Citat:
Ursprungligen postat av spoon
Respekterade inte farten och distansen. Tänkte att det bara skulle vara att ställa upp skorna på bandet.
Men det var nog mest tanken på att maxa på löpband som knäckte mig. Ute finns det alltid mål att sätta upp. Håll tempot upp för backen, samla några några sekunder nerför nu och så vidare. På löpband handlar det bara om att härda ut. Det funkar i intervall form men på längre sträckor så känns det tufft.
Jag kan också ha valt ett lite för tufft tempo.
|
Jag tror att det sitter i huvudet
Det är inget påhopp utan något som jag själv upplever vid nästan 100 % av löpbandstillfällena och gissningsvis även merparten av de som springer på löpband. Känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har haft pass där 4-tempo har känts jobbigare än 3:45-tempo och detta enbart p.g.a. att jag förväntar mig att 4-tempo ska vara någorlunda tacksamt eftersom jag annars fixar 3:45-tempo. Istället upptäcker jag direkt att "helvete, det här var ju pissjobbigt". När jag kör 3:45-tempo så är jag inställd från början på att det kommer att bli en maxinsats. På 4-tempo så är jag istället inställd på att det förvisso kommer att bli jobbigt men inte lika farligt som på 3:45-tempo. Denna lilla skillnad i inställning förändrar allt.
Psyket är starkt kopplat till det fysiska. När jag under en intervall lyckas bli ruggigt jävla taggad kan jag klara av den utan att förta mig alltför mycket. När psyket sviker mig hoppar jag istället av bandet efter avklarad intervall och är helt jävla förstörd.
Jag är ju tyvärr fast på löpbandet för tillfället och kommer därmed tvingas lära mig att springa på det. Sist så växlade jag tempo varje km under fem km, det blev typ 5, 5:30, 4:30, 5:30 och 4:15. Det fungerade faktiskt för att lura psyket. Hade nog stått ut ett par km till om det inte hade varit fruktansvärt varmt. Du kan ju testa något liknande om du vill lära dig springa längre sammahållande distanser på bandet. Att direkt hoppa från km-intervaller till fem km obrutet fungerar uppenbarligen sisådär.