Citat:
Ursprungligen postat av Helgehorse
Intensiteten har varit jätte låg, Nästintill att "gå snabbt" rörde mig ju knappt framåt kändes det som, Endå ger benen vika så tidigt tycker jag..
Det där med långa kliv, Jag är 198 och har långa ben. Borde jag inte ta längre kliv och utnyttja det mer kanske? Längre kliv = mindre kliv jämfört med en kortare person och bör göra så jag inte anstränger mig lika mycket?
Hur tycker/tror/vet du bör man andas? En del verkar andas med snabba andetag medans jag andas på känsla bara. Men man hör att andingen är en teknik i sig också, Så som att springa är. Vad tycker du överlag man bör tänka på/förbättra om man tänker på tekniker och så
|
Om du rör dig framåt i långsamt snigeltempo men det tempot är tillräckligt snabbt för att du ska flämta efter luft och ha hög puls så är det hög intensitet.
Dvs tempo och intensitet är inte samma sak.
Som jag förstod det du skrev tidigare så hade du väldigt ansträngd andhämtning (och alltså hög puls). Det är ett tecken på att du arbetar vid en intensitet som är över tröskeln och det kommer ansamlas mjölksyra i musklerna (benen) och du kommer inte kunna fortsätta vid denna
höga intensitet särskilt länge.
Uppförsbackar och bära runt på vikter innebär som sagt också att din puls kommer stiga supersnabbt (hög intensitet) om du inte tar det väldigt lugnt. Och dessutom är det en viss komponent av muskulär uttröttning inblandat i detta.
Angående steglängd då du löper på plant underlag så kan du tänka på att ifall du sätter ned foten långt framför kroppen så kommer du få en bromseffekt. Jämför med stavhopp där man sätter ned staven långt fram. Du kommer ju inte heller kunna generera nån kraft framåt så länge foten är framför dig. Det är först när kroppen passerat över foten som du kan börja trycka ifrån och räta ut benet och generera fart framåt.
Så sätt hellre ner foten så rakt under dig som möjligt så slipper du den där bromseffekten och du kan börja trycka ifrån tidigare.
När man ökar farten så trycker man ifrån hårdare i varje frånskjut och varje steg blir då längre. Man kan se varje löpsteg som ett skutt, och när man springer snabbare så skuttar man längre. Men man bör försöka låta bli att för den sakens skull sätta ner foten längre fram för att få längre steg. Tänk hellre att du vill förlänga stegen genom att trycka på lite mer och räta ut benet lite mer bakom dig.
Något som är närbesläktat med steglängd och fotisättnignar är kroppshållning. Då man springer i lågt tempo och med låg intensitet så har man alltså rätt korta trippande steg. Det är lätt hänt att man då också får hållning som en hösäck vilket kommer innebära att all energi från frånskjuten inte kommer ge fart framåt (eftersom det "läcker energi" på samma sätt som man inte bör köra militärpress utan att ha stabil bål). Detta innebär alltså att det går åt lite mer energi att förflytta sig ett visst antal meter än vad det "borde" ifall hållningen/tekniken varit lite bättre.
Dessutom har denna dåliga hållning en tendens att också göra att det inte är lika lätt att fylla upp lungorna med luft eftersom man är krum som en ostbåge. Detta gör också att ett visst löptempo blir jobbigare (ger mer mjölksyra) än ifall lungorna inte varit lika begränsade.
Då man springer i ett lite högre tempo (trycker på lite mer i varje frånskjut) har man en tendens att automatiskt få bättre hållning. Så ifall man inte är van vid att springa långsamt så kan det alltså i vissa fall nästan bli jobbigare att hålla ett lite långsammare tempo (eftersom hållningen lätt kan balla ur och bli sämre).
Dock är det bara att man fixar till hållningen så kommer löpningen i lugnt tempo inte bli lika jobbig.
Det jag brukar tänka på är bara att försöka bli lång och få upp bröstkorgen (utan att överdriva) och få upp blicken så man inte tittar ner på fötterna. Få även fram höften så man inte bli så sittande i steget. Detta i kombination med att inte söka marken med foten framför kroppen tycker jag räcker i form av löpteknik.
För att kunna trycka på mer och räta ut benet mer bakom dig så behöver du säkert också förbättra rörligheten i höftböjarna. Har man stela höftböjare så kommer man inte kunna hålla kvar foten i marken långt bakom kroppen då man rätar ut benet. Detta innebär då att man inte kan få ut all kraft i varje steg.
Ifall man springer i uppförsbacke blir det väl kanske ingen bromseffekt av att sätta i foten framör kroppen. Där är problemet snarare att ifall man sätter i foten framför kroppen så blir det mer som ett utfallssteg (eller att man går i en trappa). Då blir ju varje steg mer av att man måste trycka hela kroppen uppåt med ett ben. Detta är ju av förklarliga skäl mycket jobbigare än att trycka kroppen framåt (som på plan markslöpning). Dessutom blir ju stegen rätt långsamma om de blir tillräckligt långa, så det är tveksamt om det ens går snabbare att ta sig uppför backen på det sättet.
Det är effektivare att ta korta trippande steg i uppförsbacken och undvika att få upp pulsen/andningen för mycket och behöva stanna och gå. För att öka tempot i uppförsbackar så är det nog vettigare att försöka trippa snabbare snarare än ta längre steg. Dvs öka frekvensen på stegen.
Angående hur man ska andas så är det inget jag egentligen fokuserat på. Jag vet att det finns diverse "andningsscheman" som då beskriver när man ska andas in/ut i förhållande till fotisättningarna. Jag tror man har marginell nytta av sådant dock. Själva tekniken vid varje andetag är inte heller nåt jag fokuserat på. Ifall man har problem med detta så tror jag dock man har mer nytta av detta än det jag skrev om nyss. Men som sagt inget jag funderat på.
Dessutom skulle jag gissa på att det inte är andningen som sådan du egentligen har problem med. Har du risig kondis/uthållighet och springer i för hög intensitet så kommer det ju kännas som att det är svårt att andas, men lösningen har inte så mycket med andningsteknik att göra egentligen. Det är bara att träna upp konditionen så kommer andningen kännas bättre.
Det enda jag använder andningen till är att hålla koll på intensiteten. Ifall man har såpass ansträngd andning att man inte kan prata i hela meningar utan att flämta efter luft ("pratfart") så betyder det att man håller en såpass hög intensitet som man inte kommer kunna bibehålla under särskilt lång tid. På lugna distanspass och långpass (amjoriteten av träningen) vill jag då ligga på "pratfart".
EDIT:
Ifall man vill hålla sig under "pratfart" så kan man alltså bli tvungen att gå i uppförsbackar för att inte pulsen ska skena. Ifall man inte klarar att jogga "långsamt nog" att pulsen/andningen håller sig på acceptabla nivåer så kan man även vara tvungen att varva löpning med gång på plan mark. Dvs att man joggar två minuter i pratfart och sedan går i en minut och upprepar detta under 30min. Då kommer pulsen/andhämtningen alltså stiga så sakteliga under dessa två minuter, men man avbryter löpningen och börjar gå precis då intensiteten är över "pratfart". Så det är alltså inte 2min av löpning med hög puls och en minut av gång. Det är ett försök att hålla en jämn (inte för hög) pulsnivå under hela passet. Ifall man kan sänka löptempot och springa långsammare så gör man hellre det, och kan på det viset hamna under "pratfart".