Stora tråden om barnuppfostran - Kolozzeum Forum

Diomedea exulans · 2017-09-21, 16:50

Jag har inga egna barn, men kanske ska skaffa någon gång i framtiden. Oavsett vilket så tycker jag ämnet barnuppfostran är intressant. Jag gillar långsiktiga projekt, och att vara huvudansvarig för att forma en mänsklig individ är väl ett av de mest storslagna projekt man kan tänka sig.

En sak som gör barnuppfostran fascinerande för mig är att det är så många frågor i ämnet som jag inte vet svaret på. Så är det säkert för andra också, och jag tänkte att vi kunde tillägna en tråd till att diskutera detta, och bidra med egna erfarenheter, forskningsrapporter och sunt förnuft.

Egentligen tänkte jag släppa ordet fritt, men för att kicka igång tråden lite kan jag börja med ett ämne jag funderat över en del de senaste åren: Hur mycket ska man låta barnen sitta vid skärmar (tv, dator, mobil, padda, osv).

Det lutar åt att jag tycker att man kraftigt ska begränsa tiden. Skärmar leder till stillasittande, jag tycker själv att de gör en trött i huvudet, de är onaturliga för ögat att titta länge på (det mänskliga ögat är tydligen gjort för att ofta växla mellan djupt och grunt seende), de kan störa den sociala utvecklingen om barnet börjar t ex hänga på träningsforum istället för att söka kontakt med verkliga människor, osv. Arnold Schwarzenegger och hans fru gick så långt att de förbjöd barnen att titta på tv annat än på helgerna.

Å andra sidan: Skärmtid kan leda till enorm nytta. Jag tror det kan vara väldigt utvecklande för fantasin att få sluka alla de imaginära världar som Netflix, Steam och Wikipedia ställer till förfogande. Flera yrken har uppstått ur nördande framför en skärm, såsom att få betalt som Youtubekändis eller professionell datorspelare.

Lämna gärna tankar om detta ämne, eller något helt annat under trådens huvudämne!

Wipflash · 2017-09-21, 17:05

Lagom är bäst

Diomedea exulans · 2017-09-21, 17:06

Citat:

Ursprungligen postat av Wipflash

Lagom är bäst

Det ligger nog mycket i det. "Den gyllene medelvägen", som buddhisterna kallar det.

Dreas · 2017-09-21, 17:15

Barnuppfostran är så beroende på situation. Det man säger innan barn får man äta upp flera ggr om. För att citera en kompis: "Ha hur många regler du vill rörande dina barn, men säg dom för guds skull inte till andra för du kommer bryta dom".

Har sagt till kompisar som väntar barn att skriva en lista med regler för att sen stryka över en efter en när de bryts. För brytas kommer dom.

Skärmtid är svårt. Bra när man kan få laga mat i lugn och ro, vår grabb kan öppna iPaden och starta Youtube eller stänga andra appar för att gå till Youtube. Han har nu börjat lära sig färger: Blå, grön, röd, Pink och White

Car, truck och annat på engelska. Helt ok för en tvååring.

Sen har man det hela med plast, ris och gud vet vad. När man blir förälder så inser man att folk gör det som krävs för att få livet att gå ihop. Har blivit märkbart mindre dömande mot föräldrar och uppfostran.

Ett Orm · 2017-09-21, 17:53

Äntligen en tråd där det blir relevant att rekommendera podcasten "kära barn" eller ja allt med Louise Hallin faktiskt. Empiriskt stark och baserar det hon säger på forskning och utgår från barnens perspektiv. Den har iaf hjälpt mig oerhört, mer än föräldrakurser och ADHD-utbildningar och framförallt mer än andra föräldrar som utgår från sina liv och barn när de ska ge råd. Välment men blir ofta fel.
Brukar roa mig med att själv svara på frågorna och sen jämföra svaren, mycket intressant.

Det viktigaste jag lärt mig är iaf att inse att det är jag som bestämmer i hemmet, jag och ingen annan(eftersom jag är själv naturligtvis). Allt som blir fel är också mina beslut, ge efter för tjat är mitt val osv.
Det jag fått med mig är att inte ha allt för dåligt samvete när det blir fel, för det blir det - ofta, utan att försonas och inte göra samma fel igen.

Älskar att ha barn, det ger iaf mitt liv en verklig mening. Men att det är kul jämt är långt ifrån verkligheten. Men bara några ögonblick av verklig lycka hos barnen väger upp många timmars gap, skrik och konflikter.

trädgårdsmöbel · 2017-09-21, 18:19

Har ni andra också funderat i bittra banor som att det är dumt att uppfostra barn till att bli snälla?

Min moral säger mig att jag borde uppfostra min son till att bli en snäll, ansvarstagande, generös, hänsynsfull och ärlig man, men mitt bittra intellekt säger något helt annat: "Är man sådan blir man trampad på! Han skall bli hård, kall, hänsynslös och alltid sätta sig själv främst! Det är så man lyckas i livet!" Även små saker som att uppfostra honom att lyssna på andra, inte avbryta och låta andra vara i centrum ibland kan jag ifrågasätta med ett: "Vad har det där nånsin hjälpt någon med?"

Med barn blir ens egna misslyckanden i livet så mycket tydligare, och när min son uppvisar samma veka (snälla) drag som jag har så slits jag verkligen mellan att uppmuntra beteendet eller att försöka "rätta" till det.

C.E.J. · 2017-09-21, 18:21

Citat:

Ursprungligen postat av Dreas

Sen har man det hela med plast, ris och gud vet vad.

Vadå för nåt??

King Grub · 2017-09-21, 18:41

Citat:

Ursprungligen postat av C.E.J.

Vadå för nåt??

Plast gör pojken till en tjock flicka och ris ger barnet arsenikförgiftning.

Diomedea exulans · 2017-09-21, 19:49

Citat:

Ursprungligen postat av Ett Orm

Äntligen en tråd där det blir relevant att rekommendera podcasten "kära barn" eller ja allt med Louise Hallin faktiskt. Empiriskt stark och baserar det hon säger på forskning och utgår från barnens perspektiv. Den har iaf hjälpt mig oerhört, mer än föräldrakurser och ADHD-utbildningar och framförallt mer än andra föräldrar som utgår från sina liv och barn när de ska ge råd. Välment men blir ofta fel.
Brukar roa mig med att själv svara på frågorna och sen jämföra svaren, mycket intressant.

Det viktigaste jag lärt mig är iaf att inse att det är jag som bestämmer i hemmet, jag och ingen annan(eftersom jag är själv naturligtvis). Allt som blir fel är också mina beslut, ge efter för tjat är mitt val osv.
Det jag fått med mig är att inte ha allt för dåligt samvete när det blir fel, för det blir det - ofta, utan att försonas och inte göra samma fel igen.

Älskar att ha barn, det ger iaf mitt liv en verklig mening. Men att det är kul jämt är långt ifrån verkligheten. Men bara några ögonblick av verklig lycka hos barnen väger upp många timmars gap, skrik och konflikter.

Intressant tips där!

Citat:

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

Har ni andra också funderat i bittra banor som att det är dumt att uppfostra barn till att bli snälla?

Min moral säger mig att jag borde uppfostra min son till att bli en snäll, ansvarstagande, generös, hänsynsfull och ärlig man, men mitt bittra intellekt säger något helt annat: "Är man sådan blir man trampad på! Han skall bli hård, kall, hänsynslös och alltid sätta sig själv främst! Det är så man lyckas i livet!" Även små saker som att uppfostra honom att lyssna på andra, inte avbryta och låta andra vara i centrum ibland kan jag ifrågasätta med ett: "Vad har det där nånsin hjälpt någon med?"

Med barn blir ens egna misslyckanden i livet så mycket tydligare, och när min son uppvisar samma veka (snälla) drag som jag har så slits jag verkligen mellan att uppmuntra beteendet eller att försöka "rätta" till det.

Haha, JA! Framförallt har jag funderat på att uppmuntra barnet till att bli mobbare i skolan. De mobbade växer ofta upp till trasiga individer, medan mobbarna blir välanpassade. De slutar mobba så fort de kommer ut i vuxenlivet och mobbing inte anses coolt längre, och deras mobbande har gett dem en skyhög självkänsla, eftersom den fått dem att tillhöra de populära i plugget.

dream_theater_ · 2017-09-21, 20:12

Håller med Dreas om att man är mindre dömande efter att ha skaffat egna barn. Förut när jag såg småbarn med snor rinnandes under näsan tänkte jag "fan vad äckligt, vad håller föräldrarna på med?".

Idag när min son är snorig som fan, gnällig och irriterad över sin förkylning så är näsan det sista jag rör för att inte få en gråtflod och skrik. Han är nio månader

Man rör inte näsan helt enkelt.

Ett Orm · 2017-09-21, 20:12

Citat:

Ursprungligen postat av trädgårdsmöbel

Har ni andra också funderat i bittra banor som att det är dumt att uppfostra barn till att bli snälla?

Min moral säger mig att jag borde uppfostra min son till att bli en snäll, ansvarstagande, generös, hänsynsfull och ärlig man, men mitt bittra intellekt säger något helt annat: "Är man sådan blir man trampad på! Han skall bli hård, kall, hänsynslös och alltid sätta sig själv främst! Det är så man lyckas i livet!" Även små saker som att uppfostra honom att lyssna på andra, inte avbryta och låta andra vara i centrum ibland kan jag ifrågasätta med ett: "Vad har det där nånsin hjälpt någon med?"

Med barn blir ens egna misslyckanden i livet så mycket tydligare, och när min son uppvisar samma veka (snälla) drag som jag har så slits jag verkligen mellan att uppmuntra beteendet eller att försöka "rätta" till det.

Förstår hur du tänker. Men att hålla god ton, vara artig, lyssna osv, gör barnet omtyckt av andra och har lättare att passa in i olika miljöer, något som är oerhört viktigt.
Men samtidigt är det också viktigt att stå upp för den man är och inte ta skit av någon. Extremt svår balansgång.
Själv prompsar jag på att man alltid får försvara sig, både fysiskt och psykiskt. Slå på käften om det så krävs.
Min grabb, som har lättare ADHD, är ganska stökig och bossig men samtidig känslig och snäll.
Det enda jag egentligen kan göra är att.prata och åter prata om rätt och fel och försöka förklara vad som tänkas hända och vara närvarande. Vilket är ett av mina största brister tyvärr, eftersom jag är likadan själv. Jag försöker dock använda mina erfarenheter så gott det går.
Vilket umgänge barnen har kommer att påverka väldigt mycket. Det kommer en tid när vad polarna ty ker är tusen gå.ger viktigare än vad någon annan tycker, då gäller det att ha rätt kompisar.

ApexProcyon · 2017-09-21, 20:24

Citat:

Ursprungligen postat av dream_theater_

Idag när min son är snorig som fan, gnällig och irriterad över sin förkylning så är näsan det sista jag rör för att inte få en gråtflod och skrik.

Det värsta är när man ger in för något och direkt ser den "ledsna minen" bytas ut mot ögon som utstrålar seger, ett lite "drygt" leende och ett hånfullt förnöjt skratt som tydligt skiljer sig från det vanliga genuina skrattet.

Man skrattar inombords med vetskapen om att man precis blev satt på prov och förlorade.

wintersnowdrift · 2017-09-21, 21:09

Den enda princip jag har är att jag vill att mina barn ska växa upp med djur. Det tror jag skapar empatiska och ansvarstagande människor att lära sig visa hänsyn, tolka icke-verbala signaler och ta ett visst ansvar för en annan levande varelse.

mini · 2017-09-21, 22:11

Jag hoppas att jag kommer att vara tillräckligt lyhörd för att kunna fostra mitt barn efter hans person och behov, inte efter mina egna principer, och att jag inte reflexmässigt säger nej utan oftare säger ja.

trädgårdsmöbel · 2017-09-21, 22:30

Jag tror att det som far är lättare att uppfostra döttrar än söner, med döttrar så räcker det gott att vara en bra pappa, med söner så vill man ju gärna vara en bra manlig förebild med, vilket inte alltid rimmar med att vara en bra pappa.

Mina egna tvivel på min egen manlighet blir väldigt påtagliga tycker jag.

Dessutom, bara genom att ha skrivit de meningarna jag skrev i den här posten och själva erkännandet av tvivlen gör ju att min egna manlighet försvagas ytterligare, både sett utifrån och sett inifrån, så det är ett svårt ämne att diskutera.