Finner du ditt liv meningsfullt?

[n1tro]

!!

[mikaelj]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

Jag tror att jag förstår vad du menar. Samtidigt tycker jag att man delvis definierar sig själv (dvs den man "är") genom det man faktiskt gör också. Håller dock med om att man är ute på farlig is om det bara handlar om att prestera. Det finns en annan sida av görandet som också är utvecklande. Den handlar nog mer om upplevelser, intryck och känslor än om resultat.

Precis. Leva i nuet utan att tänka så mycket. Njuta av vad som händer. Tillåta sig själv att inte göra något ("ha tråkigt"). Inte få panik av att inget händer. Försöker man hela tiden pressa sig eller situationen blir det ändå aldrig riktigt rätt, tror jag.

För att citera Cirkus Sol -- Haga:

Tänk att få vandra i en sommarnattsaga
Med bara ben på kullersten i vackra Haga
Och titta på allt folk och bara va'
Hon och jag

(http://www.cirkussol.com/web-musik/Haga%2030%20s.mp3 och http://cirkussol.com/web-bilder/04.%...0och%20jag.pdf om någon är nyfiken)

[mikaelj]

Ursprungligen postat av Eddie Vedder

Knappast som att jag stannat upp och uppskattat det, snarare är det nya saker jag längtar till. Med erfarenheten av att det hittills bara inneburit att jag vill vidare igen så skrämmer det mig eftersom jag antagligen kommer känna på samma vis då.

När jag väl fått en examen t.ex. (vilket är ett mål). Då kommer jag inte känna att jag uppnått något, snarare lär jag få panik inför vad det blir härnäst. Låt säga att jag då får ett jobb, vips kommer jag känna en ny press inför att klara det och behålla det. Etablerar jag mig på arbetsmarknaden kommer antagligen nya framtidsplaner komma och så känns det som det kommer fortsätta. Känslan av att "bara jag kommer dit så blir det bra" är väl det som skrämmer eftersom den känslan bara kommer på nytt hela tiden.

Svårt att föklara.

Jag förstår precis. Been there, done that, got the t-shirt. Kort om ett exjobb har jag pluggat klart, ägnar stor del av fritiden åt samma saker som på jobbet och är bra på det jag gör. Men ändå känns det som att man alltid kan bli lite bättre, lite vassare.

Då letar man nya mål, som du säger, och tänker att när man bara uppnått det där speciella målet kommer allt bli så bra. Men det blir det ju naturligtvis inte.

När jag var yngre (dummare, mer naiv?) satte jag aldrig upp mål utan levde var dag som den var den bästa & sista. Men plötsligt började jag se fram emot saker och tappade grepp om nuet. Sedan dess har jag kämpat för att hinna ikapp vardagen. Det går, men det är något man hela tiden aktivt måste tänka på.

(och du, klart det kommer gå bra med studierna och får ett riktigt bra jobb!)

[mikaelj]

Ursprungligen postat av Tolkia

Sedan gäller det också att inte låta sin önskan om att i en avlägsen framtid uppnå en stor sak få en att missa sådant som är bra på mikroskalan. Typ att även om man längtar efter att ha etablerat sig på marknaden som framgångsrik egen företagare fortfarande kunna längta efter nästa helgs cykeltävling.

Det gamla uttjatade "uppskatta de små sakerna i livet"? Det är ett bra talesätt. Man måste bara komma på ett sätt att kunna följa det, också.

Tips?

[Osten80]

Det finns nog få händelser i livet som är så jobbiga, som den när det man hade tagit för mening med livet blottar sig, och visar sig vara falskt och får världsbilden att rasa.

[Imni]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

...


+1 på den. Jag ryggar direkt när någon säger "men tänk inte så mycket". Jag kan köpa "problematisera inte så mycket" i vissa situationer, för det är jag ganska bra på att göra in absurdum, men att sluta tänka är aldrig ett alternativ för mig. Sen är det naturligtvis svårt om man handlar i en cirkel av "onda" och jobbiga tankar, och jag har inget bra svar på hur man tar sig ur en sådan.

//Kristin

Väldigt bra skrivet. Jag har hela tiden fått höra att jag "tänker för mycket". I vissa situationer kan jag hålla med om att det inte ger mer att tänka mycket men dem situationerna är mycket få. Min hjärna går på högvarv hela dagarna.

[Cerberus]

har läst igenom en fjärdedel av The selfish gene(läst annat förstås också) och jag kan sannerligen konstatera att rent objektivt är ALLT liv helt meningslöst. Jag har dock valt att bygga massa muskler och ha skoj , men mitt liv är då fan inte meningsfullt rent objektivt! Ja bidrar inte till nåt i världen mer än att hjälpa lite vänner då å då.

Den boken har både gett mig insikt och samtidigt förstört min syn på livet och världen, överlevnad och fortplantering för att våra gener ska leva vidare, sen är vi(deras fordon som förbrukas) döda och inget minne av oss existerar längre antagligen.


Som sagt så försöker ja göra de bästa av saken

[Doctor Snuggles]

Man kan inte resonera sig fram till livets mening eftersom det är en emotionell fråga, inte en intellektuell. De flesta som upplever att "tillvaron är meningslös" gör det felet, alternativt handlar det rätt o slätt om en brist på t.ex. dopamin eller serotonin.

[Doctor Snuggles]

Ursprungligen postat av Cerberus

har läst igenom en fjärdedel av The selfish gene(läst annat förstås också) och jag kan sannerligen konstatera att rent objektivt är ALLT liv helt meningslöst. Jag har dock valt att bygga massa muskler och ha skoj , men mitt liv är då fan inte meningsfullt rent objektivt! Ja bidrar inte till nåt i världen mer än att hjälpa lite vänner då å då.

Den boken har både gett mig insikt och samtidigt förstört min syn på livet och världen, överlevnad och fortplantering för att våra gener ska leva vidare, sen är vi(deras fordon som förbrukas) döda och inget minne av oss existerar längre antagligen.


Som sagt så försöker ja göra de bästa av saken

Nja, frågan är felställd skulle jag vilja påstå. Mening är kontextuell, och kan bara appliceras på detta liv, typ: Meningen med att gå upp i morgon är för att tjäna pengar så jag kan leva i övermorgon.
Problemet kommer när man försöker hitta en objektiv mening, som du säger, som sträcker sig utöver detta livet, alltså någon slags universalmening i likhet med "vad är meningen med universum?" Frågan är felställd eftersom det inte finns någon kontext att sätta frågan i perspektiv till (kontexten vore i det fallet att medvetandet är evigt/lever vidare efter den fysiska döden, eller att det finns en plan för universum, d.v.s. en gud som styr o ställer eller nåt annat).

[Baan]

Jag brukar inte resonera kring det alls - det går ju inte komma fram till något hållbart. Man får försöka leva så gott som möjligt (och allt vad det kan innebära...).

[Cerberus]

då e meningen med mitt liv att ha massa snygga tjejer o se freeeaky ut

[wintersnowdrift]

Ursprungligen postat av jesse

Fast det handlar ju som sagt om den "onda cirkeln". Det krävs ju inte så lång tid för att komma fram till att det vi gör på jorden inte har någon betydelse i det stora hela (eller har det?) och sedan kommer man kanske inte så mycket längre i den riktningen. Då är det ju poänglöst att fortsätta tänka så mycket på just det. Då återstår att försöka fokusera på tankar som kan gagna ens tillvaro istället även om det kan vara nog så svårt.

För vissa kanske det är så enkelt: "Nu har jag funderat på det här ett slag och jag kommer inte fram till något. Nähe, då släpper jag det och går vidare med något annat." Jag fungerar inte så. Möjligen att jag kan släppa saker tillfälligt för att annat mer akut pockar på uppmärksamhet, men frågor som jag inte funnit någon lösning på ligger latent i bakhuvudet och återkommer alltid. Jag gillar att tänka.

Ursprungligen postat av Imni

Väldigt bra skrivet. Jag har hela tiden fått höra att jag "tänker för mycket". I vissa situationer kan jag hålla med om att det inte ger mer att tänka mycket men dem situationerna är mycket få. Min hjärna går på högvarv hela dagarna.

Det är ömsom en förbannelse och ömsom en välsignelse, skulle jag vilja säga . Bäst är att kunna dela tankar.

//Kristin

[Player]

Ursprungligen postat av Doctor Snuggles

Man kan inte resonera sig fram till livets mening eftersom det är en emotionell fråga, inte en intellektuell. De flesta som upplever att "tillvaron är meningslös" gör det felet, alternativt handlar det rätt o slätt om en brist på t.ex. dopamin eller serotonin.

Ursprungligen postat av Doctor Snuggles

Nja, frågan är felställd skulle jag vilja påstå. Mening är kontextuell, och kan bara appliceras på detta liv, typ: Meningen med att gå upp i morgon är för att tjäna pengar så jag kan leva i övermorgon.
Problemet kommer när man försöker hitta en objektiv mening, som du säger, som sträcker sig utöver detta livet, alltså någon slags universalmening i likhet med "vad är meningen med universum?" Frågan är felställd eftersom det inte finns någon kontext att sätta frågan i perspektiv till (kontexten vore i det fallet att medvetandet är evigt/lever vidare efter den fysiska döden, eller att det finns en plan för universum, d.v.s. en gud som styr o ställer eller nåt annat).

Låter vettigt, och behövligt i trådens utformning.
+ 1, med andra ord.

[jesse]

Ursprungligen postat av wintersnowdrift

För vissa kanske det är så enkelt: "Nu har jag funderat på det här ett slag och jag kommer inte fram till något. Nähe, då släpper jag det och går vidare med något annat." Jag fungerar inte så. Möjligen att jag kan släppa saker tillfälligt för att annat mer akut pockar på uppmärksamhet, men frågor som jag inte funnit någon lösning på ligger latent i bakhuvudet och återkommer alltid. Jag gillar att tänka.

//Kristin

Jag skrev inte att det var enkelt, fast mår man inte bra av dessa tankar måste man ju försöka ändra tankesätt, det är ju ändå sättet att komma förbi det. Jag är själv en tänkare men det innnebär inte att jag är oförmögen att fokusera mina tankar på saker som inte är destruktiva.



I övrigt håller jag med Doctor Snuggles i det han skriver.

[Kischen]

Jag har lämnat den bästa tiden bakom mig

Jag vill vara 10 år igen, spela kula på skolgården, bli jagad av tjejer och palla äpplen av grannarna. Livet nu är bara ett ekorrhjul som trummar på och jag är störande medveten om det.

Längtar tillbaka nästan varje dag.