Är det här en depression?

[Lowdopamine]

Jag är 25 år gammal, fyller 26 och har inte lyckats med nästan något i livet.

Jag har inte tagit något körkort, jag har knappt jobbat något förutom något ströjobb här och där. Jag har haft ett förhållande och sedan haft sexuellt umgänge med totalt 2 tjejer.

Jag sover länge på dagarna, 13, 14 eller 15. Jag har noll motivation för något, det är som att jag på ett intellektuellt plan kan förstå att jag borde göra dittan och dattan, man borde skaffa en karriär, pengar, en bil, körkort, en familj en dag etc men jag har bara inte orken eller intresset till det.

Testade göra högskoleprovet senast, fick 1.6.

Inga hobbies, inga direkta intressen förutom att surfa på nätet.


I sociala situationer känner jag mig stel och inte mig själv, blir nervös och kan inte uttrycka min riktiga personlighet.

Det sjukaste är att jag får ibland vissa stunder då det känns som att allt i min hjärna klickar, jag känner mig social, framåt, glad, självsäker, driven, men sen några timmar efteråt är jag tillbaka som samma trötta håglösa jag.


Fattar inte varför jag blivit såhär, hela min barndom och tidiga tonår var jag full av energi, bäst i klassen på allt, bra på sporter, hade intresse för allt, men nu känner jag mig bara som ett skal.

Har gått många år med detta, intalat mig själv att jag kan fan inte vara deprimerad, det är något "andra människor blir", men inser nu att det är helt klart något fel och jag måste göra något för att inte bli en 45årig hemlös bitter man.

Vad tror ni, kan detta vara en depression och i sådana fall, hjälper SSRI bra?

[Lowdopamine]

Jag är också trött typ jämt, fattar inte varför.

[xan]

Är några år yngre än dig och har varit i en mycket värre situation, låter onekligen som depression. Nådde botten och total likgiltighet, vändningen var att börja med existentiell samtalsterapi och även medicin (SSRI och nu TCA, självmedicinera ej) eftersom att jag inte klarade av att aktivera mig. Mår fortfarande dåligt, men jag kan i alla fall se lite ljus i slutet av tunneln efter 4 plågsamma år av mörker. Hängde mig nästan när det var som allra värst, men någon liten gnista i mig gjorde att jag fortsatte kämpa och det är jag evigt tacksam för idag. Om jag kan ta mig ur det, så kan även du må bättre igen.

[Aryt]

Angående SSRI så bör du definitivt ta det om du vill med 80% sannolikhet få sexuell dysfunktion (som kanske är permanent eller åtminstone långvarig), riskera att begå vansinneshandlingar, riskera att knappt kunna trappa ut det, få diarré/förstoppning/muntorrhet/ångest, och samtidigt inte bli hjälpt med en ev. depression.

Om du har ett betydande lidande av det är det väl klokt att söka sjukvård. Det finns en del kroppsliga sjukdomar som kan bidra eller ge en likartad bild.


Jakobsen JC, Katakam KK, Schou A, Hellmuth SG, Stallknecht SE, Leth-Møller K, et al. Selective serotonin reuptake inhibitors versus placebo in patients with major depressive disorder. A systematic review with meta-analysis and Trial Sequential Analysis. BMC Psychiatry. 2017;17:58.

Ioannidis JPA. Effectiveness of antidepressants: an evidence myth constructed from a thousand randomized trials? Philos Ethics Humanit Med. 2008 May 27;3:14.

[tumme]

Depression eller inte så mår du inte bra. Skulle rekommendera att söka hjälp, från läkare och nära.

[Lowdopamine]

Ursprungligen postat av xan

Är några år yngre än dig och har varit i en mycket värre situation, låter onekligen som depression. Nådde botten och total likgiltighet, vändningen var att börja med existentiell samtalsterapi och även medicin (SSRI och nu TCA, självmedicinera ej) eftersom att jag inte klarade av att aktivera mig. Mår fortfarande dåligt, men jag kan i alla fall se lite ljus i slutet av tunneln efter 4 plågsamma år av mörker. Hängde mig nästan när det var som allra värst, men någon liten gnista i mig gjorde att jag fortsatte kämpa och det är jag evigt tacksam för idag. Om jag kan ta mig ur det, så kan även du må bättre igen.

Tack.

Grejen är den att jag mår nödvändigtvis inte "dåligt", som att jag typ grinar eller något, det är mer likgiltigt, "ingenting".

Jag har inget intresse för människor längre, när jag kallpratar med folk är det som att jag internt tänker "whatever, whatever, whatever" hela tiden.

Fattar inte att man kan ha fallit såhär lågt, i mellan och högstadiet var jag den lärarna trodde skulle bli något.

En sväng till vårdcentralen kanske vore något.

[KlopFer]

Lite off topic. Men blir man inte alltid tveksam till nyreggade konton som gör en tråd direkt? Hans sätt, att, skriva, påminner om någon annan här


http://www.kolozzeum.com/forum/showp...&postcount=341

Just sayin.

ontop: Det låter inte som en depression. Du är bara inte motiverad.

[Petoria]

Ursprungligen postat av Aryt

Angående SSRI så bör du definitivt ta det om du vill med 80% sannolikhet få sexuell dysfunktion (som kanske är permanent eller åtminstone långvarig), riskera att begå vansinneshandlingar, riskera att knappt kunna trappa ut det, få diarré/förstoppning/muntorrhet/ångest, och samtidigt inte bli hjälpt med en ev. depression.

Om du har ett betydande lidande av det är det väl klokt att söka sjukvård. Det finns en del kroppsliga sjukdomar som kan bidra eller ge en likartad bild.


Jakobsen JC, Katakam KK, Schou A, Hellmuth SG, Stallknecht SE, Leth-Møller K, et al. Selective serotonin reuptake inhibitors versus placebo in patients with major depressive disorder. A systematic review with meta-analysis and Trial Sequential Analysis. BMC Psychiatry. 2017;17:58.

Ioannidis JPA. Effectiveness of antidepressants: an evidence myth constructed from a thousand randomized trials? Philos Ethics Humanit Med. 2008 May 27;3:14.

Till TS.

Sök professionell hjälp om du tror att du är deprimerad och ignorera tips från folk som "självstuderat" på internet.

[xan]

Ursprungligen postat av Lowdopamine

Tack.

Grejen är den att jag mår nödvändigtvis inte "dåligt", som att jag typ grinar eller något, det är mer likgiltigt, "ingenting".

Jag har inget intresse för människor längre, när jag kallpratar med folk är det som att jag internt tänker "whatever, whatever, whatever" hela tiden.

Fattar inte att man kan ha fallit såhär lågt, i mellan och högstadiet var jag den lärarna trodde skulle bli något.

En sväng till vårdcentralen kanske vore något.

Har också haft en period där jag var nästan psykopatiskt kall och inte brydde mig om något, inte ens min familj som alltid stöttat mig från dag 1.

Ursprungligen postat av KlopFer

ontop: Det låter inte som en depression. Du är bara inte motiverad.

Det är det depressioner gör med många. Man slutar bry sig och vill inte göra något, det är ett riktigt helvete. Oftast vet man inte varför heller, man frågar sig hela tiden om världen verkligen är så här tråkig eller om det är något fel med sig själv.

[ApexProcyon]

Ursprungligen postat av tumme

Depression eller inte så mår du inte bra. Skulle rekommendera att söka hjälp, från läkare och nära.

Ursprungligen postat av Petoria

Till TS.

Sök professionell hjälp om du tror att du är deprimerad och ignorera tips från folk som "självstuderat" på internet.

Instämmer med dessa tips.

[Bob90]

Ursprungligen postat av Lowdopamine

Jag är 25 år gammal, fyller 26 och har inte lyckats med nästan något i livet.

Jag har inte tagit något körkort, jag har knappt jobbat något förutom något ströjobb här och där. Jag har haft ett förhållande och sedan haft sexuellt umgänge med totalt 2 tjejer.

Jag sover länge på dagarna, 13, 14 eller 15. Jag har noll motivation för något, det är som att jag på ett intellektuellt plan kan förstå att jag borde göra dittan och dattan, man borde skaffa en karriär, pengar, en bil, körkort, en familj en dag etc men jag har bara inte orken eller intresset till det.

Testade göra högskoleprovet senast, fick 1.6.

Inga hobbies, inga direkta intressen förutom att surfa på nätet.


I sociala situationer känner jag mig stel och inte mig själv, blir nervös och kan inte uttrycka min riktiga personlighet.

Det sjukaste är att jag får ibland vissa stunder då det känns som att allt i min hjärna klickar, jag känner mig social, framåt, glad, självsäker, driven, men sen några timmar efteråt är jag tillbaka som samma trötta håglösa jag.


Fattar inte varför jag blivit såhär, hela min barndom och tidiga tonår var jag full av energi, bäst i klassen på allt, bra på sporter, hade intresse för allt, men nu känner jag mig bara som ett skal.

Har gått många år med detta, intalat mig själv att jag kan fan inte vara deprimerad, det är något "andra människor blir", men inser nu att det är helt klart något fel och jag måste göra något för att inte bli en 45årig hemlös bitter man.

Vad tror ni, kan detta vara en depression och i sådana fall, hjälper SSRI bra?

Utöver vad som redan sagts så undrar jag vad din nuvarande huvudsyssla är? Studerande? Arbetande? Arbetssökande?

[Lowdopamine]

Inget, går på soc, "arbetssökande".

[Ett Orm]

Ursprungligen postat av Lowdopamine

Jag är 25 år gammal, fyller 26 och har inte lyckats med nästan något i livet.

Jag har inte tagit något körkort, jag har knappt jobbat något förutom något ströjobb här och där. Jag har haft ett förhållande och sedan haft sexuellt umgänge med totalt 2 tjejer.

Jag sover länge på dagarna, 13, 14 eller 15. Jag har noll motivation för något, det är som att jag på ett intellektuellt plan kan förstå att jag borde göra dittan och dattan, man borde skaffa en karriär, pengar, en bil, körkort, en familj en dag etc men jag har bara inte orken eller intresset till det.

Testade göra högskoleprovet senast, fick 1.6.

Inga hobbies, inga direkta intressen förutom att surfa på nätet.


I sociala situationer känner jag mig stel och inte mig själv, blir nervös och kan inte uttrycka min riktiga personlighet.

Det sjukaste är att jag får ibland vissa stunder då det känns som att allt i min hjärna klickar, jag känner mig social, framåt, glad, självsäker, driven, men sen några timmar efteråt är jag tillbaka som samma trötta håglösa jag.


Fattar inte varför jag blivit såhär, hela min barndom och tidiga tonår var jag full av energi, bäst i klassen på allt, bra på sporter, hade intresse för allt, men nu känner jag mig bara som ett skal.

Har gått många år med detta, intalat mig själv att jag kan fan inte vara deprimerad, det är något "andra människor blir", men inser nu att det är helt klart något fel och jag måste göra något för att inte bli en 45årig hemlös bitter man.

Vad tror ni, kan detta vara en depression och i sådana fall, hjälper SSRI bra?

Jag i ett nötskal, eller var iaf, blir bättre och bättre. Hann bara bli en 40 år bitter man innan jag sökte hjälp.

Råd jag kan ge:
Sök poffshjälp, prova och utvärdera resultaten, prova annat om det inte funkar. Ta inte nej eller "ont om tider" för ett svar.
Var helt ärlig mot dig själv. Jag ljög och sa jag bara var lite lat och bekväm för jag inte orkade göra just något, lät bättre än livrädd och lamslagen av ångest.

Skit i om andra har det värre eller liknade, finns alltid nån som har det värre eller behöver hjälpen mer än du osv. Vet att jag kände mig fånig för man belastade vården när man inte ens ville ta självmord, men det är inte ditt problem att lösa vårdkrisen.

Jag personligen gick till kurator --> psykolog --->SSRI--> utredning ADHD --> ritalin.
Nu 18 månader senare känner jag att det börjar vända, ångrar att jag inte gjorde det jag gjort tidigare. Hade kunnat haft mer roligt och mindre tråkigt i mitt liv.
SSRI har biverkningar, ta reda på vad och ställ in dig på att du får dem. För mig var det värt det även om en och annan gråtrunk inte var superkul.

Lycka till!

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Aryt

Angående SSRI så bör du definitivt ta det om du vill med 80% sannolikhet få sexuell dysfunktion (som kanske är permanent eller åtminstone långvarig), riskera att begå vansinneshandlingar, riskera att knappt kunna trappa ut det, få diarré/förstoppning/muntorrhet/ångest, och samtidigt inte bli hjälpt med en ev. depression.
Humanit Med. 2008 May 27;3:14.

Total bullshit.

Jag hade gärna skrivit mer om det, men jag ska pippa min jänta. MVH en som ätit SSRI i 6 år.

[Lowdopamine]

vilka bieffekter kan man förvänta sig av ssri då?