Vad tror ni, är det ovanligt att som kille bli påverkad av att en tjej gör abort med ens unge? Jag ville inte ens ha barnet men var tydlig med att jag hade tänkt ta mitt ansvar till hundra procent om hon hade velat behålla ungen.
Jag hade i stort sett inte brytt mig fram tills ultraljudet. Då tyckte jag snarare att det var hon som var kinkig och gnällde mycket, gick och muttrade mycket för mig själv hur man kunde bry sig om något som inte ens var fött. När läkaren sa åtta veckor och frågade om vi ville veta könet svimmade jag och känner mig sjukt ledsen nu i efterhand. Blev arg på henne också som kastade i sig abortpillret som om det inte var någonting vilket inte alls stämmer. Vi hade ju funderat på det i två veckor, verkligen inte hennes fel och beslutet var taget sedan länge men nu vill jag inte veta av henne (döljer det förstås).
Jätteskum upplevelse och jag är kluven i om jag ska försöka hantera detta och fundera på varför jag är ledsen eller om det här kan vara ett läge då det bästa man kan göra är att trycka undan känslorna.
Vad tror ni, är det ovanligt att som kille bli påverkad av att en tjej gör abort med ens unge? Jag ville inte ens ha barnet men var tydlig med att jag hade tänkt ta mitt ansvar till hundra procent om hon hade velat behålla ungen.
Jag hade i stort sett inte brytt mig fram tills ultraljudet. Då tyckte jag snarare att det var hon som var kinkig och gnällde mycket, gick och muttrade mycket för mig själv hur man kunde bry sig om något som inte ens var fött. När läkaren sa åtta veckor och frågade om vi ville veta könet svimmade jag och känner mig sjukt ledsen nu i efterhand. Blev arg på henne också som kastade i sig abortpillret som om det inte var någonting vilket inte alls stämmer. Vi hade ju funderat på det i två veckor, verkligen inte hennes fel och beslutet var taget sedan länge men nu vill jag inte veta av henne (döljer det förstås).
Jätteskum upplevelse och jag är kluven i om jag ska försöka hantera detta och fundera på varför jag är ledsen eller om det här kan vara ett läge då det bästa man kan göra är att trycka undan känslorna.
Imo inte konstigt. Det var ju en unge som skulle bli liksom.
Tror det är vanligt. Svårt att säga vad som är bäst, hur påverkad känner du dig av situationen?
Jag känner inte att livet är över eller att jag befinner mig i total sorg men är väldigt nedstämd och jävligt aggressiv. Tycker det blir jävligt segt att dra till skolan och hade helst velat vara ensam och göra ingenting nu.
Citat:
Ursprungligen postat av Diomedea exulans
Är det någonsin det?
Ja, jag tycker nog det. Exempelvis i fall då ett beslut redan är taget, finns det någon vits i att grubbla över utfallet? Jag vet inte.
Citat:
Ursprungligen postat av ceejay
Imo inte konstigt. Det var ju en unge som skulle bli liksom
Om det är vanligt eller inte spelar ingen roll. Låter helt legitimt och inte det minsta konstigt att bli upprörd när något man vanligt pratar om plötsligt blir väldigt personligt.
Uttryckte du tidigare att du inte brydde dig osv + det legala att beslutet rent bildligt är enbart hennes, så bör du(tänker jag) inte kritisera henne för att hon valde att genomföra abort, då hade du ju redan lagt över ansvar på henne sas.
Vad känner du nu, vill du ha barn? Vill du ha barn med henne?
Behöver ju inte vara försent men det låter verkligen som något du bör fundera på och prata om eller "grubbla över" snarare än bara skyffla åt sidan. Speciellt om detta är en kvinna som du har / vill ha en relation med.
Jag tror att den kan överleva om den får tillräckligt mycket konstgjord andning:
The bodybuilding industry is a scam meant to prey on your insecurities for the purpose of selling you worthless, overpriced supplements, while showing off bodybuilders with enough prescription and or illegal drugs in them to stock a pharmacy.
Vem är den bästa fightern någonsin? Då menar jag alltså inte pound for pound eller något utan vem, i sin prime, hade besegrat vem som helst? Lär ju vara någon tungviktare. Eller hade någon okänd übersoldat vunnit om det var regellöst i en ring?
Om det är vanligt eller inte spelar ingen roll. Låter helt legitimt och inte det minsta konstigt att bli upprörd när något man vanligt pratar om plötsligt blir väldigt personligt.
Uttryckte du tidigare att du inte brydde dig osv + det legala att beslutet rent bildligt är enbart hennes, så bör du(tänker jag) inte kritisera henne för att hon valde att genomföra abort, då hade du ju redan lagt över ansvar på henne sas.
Vad känner du nu, vill du ha barn? Vill du ha barn med henne?
Behöver ju inte vara försent men det låter verkligen som något du bör fundera på och prata om eller "grubbla över" snarare än bara skyffla åt sidan. Speciellt om detta är en kvinna som du har / vill ha en relation med.
Ok, tack för uppmuntran.
Nej, jag sa aldrig att jag inte brydde mig och det var nog dåligt formulerat här. Jag sa att jag var OK med båda besluten, att jag någonstans skulle kunna tänka mig att bli pappa nu men att jag å andra sidan inte vill bli det riktigt än. Sen sa jag att jag inte ville påverka hennes beslut utan ville att hon skulle tänka och sedan komma till mig med det och så skulle vi ta det därifrån. Hade hon sagt att hon velat behålla barnet hade jag fått fundera vidare utifrån det.
Jag vet inte om du missförstod mig men jag kritiserade inte henne. Hon gjorde alla rätt och gjorde mig delaktig, hon sa uttryckligen att hon ville att vi bestämmer tillsammans. Det var bara någon konstig reaktion från mig att jag blev arg på henne (och det har jag inte och tänker absolut inte visa henne).
Jag vill inte ha barn nu och inte om ett år. Men tack igen, då ska jag nog vara öppen för mina funderingar hur konstiga de än är.
Man ska inte grubbla på sina känslor ensam det är sällan bra. Man ska prata ut om dem. Helst med någon utanför men även med de personerna som det gäller. Det är bara bra att prata om allt man tycker, tänker osv. Om du tror annat så har du tyvärr fel.
Det finns ingen skam i att visa känslor eller att prata om saker som man mår dåligt av. Det är så man växer som person.
Jag talar från egen erfarenhet och från erfarenheter runt om kring mig. Det hjälper. Det svåraste är bara att komma över "skam bubblan" eller vad ni vill kalla det. Man är inte känslokall bara för att man är född till man. Om du inte är sjuk i huvudet då men då har man helt andra problem.
__________________ Eat breakfast like a king, lunch like a prince and dine like a pauper.
Workout like your life depends on it.
Senast redigerad av TheDoctor den 2019-04-10 klockan 16:08.
Vem är den bästa fightern någonsin? Då menar jag alltså inte pound for pound eller något utan vem, i sin prime, hade besegrat vem som helst? Lär ju vara någon tungviktare. Eller hade någon okänd übersoldat vunnit om det var regellöst i en ring?
Svårt, undrar om så kallade elitsoldater skulle ha en chans mot en vanlig MMA kille om dom inte fick använda några vaken alls?
"Tränad för att döda" borde ju vara bättre än någon som är tränad för att vinna på poäng eller på knock.
Svårt, undrar om så kallade elitsoldater skulle ha en chans mot en vanlig MMA kille om dom inte fick använda några vaken alls?
"Tränad för att döda" borde ju vara bättre än någon som är tränad för att vinna på poäng eller på knock.
Som sagt väldigt svår fråga att svara på
Elitsoldaten skulle inte ha en chans om du ställde denne mot en bra MMA-fighter i en ring, regler eller inte.
Man vinner knappast krig på att ha soldater som är sjukt bra tränade på att slåss man mot man, obeväpnade. Sådana soldater existerar bara på film.
Vem är den bästa fightern någonsin? Då menar jag alltså inte pound for pound eller något utan vem, i sin prime, hade besegrat vem som helst? Lär ju vara någon tungviktare. Eller hade någon okänd übersoldat vunnit om det var regellöst i en ring?
Vet inte exakt vad du avser med "fighter" men tolkar det som utövare av godtycklig kampsport. Pratar vi boxare så tänker jag Roy Jones jr, brottare Aleksandr Karelin och i mixade stilar Fedor Emelianenko.
Men man kan ju omöjligt säga vem som skulle vinna "regellöst", och soldater är främst tränade för väpnade konflikter.
__________________
Citat:
Ursprungligen postat av Diomedea exulans
Det är nog helt enkelt inte min grej att upprepade gånger bli slängd i golvet så skallen och ryggen värker och att ha svettiga, håriga män som bänder runt mina armar, stryper mig och sitter på mitt ansikte.
Vem är den bästa fightern någonsin? Då menar jag alltså inte pound for pound eller något utan vem, i sin prime, hade besegrat vem som helst? Lär ju vara någon tungviktare. Eller hade någon okänd übersoldat vunnit om det var regellöst i en ring?
Bolo Yeung under 1988. Smart nog att använda 'fuskmedel' och bara en person, Sean Damm, lyckades besegra honom i s.k. blood sport.
Yeung var ju så brutal att han skickade t.ex. Ray Jackson till sjukhuset med riktigt svåra skador.
Vem är den bästa fightern någonsin? Då menar jag alltså inte pound for pound eller något utan vem, i sin prime, hade besegrat vem som helst? Lär ju vara någon tungviktare. Eller hade någon okänd übersoldat vunnit om det var regellöst i en ring?
Su Kong T'ai Djin.
Citat:
Great Grandmaster Su Kong was born in Fukien in 1849. He came to the world with a genetic condition hyperthrihos that covered him with hair from head to toe. His confused parents abandoned the infant in a forest near the Fukien Temple. A passing monk rescued the newborn and presented him to the Shaolin Masters. The Masters found it impossible to find a family willing to adopt such a child, so they decided to raise him themselves. They named him Su Kong T’ai Djin.
From childhood on, Su Kong T’ai Djin studied the Shaolin art with exceptional dedication. The Fukien Masters responded to his enthusiasm with a rare variance from Shaolin tradition. In the temple it was customary for a student to choose one system in which to study, but he was no ordinary student! He knew that because of his appearance, he could not live a normal life outside of the temple. He chose then to devote all his time to the study of martial arts. He was allowed to study with all the masters at the temple. Over the years he accumulated a tremendous amount of knowledge and material from the various Shaolin masters and eventually earned the title “Su Kong” or Grandmaster. Instead of assigning Su Kong’s training to a single Master, as was the practice, each of the Fukien Masters contributed to Su Kong’s martial education. Su Kong was therefore able to complete every branch of Shaolin training, learning and mastering hundreds of forms and disciplines. It was an unparallel achievement. [Usually the 10 Grandmasters of the temple each learnt 1/10th of the Shaolin art]. Su Kong was a contemporary of Tai Chi masters Yang Lu Chan, Yang Jian Hou & Yang Pan Hou.
Su Kong’s knowledge and strong character led to his appointment as the Grandmaster of Fukien. More than once, his exceptional martial skills were needed to fulfill the responsibilities of his position. For example, he once arranged a meeting with 12 Shaolin Masters, representatives of the Shaolin Temples of China. When Grandmaster Su entered the room for the meeting, all the Masters bowed. Instead of returning the bow, Grandmaster Su picked up a knife and threw it up the rafters. An assassin tumbled down from his hiding place, the knife embedded in his heart. Grandmaster Su had heard 13 men breathing where there were only supposed to be 12! Su Kong Tai Djin was know to fight with the bears in the forest for practice.
The Fukien Shaolin monks took it upon themselves to protect the Fukienese coast from the raids of Japanese pirates. They were tremendously effective, earning the love and respect of the common people. When word reached the Ch’ing Kwang Hsu Emperor in Peking, at the beginning of the 20th century, trouble brewed. Kwang Hsu saw the Fukien monks as potential rebels with widespread popular support. He secretly dispatched imperial troops, armed with cannons on a mission to destroy the Fukien Temple. He even sent a renegade Shaolin Master, Chi Tao Su, the White Eyebrow Monk, to strengthen the attacking force.
A sympathetic official warned the monks of the impending attack. The Fukien Masters chose a surprising, ingenious solution. They evacuated the Temple, removed all of its valuable artwork and books, and set fire to the temple themselves. They hoped to rebuild the Temple in more favorable times. More favorable times have not yet come.
Grandmaster Su and his disciples retreated into the Fukienese mountains to continue their training. Studying with Su were Lui Su Pong, Gi Shiao Fu, Qui Gwong and I Chang Ming, the man who would become the second of the three Grandmasters of our lineage. Su Kong died in 1928 at the age of 79.
Chotoku Kyan is not one of our Shotokan forebears. If Funakoshi is the father of Shotokan karate, then Kyan is the black-sheep uncle the family never talks about. Funakoshi’s silence about Kyan is eloquent.
In Kyan’s biography we see tatemae at war with honne. (Tatemae: the official, false, self-serving version for history in Japan, honne: the real truth, what really happened, what people really think.) When you read Richard Kim's or Shoshin Nagamines accounts of the life of Chotoku Kyan, you can see the authors struggling to portray Kvan as a heroic and noble master. His life doesn't lend itself to that interpretation. After reading every available story about Kyan, I found myself describing him as “Funakoshi's evil twin.” It is very disturbing when every story about a famous sensei has some ugly twist to it.
However, it turns out that Kyan was an incredible fighter who had deep emotional and moral problems.
Half of the Okinawan ‘‘Shorin” karate styles are based on the teachings of Kyan. His faithful students believe the official story that they are preserving Itosu's Shorin tradition (the tatemae), but that is doubtful. For instance, Kyan learned the same pinan kata as Funakoshi and Mabuni, but the pinan kata he taught are almost unrecognizable. Most of Matsumura's revolutionary linear techniques are missing from these kata. Kyan was no fan of Shuri-te.
On the other hand, Kyan made some unique contributions of his own, and his story is worth telling. At one point in this analysis Kyan's iconoclasm becomes very important.
Kyan's Health
Kyan was born in 1870, which makes him almost the same age as Funakoshi and about 40 years younger than Itosu. He was not part of the inner circle at Shuri Castle, but his father was.
Chotoku Kyan was a sickly baby, with some of the problems one associates with a premature birth. As a child, he was small, weak and thin. He wheezed with asthma and squinted with myopia. Other boys made fun of him, and nicknamed him "squinty-eyed Chan," or Chan Migwa. The small body contained a brooding and angry spirit. Kyan trained from the age of eight under the iron supervision of the Shuri bodyguards, who were all friends of his father. Kyan was small, but Nagamine says that trying to fight him was like trying to swallow a needle. The size of the needle just isn’t relevant.
Kyan was a ferocious fighter and an inspiring teacher, judging from his remarkable students, but he had serious character problems. Photos of Kyan show a sour little man with a grim mouth. He glares bitterly at the world. He might have become the second most-powerful man in Okinawa, the royal chief of staff, except for Perrys destruction of the shogunate. Instead, he struggled with poverty all his life.
Kyan's Attitude
Chotoku Kyan's father loved his sickly son and wanted to make him healthy. He arranged for the boy to undergo the most vigorous martial training available, thinking that hard training would strengthen the youngsters failing health. Given the circumstances, little Chotoku probably had nothing to say about this decision. In fact, Chotoku Kyan might not have wanted to become a martial artist. It was a destiny forced upon him by his domineering father.
According to Richard Kim, Matsumura put the sickly little boy through “the type of training that would have done justice to a Zen temple.” From the age of eight onward, little Kyan suffered through private lessons with all of the most accomplished martial artists of Shuri and Tomari. He learned every kata and every weapon from at least a dozen sensei, who must often have contradicted and undermined each other. Kyan had been training for 11 or 12 years by the time his father died in 1889. By the time Kyan was about 19 years old, he had become the most grimly over-trained (but healthy) youth in karate history. He also seems to have developed a teenager’s rebellious anger toward his tormentors.
The Kyan stories convey a sense of backlash against his father and the Shuri masters. Most martial artists show a life-long loyalty to their principal teachers (giri), but this doesn't seem to be the case with Kyan. He spent his life changing the Shuri kata in various ways, although not always constructively. It may be that Kyan saw no advantage to linear technique, so he discarded it and reverted to vital-point technique instead. Kyans unique contribution was that he combined Chinas vital-point strikes with Shuri’s ruthless philosophy of ikken hisatsu. One strike, sudden death. He went for the eves and throat first, which a Shaolin monk would never have done.
Late in his life, Kyan apparently abandoned Shuri-te completely and taught only pre-Matsumura kata and techniques. That tells us quite a lot about his attitude toward Shuri-te and the Shuri masters. In the end, he completely turned his back on them.
Kyan's Fights
Because of his small size, Kyan specialized in rapid sidestepping and vital point strikes. The stories of his lights show Shuri-te's amoral commitment to single-blow victories, but no sign of linear impact technique. He turned vital-point technique into a lethal art. Let’s look at some of these stories.
Kyan had two young followers who walked around with him like bodyguards, often just causing trouble. These friends were Ankichi Arakaki and Taro Shimabuku. There is a famous story in which the trio went to a cockfight, and Kyan entered his favorite fighting cock in the contest. As they were about to leave, Arakaki and Shimabuku circulated in the crowd, telling several men that Kyan had said insulting things about the men. Then they hid nearby to watch the fun.
When Kyan came out, every fist was against him. He had to fight his way through the crowd.
This is where the story gets interesting. Kyan cut though the mob so effortlessly that he never had to let go of his pet rooster! The stories of this incident say that Arakaki and Shimabuku were astonished, as if Kyan drew on secret techniques the two troublemakers had not seen before. It turns out that the ability to cut through a hostile mob was an essential skill for a Shuri bodyguard, and it appears that Kyan was adept at it.
There is another story involving Kyan and chickens. Kyan once set a trap for a gang of four strong-arm robbers. He bought two live chickens and carried them back and forth along the Naha-Shuri road each evening for several days, waiting to be mugged. When the gangsters finally appeared, Kyan threw the squawking chickens in their faces as a distraction, and then leveled the criminals with a series of vital-point strikes to the eyes, throat and testicles. According to Richard Kim, Kyan gave the moaning gang members a sermon about their moral obligation to society, followed by a stern warning to mend their ways or face the consequences! According to George Alexander, Kyan simply killed all four and went home. This may be another example of face-saving tatemae contrasted with more brutal honne.
Kyan once provoked a bully, Matsuda, to a match by the riverside. Matsuda charged in to crush the frail-looking youth with the thick glasses. Kyan sidestepped and kicked Matsuda in the thigh, hitting the sciatic nerve. Matsuda lost control of his leg and hurtled into the water.
Alexander relates a story in which Kyan fought Tairaguwa, a famous strongman and, one hopes, some kind of outlaw. Kyan killed Tairaguwa by jumping out of a tree and breaking his neck. (Try to picture Funakoshi leaping out of a tree to break someone's neck!)
Challenged to a friendly match by a 6th dan in judo, Kyan stuck his thumb inside the opponent’s mouth, dug his nails into the man’s check, and yanked him down to the ground "in an attempt to separate the skin from the bone." He then finished off his opponent with a hammerfist blow to the face. To give him credit, he held back the final blow after nearly ripping the terrified man’s face off. It was a friendly match, after all.
Bishop also tells an unsavory story about Ryan selling piglets in the marketplace for his wife, then stealing part of her money so he could accompany his friends to brothels at night. The traits of morality, humility and honor one expects of a karate master were not always evident in this bitter little man.
Apparently Kyan, Arakaki and Shimabuku were in the habit of issuing open challenges. One of these challenges resulted in the early death of Arakaki at the age of 28 (or maybe it was 31). Karate teaches you humility because there is always someone who is bigger and faster than you are. The handsome and dashing Arakaki met this man and died, apparently of internal bleeding.
According to Bishop, Kyan admonished his students that hard drinking and fornication with prostitutes were an essential part of their martial arts training. This seems very amusing until you think about it. To me, it sounds as it Kyan was mocking his fanatical father, who had forced him to suffer every type of physical abuse as "an essential part of your martial arts training."
Kyan survived the terrible Battle of Okinawa in 1945 but starved to death in the aftermath. There is a legend that he gave up his ration of rice so that destitute children might eat. This noble legend (the tatemae) is repeated much more widely than the stories about the disrespect, the fights, the drinking, the stealing, the whoring and the apparent murders (the honne).
In spite of the noble gesture toward the children, Ryans death was a suicide. Food was available and Kyan could have eaten it, but he chose not to. In Japan, starving oneself to death is a noble gesture.
2019-04-10, 10:22
Linjär visning
