mig mindfullnessas ända fram till mållinjen. Vara i nuet. Tänka på solen och vinden mot min hud, dunkandet av fötterna mot asfalten, suset från publiken. Inte hur långt jag hade kvar eller hur långsamt det gick.
En oväntad bonus av att bli omsprungen av hundratals långdistanslöpare var att man fick titta på en väldans massor vältränade baksidor. Ofrivillig sexualisering är ett känsligt ämne, men jag hör till skolan som anser att det är okej att spana lite försynt sålänge det håller sig till försynt spanande, så jag unnade mig att njuta lite av utsikten. Som den skribent i vardande jag är började jag redan tänka på hur jag skulle recensera loppet på sociala media efteråt, och funderade över huruvida jag skulle lägga upp ett tvivelaktigt skämt om att jag skulle försöka springa ännu långsammare nästa år, för att få ännu mer att titta på.
Men ganska snart inträffade fyra saker.
1) Mina knän började kännas uppvärmda och fina.
2) Det började bli tråkigt.
3) Människorna som sprang om mig började se sjuka ut. Jag försöker att undvika att döma hunden efter håren, och jag ser inte ner på någon som inte är frisk, men jag kunde inte undvika att känna att min stolthet började bli lite naggad i kanten av att en ung (ja, 36 är ungt) frisk man blir omsprungen av personer som verkar lida av genuina fysiska komplikationer (märk väl, detta hade inget med utseenden på rumpor att göra, den biten hade jag struntar i nu).
4) Jag började bli genuint orolig för att inte klara att springa hela loppet på 2:45, minimigränsen för att inte bli diskad.
Så vid trekilometersskylten gjorde jag en mental helomvändning, tänkte ”äh, vad fan”, och började istället ge järnet. Efter att ha blivit omsprungen av bokstavligt talat alla jag såg så blev jag därefter omsprungen av bokstavligt talat ingen jag såg.
En tanke som återkom var att det ska vara jobbigt att göra en halvmara. Om det inte känns som om man har ansträngt sig efteråt så skulle det hela kännas lite bortkastat.
Jag spurtade naturligtvis inte. Men jag började hålla en fart som jag tänkte att jag rimligen torde klara åtminstone om jag ansträngde mig riktigt ordentligt på slutet.
Eller, jag ansträngde mig egentligen inte för att hålla en jämn fart. Snarare valde jag kontinuerligt ut slumpmässiga människor längre fram i publikhavet och bestämde mig för att springa om dem. Farten gick nog lite upp och ner, men mest upp. Men jag försökte fortfarande låta bli att springa så snabbt så det skulle ge mig problem.
Inom kort märkte jag att det här var väldigt njutningsfullt. Jag har i två veckors tid ansträngt mig väldigt mycket för att inte sätta mina egna behov över andras. Låta folk tala till punkt, inte anta att mina åsikter är de rätta när något diskuteras, vara fullständigt konstruktiv när jag ger kritik, inte stöta mig med någon. Genom att springa förbi folk hade jag plötsligt tillfälle att helt utan moraliska eller sociala problem totalt förbise andras behov och bara tänka på vad jag själv vill. Efter att länge ha försökt placera egot i baksätet fick det nu sitta vid ratten, och det kändes gött. I skolan påtalas det under projekten att de inte är tävlingar; nu väcktes en tävlingsinstinkt till liv. Osökt började jag tänka på ett citat från krigsfilmen Full metal jacket: ”Show me your war face”. Hur töntigt det än må låta kändes det som att jag drog på mig mitt war face litegrann. Byttes från snälla Henrik till Krigshenrik. Det var en härlig känsla.
En bit in i loppet slog det mig att graden av stresspåslag var nästan identiskt med den jag känner när jag pratar med någon som jag inte känner så bra. Ska jag säga något nu eller ska jag vara tyst? Vem vid bordet ska jag prata med? Hur mycket ögonkontakt ska jag hålla? Ska jag titta bort nu eller fortsätta titta ett par sekunder till? Kan jag säga det här skämtet eller är det tråkigt? Är jag för tyst? Är jag för pratig? Måste försöka koncentrera mig på vad hen säger och inte låta tankarna vandra iväg! Måste försöka le lagom mycket, inte för mycket så jag uppfattas som läskig men inte för lite så jag uppfattas som nonchalant! När dessa tankar rusar genom huvudet medan kroppen vilar så känns det ganska exakt lika jobbigt som när kroppen springer i 5-minuter-per-kilometer-tempo men sinnet bara har en enda sak det behöver tänka på. En liknelse som låg nära till hands, eftersom jag på sistone träffat väldigt mycket nytt folk.
Svaret på frågan ”hur jobbigt är det att springa ett halvmarathon?” är följaktligen ”lika jobbigt som att gå på krogen i två timmar”.
Och eftersom jag klarar att gå på krogen i fyra timmar så borde jag klara ett marathon, eller hur?
Svaret på frågan ”hur kändes det efteråt?” är ”ungefär som vanligt”. Jag har inga blåsor eller skavsår, fick varken kramp eller håll, och blev inte speciellt hungrig, törstig eller trött. Knäna känns bra, de har bara gjort lite ont när jag gått i trappor i kväll.
Min port in i långdistanslöparvärlden, den gamla gymnasiekompisen Nikolaj, guidade mig om förfarandena före loppet, och efteråt drog vi hem till honom och åt pizza och kollade på film som på den gamla goda tiden i Göteborg.
Som ni kanske har läst mellan raderna så fick jag mersmak. Att springa lopp med andra deltagare är väldigt annorlunda mot att jogga på egen hand, nästan att betrakta som en annan sport. Och jag gillar ändå att jogga på egen hand. Jag är inte explosiv, snabb eller strategisk, men ganska bra på att bara nöta på utan att tänka så mycket, så jag tror långdistanslopp kan vara något för mig. Farsan är ju gammal röjdykare, de galningarna genomför helt vansinniga uthållighetsprestationer, och kanske har inte äpplet fallit långt från trädet? Tyvärr är loppen inte helt gratis, så vi får se hur det blir, men en gång till vill jag iallafall testa.
Mina tider: