Citat:
Ursprungligen postat av Byggare Sultan
Fyfan! Hur har du anpassat dig? Vad för tankar far genom huvudet när man vaknar upp efter en sån operation?
|
Jag tycker att jag har anpassat mig väldigt bra. Jag klarar av att ha på mig protesen hela dagarna, går utan några förhinder och har även sprungit några gånger.
Dock gör det ont när man går eller springer "långt" (någon km).
Fantomsmärtorna är under kontroll nu, medicinerades rätt mycket för dem de första månaderna men har varit medicin-fri i över 6 mån.
Då gjorde det mer eller mindre ont konstant.
Eftersom jag var vaken och ej i chock i ca 15 min efter olyckan (tills ambulans kom och sövde mig) var jag inte helt chockad/förvånad. Snarare tvärtom, det första som jag frågade läkaren på uppvak var om de var tvungna att ta foten. Vilket han sa att de var. Så såpass med var jag hela tiden.
Men jag hamnade inte i chock då heller, dels för att jag var hög på morfin och att det kändes precis som att foten var kvar; sk. fantomsensationer. Något som jag har även idag. Jag känner precis hur "foten" och tårna ligger hela tiden.
Jag har inte varit deprimerad, dels p.g.a. underbar flickvän, familj och arbetskamrater och att jag inte ältar saker. Jag har alltid levt mycket i nuet och inte tänkt tankar som; "Om jag bara hade varit 1meter längre bort" o.s.v.
Man får helt enkelt ta det som det är och göra så gott man kan.