Stora tråden för Henkes reflektioner

[Diomedea exulans]

(Henke är jag.)

Min hjärna fungerar på så vis att jag går runt hela dagarna och funderar ut texter. Det börjar ofta med att jag bara gör någon intressant eller ovanlig observation om omvärlden, eller kommer till någon ny slumpmässig insikt angående saker jag redan visste, och sedan är snöbollen i rullning. Jag börjar tänka på hur jag på bästa möjliga vis ska förklara hur jag tänker, vilka liknelser jag ska använda, hur texten ska disponeras, och så vidare. Tankarna förgrenar sig, några grenar vävs samman med de från tidigare tankar, andra kapas eftersom de är överflödiga och skulle minska värdet på texten som helhet. Jag fnular över var det ska vara radbrytning och kommatecken, vilka svärord som är okej, och om jag ska sänka mig till att skriva saker i versaler på vissa ställen eller om det inte är propert nog.

Denna process är automatisk och inget som kräver en viljeansträngning. Tvärtom behöver jag lägga band på mig ibland för att kunna koncentrera mig på nuet. Jag tror att mitt eviga mentala skrivande är en anledning till att jag är så disträ.

När jag väl knåpat ihop en tillräckligt bra text i mitt huvud brukar jag känna ett starkt behov av att plita ner den och visa upp för omvärlden. Ofta gör jag detta via Facebook, mitt go-to-verktyg för masskommunikation. Men ett stort problem är att mina texter ofta är av en sådan natur att jag bedömer att det finns överhängande risk för att eventuella läsare kommer tycka att jag är dum i huvudet. Därför låter jag ofta bli att dela med mig av dem, vilket lämnar mig med en stympad känsla. Att låta bli att skriva när man känner för det är ungefär som att gå och hålla sig när man är bajsnödig.

Då kom jag på idén att dela med mig av reflektionerna här på forumet. Här gör det inget om jag lägger upp texter som får läsarna att tycka att jag är dum i huvudet, eftersom – ja, jag skulle väl överdriva om jag sa att alla här redan tycker att jag är dum i huvudet, men sanningen är snarare: De här som skulle tycka att jag var dum i huvudet om de läste mina texter tycker redan att jag är dum i huvudet sedan länge. Jag har i åratal varit öppen nog på detta forum för att försäkra mig om den saken.

Så här tänkte jag mig upplägget: Varje reflektion får ett inlägg. Det kommer döpas till "Reflektion över [ämnet]" i fet stil. Den här tråden blir som en blogg, helt enkelt.

Jag har ingen aning om hur många reflektioner det blir; en eller två ligger redan i min hjärnas ändtarm och pockar på att få komma ut, men sen får jag se. Tanken är att jag bara ska skriva spontant här, när andan faller på. Det kanske blir en skitkort tråd.

[stridis]

Skaffa en blogg istället.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av stridis

Skaffa en blogg istället.

Varför? Ingen läser en blogg.

[Akerhage]

Kör på! Jag kommer läsa och förhoppningsvis roas av ditt flumm!

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Akerhage

Kör på! Jag kommer läsa och förhoppningsvis roas av ditt flumm!

Tack!

För att utveckla mitt svar till stidis så hade jag en riktig blogg en gång i tiden, det var samma tre personer som kommenterade månad ut och månad in så jag tror mycket mer på att skriva på något forum. Jag förutspår att åtminstone fem personer här kommer kommentera månad ut och månad in. Plus att det är mer spännande här eftersom jag har haters.

[svenbanan]

Jag kan känna igen mig i den där processen där du beskriver att du går runt och funderar över olika formuleringar och sådant. Jag funkar lite likadant ibland. Dock inte i närheten av lika minutiöst och nästan tvångsmässigt som ditt funderande verkar vara. Det utmynnar heller inte i nåt slags skrivklåda.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av svenbanan

Jag kan känna igen mig i den där processen där du beskriver att du går runt och funderar över olika formuleringar och sådant. Jag funkar lite likadant ibland. Dock inte i närheten av lika minutiöst och nästan tvångsmässigt som ditt funderande verkar vara. Det utmynnar heller inte i nåt slags skrivklåda.

Kan tänka mig att du gör det, du hör till en av de här som är bäst på att uttrycka sig i skrift.

[svenbanan]

Fast jag tror jag kanske bara gör det någon enstaka gång per vecka eller så. Och typiskt ifall jag ägnar mig åt nåt enformigt som inte kräver tankeverksamhet. Då går huvudet på tomgång, och man börjar dagdrömma, och ibland artar sig dagdrömmen på just det sättet.

[Dåren]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Varför? Ingen läser en blogg.

Haters gonna hate.

[Diomedea exulans]

Reflektion om välmående

”Det är så skönt att se att du mår bättre!”

Ord som jag har fått höra mer än en gång de senaste månaderna. Och av gott skäl.

Jag har varit melankolisk så länge jag kan minnas. En sinnesmässig predisposition som låtit ett antal depressioner blossa upp och mattas av under åren. Den kanske hittills värsta av dessa sträckte sig från hösten förra året till nu i vår, vilket inte var något som undgick mina nära och kära.

Men under våren började jag må bättre. Det var inte en slump, utan resultatet av beteendemässiga förändringar från min sida. Börjar jag bena ut vilka handlingar som får mig att må bra märker jag att de kan sorteras i fyra övergripande kategorier. Man skulle kunna kalla det för Henriks fyrstegsmodell. Denna modell ämnar jag presentera här och nu.

STEG 1: JOBBA HÅRT

Konservativa tyckare har rätt – lycka kommer av disciplin och hårt arbete!

Jag syftar här på arbete i ordets vidaste term. Förvärvsarbete, givetvis. Men även att ta tag i saker utanför arbetet som bör göras, såsom vardagssysslor, att besöka någon ensam bekant som inte är speciellt rolig att umgås med, eller att lära sig en ny, välbehövlig färdighet.

Jag ska försöka illustrera det hårda arbetets förtjänst med ett exempel:

Minns du när man var liten och mamma bad en städa sitt rum? Minns du även hur man först sket i hennes order och låg på sängen och läste serier istället? Och minns du hur själen liksom blev splittrad medan man gjorde så; å ena sidan var det jäkligt gött att bara ligga och läsa serier istället för att ägna sig åt tråkigt städande… Men å andra sidan kände man sig smutsig inombords. Sedan du var gammal nog att minnas saker hade din mamma varit navet i ditt känsloliv, din enda fulländade och allestädes närvarande källa till gränslös kärlek och trygghet. En famn du alltid kunnat försvinna i för att undfly omvärldens aldrig sinande faror. Ett leende som jagat bort alla rädslor och en röst som haft svaret på alla frågor. Någon som alltid tröstat dig när det behövts och alltid tagit dig på fullaste allvar. Din bästa vän, din klokaste mentor och källan till alla dina materiella tillgångar. En person som klivit upp tidigare än du varje morgon, gått och lagt sig senare än du varje kväll, och fyllt varje ögonblick däremellan med att göra sitt yttersta för att du ska bli så lycklig som möjligt. Detta var du fullt medveten om, och ändå hade du, din värdelösa osnutna skitunge, mage att ignorera hennes enda önskan att ägna en kvart av din eviga fritid åt att plocka upp dina egna saker som du själv spritt ut på ditt eget golv av ren lättja.

Minns du även hur efter tre dagar, när du äntligen fått tummen ur och faktiskt städat rummet, den dåliga känslan ångade bort för att bytas ut mot en känsla av syndernas förlåtelse? En slags frihetskänsla, som om du inte längre var en dålig människa? Det är DEN känslan som är målet här. Syftet med det hårda arbetet.

Notera att arbetet inte syftar till att ge dig framgångar. Korrelationen mellan hårt arbete och framgång är mycket svag. Framgång beror i stort sett bara på tur – det är bara amerikaner och författare av självhjälpsböcker som tror annat.

Även här har jag en historia från mitt eget liv som tjänar som exempel på vad jag menar. För ungefär tio år sedan befann jag mig i Melbourne. Jag hade ägnat flera dagar åt att flitigt söka jobb, men utan någon lycka. Jag hade besökt biblioteket varje dag och betat av jobbsidorna i dagstidningen, och gått in på varje café och pub jag hittat för att fråga om de behövde extrahjälp, men inget hände. Så plötsligt en morgon vid niotiden väcktes jag av att dörren till mitt rum på vandrarhemmet jag bodde på slets upp och en av gubbarna från receptionen skrek ”WHO WANTS WORK?” Efter att ha kastat mig ur sängen fick jag veta att en person med flyttfirma hade besökt vandrarhemmet i jakt på flyttkarlar, och det hela ledde till en av mina längsta, roligaste och mest lukrativa anställningar någonsin.

Att ligga i sängen och sova gav mig bokstavligt talat mer framgång än att gå ut och kämpa för mitt mål.

Och så har det alltid varit i mitt liv, med allt. Tror ni jag har kämpat mig till mina kreativa förmågor? Jag har inte lyft ett finger för att skaffa dem, jag är född sån. Jag har kommit in på en prestigefylld utbildning via arbetsprover som jag slängde ihop på en höft. Och alla mina anställningar har jag fått via kontakter, medan de mest utarbetade personliga brev och CV:ar aldrig lett någonvart.

Men man ska som sagt arbeta hårt iallafall, eftersom det får en att må bra. Vidkun Quisling, den nazistiske spion som blev så ökänd att hans själva namn idag är synonymt med landsförräderi, ska ha sagt: ”Hårt arbete är det enda som ger sann tillfredsställelse”. ”Arbeit macht frei”, ska en annan nazist ha sagt. Jag vill lägga in brasklappen att jag inte på något vis sympatiserar med nazister i någon form – så till den grad avskyr jag dem att det bär mig emot att citera dem i positivt syfte – men just i detta fall ligger det mycket i det de säger.

STEG 2: KN*LLA MYCKET

Hippierörelsen har rätt – lycka kommer av fri kärlek!

Att kn*lla höjer halten av serotinin, ett kraftfullt må-bra-hormon. Bonoboapan, människan närmaste släkting, är mycket promiskuös – en genomsnittlig bonobo låter det tydligen inte gå mer än en och en halv timme mellan två sexuella aktiviteter – och är så fylld av hormonet att det i princip sprutar ur öronen.

Men det finns en mycket viktigare anledning till att man mår bra av att kn*ulla: att kn*llande är den ultimata bekräftelsen.

Detta blir tydligt när man jämför med alla andra typer av bekräftelse och tänker på hur extremt exklusivt kn*llande är i jämförelse. Att någon vill bli vän med en? Folk blir vän med i princip vem som helst. Jag tror inte att det finns två personer på min skola som inte är vänner med varandra. Att någon skrattar åt ens skämt? En genomsnittlig person skrattar väl åt tjugo människor om dagen. Beröm? Sånt strösslar folk med till höger och vänster. Och så vidare.

Men kn*llande! Kn*llande är så exklusivt att en stor del av befolkning helt självvalt enbart ägnar sig åt det med en enda person åt gången under väldigt långa tidsperioder. Och även de mest sexuellt frigjorda och minst kräsna av människor är vida mer noga med vilka de låter leka med ens könsdelar än de är med att dela ut andra typer av bekräftelse.

Det finns en annan avgörande skillnad mellan kn*llande och andra typer av bekräftelse: De andra typerna har folk inga betänkligheter att dela ut utan att de menar dem. Folk låter en hänga med på fest bara för att de ska vara snälla. De skrattar åt ens skämt bara för att vara artiga, och ger en beröm bara för att situationen inte ska bli pinsam. Men kn*lla! Det finns ingen som kn*llar med en bara för att vara snäll eller artig eller för att personen är konflikträdd. Kn*llar med en gör folk för att de på riktigt har godkänt en.

Kn*llande är helt enkelt det närmaste en sekulär person kan komma att bli välsignad av påven.

Så hur ofta ska man kn*lla? Jag finner att tre gånger i veckan är tillräckligt för att jag ska promenera runt konstant på ett rosa moln. Men det kanske inte är praktiskt gångbart att kn*lla så ofta. (Man måste ju faktiskt hinna jobba hårt lite också.) Två gånger i veckan kanske är mer realistiskt att sikta på.

Ska man då kn*lla med en och samma person, eller byta hela tiden? En annan viktig fråga. Och svaret är mycket enkelt: Du ska utan tvekan byta hela tiden. Kvinnor tycker nämligen sämre om en ju mer tid de spenderar med en. Hur mycket kvinnor ogillar en är en direkt funktion av antalet timmar hon har spenderat i din närhet. Detta är en oundviklig naturlag.

Det slår aldrig fel. Den första dejten är allt guld och gröna skogar, och man får höra att ”jag fick en skön känsla av dig redan när jag mötte dig vid stationen” och ”det här är första gången jag träffar någon från internet” och ”du är snyggare i verkligheten än på bild” och ”jag har aldrig förut haft sex med någon så här kort tid efter att jag träffat personen” och ”om vi inte blir ihop måste vi bli vänner för livet” och ”jag har aldrig haft sex med någon med så stora muskler förut”. En bit in i dejten börjar man tro att man är det bästa sedan skivat bröd, och på väg därifrån är man så nöjd med sig själv att man svävar en meter över marken.

Men det blir snabbt trubbel i paradiset. Redan vid dejt två börjar hon visa märkbar irritation över ens dåliga minne, bristerna i ens bordsskick, otydligheten i ens framtidsplaner, hur man sluddrar ibland när man pratar, ens proteinnoja, och så vidare. När hon möter en i dörren vid dejt tre är hon märkbart mindre entusiastisk än de tidigare gångerna, och så rullar det på, hastigt eskalerande. Om man mot förmodan klarar sig ända till dejt sju-åtta kommer hennes förakt för en ligga så tjockt i luften att man i princip kan skära ut stycken ur det med kniv.

Och förakt är ju raka motsatsen till bekräftelse, vilket är vad vi var ute efter från första början!

Det står alltså klart att kontakten måste avbrytas kort innan den inletts. ”När då?”, undrar du kanske nu. ”Ska man dumpa henne efter första dejten?” Nej, din dåre! Efter första dejten gillar hon en ju, hon blir ledsen om man dumpar henne då. Man får använda sin fingertoppskänsla här, men generellt finner jag att det brukar vara lagom att avsluta kontakten efter dejt tre. Det är en bra kompromiss. Tillräckligt tidigt för att man inte ska hinna märka av något allvarligt förakt, men tillräckligt sent för att hon ska tänka ”vad skönt att JAG slapp dumpa HONOM”.

Det krävs inte avancerade mattekunskaper för att räkna ut att antalet rekommenderade kn*ll per vecka i kombination med hur ofta man bör byta kn*llpartner resulterar i en väldigt ruljans av kvinnor. Tyvärr är detta enbart genomförbart i en stad av Stockholms storlek eller större. Göteborg kan ni glömma. Detta har varit ett väldigt problem för mig i vår och sommar, eftersom jag bott i Blekinge sedan april. De senaste två månaderna har jag bara kn*llat en enga gång, och hon ogillar mig redan. Att få kn*lla med vettig frekvens är utan tvekan en av de största anledningarna till att jag längtar till att få börja årskurs två på min utbildning på Södermalm i höst.

STEG 3: ÄT ANTIDEPRESSIV MEDICIN

Tjugo milligram Brintellix om dagen, det blir man glad av.

STEG 4: TA HAND OM DIN KROPP

Ni känner alla till vad man bör göra här. Träna, ät mycket protein, ät mycket grönsaker, sov mycket. Att träna leder dessutom till att man får snyggare kropp, vilket gör att man får kn*lla mer. Och träning är en typ av hårt arbete. Alla punkterna går in i varandra!

Där har ni den, Henriks hela fyrstegsmetod. Bara en tredjedel så många steg som tolvstegsmetoden, och man slipper bli religiös för att följa den.

Notera att jag inte har rekommenderat terapi. Jag har gått till psykologer, psykiatriker, sjuksköterskor och andra typer av terapeuter, och de kan inte lära en något nytt. De är alltid samma visa:

TERAPEUTEN: ”Du måste lära dig tycka om dig SJÄLV. OAVSETT vad någon annan tycker om dig.”
JAG: ”No shit, Sherlock.”
TERAPEUTEN: ”Du måste komma på vad du SJÄLV vill göra. OAVSETT vad någon annan tycker att du ska göra.
JAG: ”No shit, Sherlock.”
TERAPEUTEN: “Det blir hundrafemtio kronor, tack. Kom tillbaka om en månad.”
JAG: ”No shit, Sher – Vänta, VA? Vad fan är det du sitter och säger? Om en MÅNAD? Tror du den här terapin kommer leda någonvart om jag bara får en enda timmes jävla samtal i MÅNADEN?”
TERAPEUTEN: ”Det är så det ser ut idag med Landstingets resurser. Om du vill ha bättre vård, sluta rösta borgligt.”
JAG: ”Nu jävlar ska jag krossa kapitalismen.”
TERAPEUTEN: ”Så ska det låta, kamrat.”

Märk väl även att jag inte rekommenderar meditation. Fan och hans moster säger att man ska meditera om man vill må bättre. Det finns nästan inget undantag mot denna regel. Men jag mediterade en halvtimme om dagen innan min senaste stora depression slog till i höst, vida mer än jag någonsin mediterat tidigare. Så jag vågar inte pröva det igen.

I ärlighetens namn kanske det var mer fel på min meditationsmetod än meditation i sig. Det jag oftast gjorde var "att observera ens negativa sinnestillstånd och låta dem vara där utan att försöka få bort dem". Jag satt alltså och tänkte negativt i en halvtimme om dagen i ett halvår.

Tydligen blir man inte glad av att göra det. No shit, Sherlock.

[Diomedea exulans]

Reflektion om feminism

Det tycks florera ett rykte om att jag inte skulle vara feminist. Inget kunde vara mer fel. Det finns icke en större feminist än Henrik Petersson.

Framförallt är jag starkt engagerad i frågan om att kvinnor ska få ligga runt hur mycket de vill utan att få dåligt anseende. Sättet jag tar mig an problemet är mycket praktiskt. Som jag ser det är det är det omöjligt att ligga med en okänd kvinna utan att samtidigt stödja idén att det inte är något fel av en kvinna att ligga med en okänd man. Man stödjer ju hennes beteende genom att låta henne få utlopp för det. Ligger man med så många kvinnor man bara orkar gör man därför ett starkt ställningstagande för att kvinnor ska få ligga med precis vem de vill, när de vill. Det är denna approach jag anammat i min feministiska kamp.

Jag har pratat med manliga så kallade "feminister" som påstår att de under hela sina liv legat med så få som tio, fem, eller i vissa fall rentav ännu färre kvinnor. Och detta är män som i några fall är äldre än trettio! Att dessa män inte begriper att deras ovilja att ligga med fler kvinnor befäster idén att det är fel av kvinnor att ligga runt, det är bortom min fattningsförmåga.

Så gör inte misstaget att tro att jag är någon slags ickefeminist bara för att jag inte uppdaterar Facebookfoton eller går i parader. Jag är kanske inte en feministisk agitator, men väl en feministisk fotsoldat. Medan ni står och skanderar på gator och torg är jag och mina gelikar nere i skyttegravarna och gör grovjobbet.

Jag hade gärna skrivit mer i ämnet, men jag har ett skavsår jag måste ta hand om.

[Diomedea exulans]

Reflektion om ytlighet

Jag är inte ytlig. Jag är bara så godhjärtad, öppensinnad och empatisk att jag tycker om alla personligheter exakt lika mycket. Därför går jag bara på utseendet när jag väljer tjej.

[Al3x]

Någonsin funderat på att bli författare?

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Al3x

Någonsin funderat på att bli författare?

Ja, men jag behöver 13-14 personer till som säger att jag är superduktig på att skriva välformulerat, roligt, intressant, övertygande och engagerande innan jag vågar ta steget.

[Al3x]

Ursprungligen postat av Diomedea exulans

Ja, men jag behöver 13-14 personer till som säger att jag är superduktig på att skriva välformulerat, roligt, intressant, övertygande och engagerande innan jag vågar ta steget.

Kommer du behöva 15 personer att bekräfta att första sidan du skriver i din första bok är bra skriven också? Starta bara