Stora tråden för Henkes reflektioner

[PureWhey]

Finns det något kliniskt begrepp för galenskapen att tro på liv efter livet?

Skickat från BÖJRACKET

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av PureWhey

Finns det något kliniskt begrepp för galenskapen att tro på liv efter livet?

Skickat från BÖJRACKET

Den tekniska benämningen är ”cp i huvet”.

[CalleP]

Ursprungligen postat av PureWhey

Finns det något kliniskt begrepp för galenskapen att tro på liv efter livet?

Skickat från BÖJRACKET

Pöbeln?

[Dåren]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Den tekniska benämningen är ”cp i huvet”.

Vad du är edgy i kväll då.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Dåren

Vad du är edgy i kväll då.

Jag orkar inte bry mig ikväll. :P

[stridis]

Ursprungligen postat av PureWhey

Finns det något kliniskt begrepp för galenskapen att tro på liv efter livet?

Skickat från BÖJRACKET

Normalstörd.

[PureWhey]

Vanföreställning(ar) var ordet jag inte kom på :-)

CP i huvet klingar bättre iofs.

Skickat från BÖJRACKET

[Diomedea exulans]

Vi återanvänder en till Facebookstatus. Den här reflektionen kommer ”sluta gnälla”-folket att älska, hahahaha.

Reflektion om personlig utveckling

Det kliar i mina kåseringsfingrar igen, och idag är jag sugen på att avhandla ämnet personlig utveckling.

Personlig utveckling var inget jag var intresserad av överhuvudtaget fram till jag var 16. Man är den man är, resonerade jag, och inte var det något att göra åt. Det är bara gilla läget. Det kunde varit värre.

När jag var 16 började jag med karate. Karate är en kampsport med många förgreningar. Några av dessa är inriktade på att lära utövarna att slå ihjäl fem människor på fyra sekunder. Andra är mer fokuserade på tävling och att vinna matcher. Min typ av karate hade personlig utveckling som uttalat högsta mål.

Det handlade om personlig utveckling på bred och djup front. Vilkestyrka var en stor grej. Genom att med obligatoriskt pokeransikte tvinga sig genomlida smärtsam gymnastik skulle man träna sig att lyda den tänkande delen av sinnet, snarare än fysiska och känslomässiga impulser.

Mer esoteriskt blev det när det talades om att utveckla ett totalt reflektivt sinne, en hjärna som omedelbart tog in allt som de fem sinnena registrerade och reflexmässigt agerade korrekt, utan att låta sig förledas av instinkter eller förutfattade meningar, eller ens behöva tänka efter. Det var på grund av denna egenskap de riktiga gamla kampsportsmästarna aldrig lät sig överrumplas.

I egenskap av obotlig latmask med huvudet konstant bland molnen blev jag nästan omedelbart frälst. Kunde jag bli en arbetsmyra? Och uppmärksam? Genom att träna karate? Och jag som bara börjat för jag ville få magrutor! Jag djupdök genast i litteratur om karate, japanska kampsporter och den närbesläktade zenbuddhismen.

Nu började det bli djupt på riktigt. En otränad människa, läste jag, identifierar jaget som befinnande sig på en punkt innanför pannan. Genom korrekt andning, meditation och utövande av budo – en kategori av japanska kampsporter dit karate och judo hör – kunde denna punkt över tid förflyttas neråt, tills den nådde en plats under naveln kallad saika-tanden – eller, för er som är mer inne på kinesisk kultur är japansk, dantien – som var kroppens mittpunkt. Med medvetandet i saika-tanden skulle man uppfyllas av ett permanent, upphöjt lugn.

Intresset för karate svalnade, och så även det för personlig utveckling, även om det aldrig försvann helt. När jag var några och tjugo fick det plötsligt ett massivt uppsving, i och med att jag kom i kontakt med begreppet game.

Game, som betyder spel på engelska och uttalas game, är i korta drag en rörelse av män som vill lära sig attrahera kvinnor. De vill lära sig attraktionens "spel". Jag har ingen aning om hur lätt eller svårt det är att skapa attraktion om man är en kvinna som gillar män, men om man är en man som gillar kvinnor är det iallfall tillräckligt svårt för att flera av oss ska känna oss tvungna att gå med i en rörelse för att få ordning på det.

Mycket snart förstod jag att game inte handlade om raggningsrepliker eller råd om klädstil, utan om personlig utveckling. För att få tjejer skulle man bli en bättre människa, helt enkelt. Man skulle lära känna sig själv bättre, bry sig mindre om vad andra tycker, våga stå för sig själv, stärka sin självkänsla, bli mer initiativtagande... Ni fattar poängen.

Jag läste böcker även i detta ämne, och gick med i game-forum på internet (fotnot: när du berättar för någon att du är medlem på ett game-forum, var noga med att uttala m:et. Det kan leda till beklagliga missförstånd annars).

Även intresset för game svalnade så småningom, men fortfarande fanns ett visst intresse för personlig utveckling kvar. Böcker och artiklar lästes; religioner, psykologiinriktningar och filosofier undersöktes.

Efter över två decenniers kontakt med ämnet har jag gjort två övergripande, konsekventa observationer.

Den första är att personlig utveckling aldrig fungerar för mig.

Jag tränade karate tills jag blev blå såväl i ansiktet som om bältet, och mitt medvetande vandrade aldrig en millimeter närmre saika-tanden. Jag är fortfarande både så lat att jag ofta inte ens orkar göra saker jag tycker är roliga, och så ouppmärksam att jag under de flesta samtal måste anstränga mig för att registrera mer än hälften vad folk säger till mig.

Efter flera år som medlem på game-forumet Charismatic Revolutions startade någon en tråd och frågade hur folks liv hade ändrats sedan de blev medlemmar på forumet. Svaren blev spaltmeter av inlägg om alltifrån hur folks arbetsintervjuer nu för tiden alltid gick mycket bättre till hur folks vänner kommenterade hur man numera verkar mycket mer tillfreds med livet. Jag skämdes för mycket för att skriva ett eget inlägg och erkänna att jag inte märkt någon förändring överhuvudtaget.

Jag har ingen aning om varför just jag aldrig utvecklas. Jag antar att det bara är något jag inte har talang för. De allra flesta kan lära sig att rita hyfsat bra, men ett litet fåtal stannar på streckgubbe-stadiet oavsett hur mycket de övar. Likadant är det, antar jag, med allt annat som det går att träna på här i livet. Och jag är av allt att döma totalt talanglös när det gäller att växa som människa.

Märk väl, jag påstår inte att jag inte kan lära mig saker. Jag kan bevisligen tillskansa mig både kunskaper och färdigheter. Efter tre års träning av karate tre dagar i veckan kunde jag inte bara räkna till tio på japanska, utan även utföra ett tiotal så kallade kata, en slags dansliknande mönster, inte helt utan bravur. Och min bukmuskulatur hade blivit så hård att jag än idag brukar låta min brorson använda min mage som boxboll.

Efter åtta års medlemskap på Charismatic Revolutions kunde jag räkna upp en lång lista på egenskaper som karakteriserar en så kallad varm alfahanne, en man som alla män vill vara och alla kvinnor vill ha. Men jag var inte ett dugg närmre att vara en varm alfahanne själv.

Ett mer närliggande exempel är hur jag hela förra sommaren och hösten ägnade en halvimme om dagen åt att meditera. Jag vill minnas att jag ganska sällan fuskade. Framemot vintern hade jag inte märkt en enda förändring hos mig själv. Jag läste en gång om en kvinna som upplevt förbättrad koncentrationsförmåga efter en tids meditation, men det var inget jag kunde relatera till.

Det här verkar vara ett väldigt ovanligt problem. Iallafall tillräckligt ovanligt för att andra ska ha svårt för att acceptera att det existerar.

När jag i tvåan eller trean på min förra utbildning gick på en workshop i självkännedom fick vi frågan av vår lärare hur vi hade utvecklats som personer under utbildningen. "Jag har blivit en helt annan människa", sa en tjej. "Jag har inte utvecklats alls", sa jag. Läraren fnissade åt mitt svar, och verkade tro att jag skojade, trots att så inte var fallet.

När jag för två terapeuter härförleden avslöjade hur frustrerad jag var över att jag inte ha utvecklats de senaste tjugo åren avfärdade de utan omsvep mitt påstående som felaktigt, utan att knappt veta någonting annat om mig.

Min andra stora observation angående mina försök till personlig utveckling är att ju mer jag försöker utvecklas, desto sämre mår jag.

Jag vet inte varför det är så heller. Men jag har gissningar.

Att försöka utvecklas som person är att ständigt påminnas om sina fel och brister, eftersom det är dessa man försöker överkomma. Och att hela tiden påminnas om dem kan förstås vara knäckande.

En kanske simplare förklaring är frustration över att aldrig lyckas med en viss sak. Om jag skulle få för mig att, säg, träna höjdhopp under ett år, nog fasiken skulle jag bli nedstämd om jag aldrig någonsin ökade mitt hopprekord med en enda centimeter. Speciellt om alla andra som gav sig på samma sak ökade mellan tio och trettio centimeter med samma ansträngningsnivå.

Ett av de tydligaste exemplen på fenomenet är att fjolårets meditation avslutades under en av de mest deprimerade och ångestfyllda höstar av mitt liv. Jag vet inte om måendet hade något att göra med meditationen, men jag har mina misstankar.

Så häromnatten när jag låg och funderade över livet tog jag ett beslut: jag ska sluta försöka utvecklas som person. Om jag försöker så leder det ju enbart till sämre mående. Och det kändes genast som om en tyngd fallit från mina axlar.

Jag vill ta beslutet ett steg längre och härmed offentligt avge ett för tidigt nyårslöfte.

Jag lovar, dyrt och heligt, att i november 2021 ska jag:

- Inte vara mer närvarande i nuet än jag är idag.
- Inte vara flitigare än jag är idag.
- Inte ha högre självkänsla än jag har idag.
- Inte våga uttrycka egna åsikter i högre grad än jag gör idag.
- Inte ha större självkännedom än jag har idag.
- Inte acceptera mig själv som jag är mer än jag gör idag.
- Inte vara bättre på att ragga eller skaffa vänner än jag är idag.
- Framförallt inte vara ett dugg lyckligare än vad jag är idag.

Och metoderna jag ska använda för att uppnå detta är att:

- Inte läsa några böcker eller artiklar om personlig utveckling. Här ska det inte så mycket som klickas på en Facebookstatus av Jordan Peterson eller Dalai Lama.
- Inte tänka positivt.
- Inte meditera.
- Framförallt inte ägna mig åt någon jävla mindfullness.

Märk väl: personlig utveckling verkar fungera för den absoluta merparten av befolkningen. Nästan allt jag har läst eller hört från folk som provat på det tyder på att man når väldigt snabba och långvariga resultat med relativt liten ansträngning. Så jag vill varmt rekommendera alla som läser detta att hänge er åt yoga, meditation och mindfullness, att läsa alla böcker ni kommer över, och att gå i terapi.

Det verkar som sagt vara ytterst ovanligt att lida av min oförmåga att utveckla sina personliga egenskaper och styra vem man blir. Jag är väl lite konstig, antar jag. Jag har fått höra det, någon gång eller två.

[trädgårdsmöbel]

Vet du varför Karate mfl. österländska kampsporter är som de är med det där? (meditation och inte känna något)

Min teori är att östasiater ofta inte kan hantera starka känslor. Får de orgasm gråter de, blir de arga svimmar de osv. Så för att öht. kunna kriga effektivt så får de inte känna starkt. Andra kulturer kan utnyttja sin rädsla, ilska, aggression eller rentav galenskap och använda den att kriga med. En armé kan vara hyfsat effektiv utan någon som helst disciplin, visst är det bättre med disciplin men inte ett absolut krav som för dem.

Att våra och många andra kulturers bästa krigare historiskt har vart vansinniga arga okontrollerbara mördarmaskiner som skriker och vrålar och deras bästa krigare munkar eller samurajer med extrem kontroll över sina känslor är kanske inte en slump.

Karatefilosofin funkar för dem. De var Jedi, vi var Sith "Let the hate flow through you" "Use your aggressive feelings boy". Därav österländsk kampsport och det tänket.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

Vet du varför Karate mfl. österländska kampsporter är som de är med det där? (meditation och inte känna något)

Min teori är att östasiater ofta inte kan hantera starka känslor. Får de orgasm gråter de, blir de arga svimmar de osv. Så för att öht. kunna kriga effektivt så får de inte känna starkt. Andra kulturer kan utnyttja sin rädsla, ilska, aggression eller rentav galenskap och använda den att kriga med. En armé kan vara hyfsat effektiv utan någon som helst disciplin, visst är det bättre med disciplin men inte ett absolut krav som för dem.

Att våra och många andra kulturers bästa krigare historiskt har vart vansinniga arga okontrollerbara mördarmaskiner som skriker och vrålar och deras bästa krigare munkar eller samurajer med extrem kontroll över sina känslor är kanske inte en slump.

Karatefilosofin funkar för dem. De var Jedi, vi var Sith "Let the hate flow through you" "Use your aggressive feelings boy". Därav österländsk kampsport och det tänket.

Intressant.

Jag drar en parallell till autism. Autister ska ju vara sämre på att hantera starka känslor, och sydostasiatisk kultur är ju mer ”autistisk” — den är mer accepterande mot att vara osocial och försynt, t ex.

[trädgårdsmöbel]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Intressant.

Jag drar en parallell till autism. Autister ska ju vara sämre på att hantera starka känslor, och sydostasiatisk kultur är ju mer ”autistisk” — den är mer accepterande mot att vara osocial och försynt, t ex.

Skulle även velat lägga till en hel stridskonst baserad på att vara plakatfull och bara halvt medvetande vad man gör för att kunna strida effektivt

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

Skulle även velat lägga till en hel stridskonst baserad på att vara plakatfull och bara halvt medvetande vad man gör för att kunna strida effektivt

Det låter som västerländsk raggningskonst!

[Ett Orm]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Det låter som västerländsk raggningskonst!

Drunken horny munk tekniken är nog den som funkat bäst för mig.
Yra fram skamlöst och bara pladdra på tills någon form av sköld går sönder och de följer med hem. Vet inte ens hur det gått till ibland. Riktigt kinderägg vad man vaknar upp med också... Vilket troligen är ömsesidigt.

[Anton Fräs]

Där kom bannen..

[ceejay]

Som tur är så är det inte permabans nuförtiden. Första bannen så vitt jag vet är tidsbestämd, typ 2 veckor. Källa mig själv då jag har varit bannad.