Min förståndshandikappade kyckling

[Diomedea exulans]

Två av våra hönor har precis fått kycklingar. En av kycklingarna är, vad det verkar, förståndshandikappad, så jag har givit honom namnet Diomedea exulans.

Jag vet inte Diomedea exulans, eller Dio 2 som jag hädanefter tänker hänvisa till honom som, är höna eller tupp. Men eftersom jag är ett offer för patriarkatet ser jag det manliga könet som standard, och kallar därför alla av okänt kön för ”han”.

Om jag skulle gissa skulle jag säga att Dio 2 är just tupp, av den enkla anledning att han redan från kläck haft en distinkt liten kam. Att tuppar får stor kam snabbare än hönor är ett av de tydligaste sätten att avhöra könet på unga höns.

Det var uppenbart väldigt tidigt att något var fel på Dio 2. Han kläcktes nämligen inte.

När jag märkte att det började komma kycklingar gick jag, min otåliga fan, runt och lyfte på ruvhönorna flera gånger om dagen. Och under en höna var där alltså ett ägg som aldrig kläcktes. Men det var uppenbarligen liv i det. Det pep, det skakade till ibland, och dessutom hade det ett litet hål i vilket man kunde se spetsen på en liten näbb.

Efter något dygn hade ägget fortfarande inte öppnat sig mer, men uppvisade lika starka livstecken som förut. Jag bestämde mig för att göra en sak som är förbjuden enligt alla som kan något om höns: hjälpa kycklingen genom att pilla bort lite av skalet. Jag gjorde så, och lade tillbaka honom i redet.

När jag efter några timmar kom hem från jobbet satt mamma i köket med en förlöst Dio 2 i handen. Hon hade märkt att ägget inte öppnade sig mer, och dessutom började kallna, så hon hade tagit in det och avlägsnat skalet. En av anledningarna till att man rekommenderas att inte hjälpa kycklingar kläckas är att det finns hinnor under skalet fyllda med blod som dras in i kycklingens kropp strax innan kläckning, och spräckning av dessa hinnor kan leda till en förblödd kyckling. En förtvivlad mor upptäckte att något åt det hållet verkade ha hänt, för Dio 2 blödde ymnigt, förmodligen ur höns motsvarighet till människor navel. Men till hennes stora lättnad avstannade blödandet.

Hon hade då tagit det förståeliga beslutet att försöka lägga tillbaka Dio 2 under hönan. Men hönan hade pickat på honom, så mamma tog in honom i köket igen. Det var vid denna tidpunkt jag kom hem från jobbet.

Skäl nummer två till att man inte ska hjälpa kycklingar ut ur skalet är att kycklingar som inte orkar kläcka sig själva tenderar att ha något fel på sig. Dio 2 såg frisk ut, om än väldigt trött.



Ganska snart verkade dock Dio 2 faktiskt uppvisa fel. Han var dålig på att stå, även efter en natts sömn. Ett tag misstänkte jag att han aldrig skulle kunna det. Men hans styrka och balans ökade, och snart kunde han både gå och stå hjälpligt.

När en kyckling kläcks under en höna går den från kladdig till fluffig på några få timmar, eftersom den blir avtorkad av hönans dun. Kycklingar som kläcks av människor har den oestetiska benägenheten att ha kvar massor intorkat kladd i flera dagar. Jag fick infallet att jag skulle gnugga bort så mycket kladd jag kunde från Dio 2.

En väldigt praktisk egenskap hos kycklingar är att det är väldigt enkelt att höra på deras läte hur de mår. Korta pip med låg men stigande frekvens signalerar glädje, medan en ledsen kyckling ger ifrån sig långa, gälla, sjunkande toner. Dio 2 lät meddela att han älskade att bli gnuggad. Och snart var han totalt fluffig.



Han började nu visa ännu ett allvarligt fel: han kunde inte picka i sig mat. Vid ett par dagars ålder började han försöka, men missade med upp till någon centimeter.

Kycklingar lever under sina första tre dygn på resterna från äggulan, så vi var inte alltför bekymrade över Dio 2:s uppenbara oförmåga att äta.

Dio 2 hade blivit bättre på att stå, ett tag efter att jag gett upp hoppet att han skulle lära sig det. Samma sak hände med pickförmågan. Efter ytterligare någon dag kunde han sikta på matbitar, pricka dem, och gripa tag i dem med näbben!

... Men han tappade nästan alltid dem omedelbart. Vad värre är, han verkar nästan ointresserad av att försöka. Dio 2 är ungefär tre dagar gammal nu (beroende på hur man räknar), och har väl pickat i sig fem små bitar mat i sitt liv.

Så jag har börjat tvångsmata honom. Jag har lagt kycklingfoder i blöt, som jag tvingar net i halsen på honom med en pincett. Han hatar det, jag hatar det, jag har läst att det kan få maten att hamna i lungorna... men vad ska man göra.



Han har däremot lärt sig dricka som en hel karl:



Igår vägde Dio 2 30 gram. I förmiddags vägde han bara 28! Men efter massor mat och dryck vägde han 30 igen.

Temperamentsmässigt är han överlag väldigt chill. Han pep glatt i ägget och har fortsatt med det. Man kan gå ifrån honom utan att han börjar klaga, för det mesta. Större delen av dygnet spenderar han under ett elektriskt värmetäcke i en låda:



Från början var min plan ungefär såhär: så fort Dio 2 kan äta ska vi försöka få en av mammahönorna att adoptera honom. Går inte det får han skickas till hönshimlen.

Men jag har börjat tänka om. Det vore lite kul med en tam vuxen tupp som sitter på ens axel hela dagarna, även om han är funktionsvarierad nog att kräva specialvård.

Bonus: en bild där Dio 2 vilar i min mäktiga man av brösthår:

[Dåren]

Dio 2 är supergullig! Följer med intresse.

[RökteUppMinKatt]

Så söt. Älskar djur Tack för att du delar med dig, det värmde.

[smürfpücko]

Oj vad söt! En sån liten gullunge hade jag själv gärna haft hand om

[Angel]

Klart han ska få leva!

[Dåren]

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Dåren

Dio 2 är supergullig! Följer med intresse.

Ursprungligen postat av RökteUppMinKatt

Så söt. Älskar djur Tack för att du delar med dig, det värmde.

Ursprungligen postat av smürfpücko

Oj vad söt! En sån liten gullunge hade jag själv gärna haft hand om

Ursprungligen postat av Angel

Klart han ska få leva!

Tack för de fina orden! Roligt med intresserade läsare.

Ursprungligen postat av Dåren

Ja, här har det hänt grejer.

Följande förändringar märkte vi hos Dio 2 nästa dag:

- Han var en aning mindre ”chill”. Alltså lite mer needy, lite mer uppmärksamhetskrävande, lite mer benägen till ledsna pip.

En del av det handlar nog om att han vill vara mer aktiv. Kycklingar i den åldern ska gå runt och undersök naturen hela dagarna, inte pendla mellan sov-lådan och tvångsmatningarna. Han verkade gilla när vi satte honom i gräset korta stunder.

Han verkar också ha connectat mer med oss. Verkar alltså tycka att det är viktigare än förut att vi bara är inom synhåll.

- Den bästa nyheten, han har blivit lite bättre på att äta själv! Om han fick i sig fem korn dagen innan så fick han kanske i sig tjugo stycken igår.

Jag märkte att han verkade vara bäst på att äta när maten låg utspridd över en stor yta, snarare än att ligga i en skål. Pga det, och pga hans ökade motionsbehov, fick han en lite större inhägnad (spola fram till slutet för att se honom snubbla när han försöker klia sig själv på hakan).



Senare hände en grej som fick inverkan på hela hönsflocken. Klockan var tio på kvällen, jag hade precis kommit hem från gymmet och satt ensam vid köksbordet och käkade (kyckling, för övrigt) när jag i utkanten av synfältet blev varse något märkligt ute på gräsmattan. En ganska liten, mörkt gråbrun kompakt klump, som rörde sig framåt med snabba, skuttande rörelser.

Som så ofta när man blir överrumplad hann min hjärna på mindre än en sekund tänka ut en hel radda teorier om fenomenet. ”Är det en igelkott? Isåfall den snabbaste igelkott jag sett. En katt? Nää, de rör sig inte så studsigt. Kanske en ”tumbleweed” eller något liknande, en sån där torkad växtklump som alltid finns i westernfilmer och som blåser fram över marken i en studsande rörelse? Nää, nu blåser det väl för lite, och såna finns väl inte här?”

Klumpen hann försvinna bakom en buske innan jag tittade upp, men ögonblicket efteråt fick jag klarhet i det mystiska fenomenet när det omisskännliga huvudet av en mård tittade fram.

Det finns några saker som måste sägas om mården. Den är en av hönsens absolut värsta fiender i den här delen av världen. Den är en lustmördare i ordets rätta bemärkelse; tar den sig in i en hönsgård så dödar den alla höns, av ren jaktinstinkt. Och att ta sig in är den expert på; den biter igenom vanligt hönsnät som om det vore kokt spaghetti, den kan tränga sig in genom öppningar så trånga som 4,5 cm, och den klättrar lika smidigt som en ekorre. Det sägs att den även gräver tunnlar, även om just det är omtvistat.

Traktens förra plågoande räven har kraftigt minskat på senare år, men mården har tagit dess plats. Flera förtvivlade hobbyhönsägare här har fått bokstavligt talat hela sin flock dödad över en natt. För två år sedan dödade den sjutton höns för oss en tidig morgon; fyra överlevde, endast för att mamma klev upp, sprang bort till hönsen och handgripligen jagade bort mården. En av överlevarna haltade i över en månad.

Vårt hönshus, där den vuxna hönsflocken sover varje natt, är ett mårdsäkert Fort Knox när jag har stängt luckan på kvällen. Men de två ruvhönorna med sina kycklingar bor utomhus i varsin inte alls mårdsäker kycklingbur dygnet runt.

Så ni må tro att jag fick eld i baken. Ut for jag, gick runt lite och letade efter mården, men den var borta, kanske skrämd av mitt antågande. Jag kände mig dock inte bekväm med att låta hönsmammorna sova där gjorde. Så jag stoppade in dem i varsitt rede tillsammans med sina barn, och flyttade utan vidare in dem till golvet i hönshuset. Höns är ganska groggy efter att det har blivit mörkt, så det gick väldigt problemfritt.

Men i dag på förmiddagen när jag kollade in i hönshuset blev jag påmind om varför jag föredrar att låta mammahönor med kycklingar bo utomhus i egna burar. En av hönorna gick runt och krafsade frenetiskt i spånet på golvet. Det är en instinkt de har i syfte att hitta mat åt sina barn, men effekten blir bara att de välter och begraver alla låga skålar med mat och vatten man ställer in, så det i praktiken blir omöjligt att utfodra dem. Dessutom hade den krafsande mammahönan tydliga bevis på att hon varit i slagsmål med andra höns, i form av sår på kammen.

(En annan anledning till att det är dumt att ha dem i hönshuset är att det är svårt för kycklingar att ta sig in och ut ur hönsluckan, en oerhörd källa till frustration för hönsmammor som vill ut på grönbete. Ytterligare en är att de andra vuxna hönsen kan råka trampa ihjäl de små.)

Det avgjorde saken. Dags för mammorna att flytta tillbaka ut, tänkte jag.

Men det var lättare sagt än gjort. Efter mycket jagande (med tillhörande skrikande och pipande) fick jag in krafs-hönan och hennes två barn i ett rede. Jag lyfte redet... Och mamman hoppade ut, kraftigt upprörd. Den andra hönan, stressad av krafshönans upprördhet, attackerade henne.

Jag fick tänka snabbt. Jag fångade krafshönan och bestämde mig för att börja med att ta ut bara henne till sin utebur, och därefter hennes kycklingar, och därefter mat, vatten och rede.

Det blev inte lättare av att en av krafshönans barn är en nästan vit kyckling. Alla andra kycklingarna är svarta eller väldigt mörka, och ickekrafshönan tycker uppenbarligen att det är väldigt suspekt med den ovanliga färgen, för hon pickar på den ljusa kycklingen när hon kommer åt. Men flytten gick bra och ingen ytterligare fysisk skada syntes.

Nu var alltså ickekrafshönan kvar i hönshuset, med sina tre mörka kycklingar. Jag fick ett infall att försöka stoppa in Dio 2 under henne, nu när Dio 2 blev allt bättre på att picka i sig föda och i allt större behov av konstant sällskap och mental stimulans.

Och det gick bra! I vanlig ordning burrade hon upp sig och verkade hotfull, men jag tänkte: ”kanske är det mig hon hotar. Hon kanske inte alls är avogt inställd mot kycklingen.” Jag prövade att stoppa in Dio 2 under hennes vinge när hon låg på golvet — med framgång.

Dio 2 däremot, verkade mindre accepterande. Även om han tyckte det var gött att ligga och värma sig under hönan saknade han oss. Man kunde höra honom pipa ledset därunder.

Men snart gav sig även det. Dio 2 slutade pipa ledset, och kommer intresserat och tittar när mamman lockar med mat. Även om han inte är lika pigg och alert som sina nya syskon.

Här är en video på dem alla. Dio 2 är den minsta, på slutet är han närmast kameran:



Men han verkar fortfarande stå med en fot i människornas värld. Står man för länge och tittar på honom så kommer han fram och vill bli upplyft:



Jag tror jag ska hålla igen på umgänget med honom ett tag, för att ge honom en bättre chans att integrera sig.

Vår preliminära plan nu är att ta risken med mården och flytta ut även Dio 2:s hönsmamma ut i sin kycklingbur ikväll.

[Angel]

Bra för Dio2 att han blev accepterad men trist för dig att du inte får din tama tupp på axeln.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Angel

Bra för Dio2 att han blev accepterad men trist för dig att du inte får din tama tupp på axeln.

Tack! Har jag tur fortsätter han vara så tam att han faktiskt flyger upp på min axel sen ändå. Det kan även bli så att det inte funkar för honom att vara med hönan.

[Dåren]

Går det att mårdsäkra även hönsmammornas utrymmen?

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Dåren

Går det att mårdsäkra även hönsmammornas utrymmen?

Kanske, ska kolla lite vad vi har hemma.

[Ett Orm]

Hoppas vi får följa din kyckling länge, det skulle vara kul och intressant.

[Diomedea exulans]

Ursprungligen postat av Ett Orm

Hoppas vi får följa din kyckling länge, det skulle vara kul och intressant.

Tack!

Det visade sig att en av burarna var betydligt mårdsäkrare än jag trodde; det ultrakraftiga så kallade geo-nät jag har täckt det med har betydligt mindre maskor än jag trodde. Det är kycklingburen som jag flyttade tillbaka ut en kycklingmamma i, som tur väl är. Jag fäste geonätet lite noggrannare, la en extra balk som tyngd mot öppningen och lade betongstenar längs burens nederkant, för att mårdsäkra ytterligare lite.



Dio 2 och hans familj får bo i natt också, kanske ett tag till. Vi har geonät så vi kan säkra deras utebur också. Rätt jobbigt och tidsödande projekt också.

Dio 2 verkar klara sig okej. Nu i kväll hade han en liten bula på bröstet, vilket betyder att han har ätit lite (för lite, verkar det som, men det ger ändå hopp). Jag såg honom även dricka.

Han är verkligen mittemellan höns-kompis och människo-kompis nu; han hänger med sin mamma och sina nya syskon, men om man går in i hönshuset och börjar greja så kommer han fram till en.

[Diomedea exulans]

Det rullar på med Dio 2. Idag har han varit ungefär som igår, alltså pigg, glad och hängande med sin nya lilla familj.

Han verkar sakta bli mer sugen på att hänga med höns och mindre sugen på att hänga med människor. En gång kom han fram till mig idag och blev jätteglad när jag tog upp honom, men två andra gånger försökte jag plocka upp honom och märkte att han inte ville.

Ett inte jätteintressant klipp där man ser att Dio 2 äter ganska bra nu (det är han som står i fodertråget i början). Ljudet man hör är väldigt tydliga exempel på sådana där ”glada pip” som jag har pratat om. Mot slutet ställer sig ett syskon bredvid Dio 2, och man kan tydligt se storleksskillnaden.



Som ni såg låg hönan i ett rede. Efter att bara ha hängt på golvet fram till i eftermiddags kom hon på att redet var ett fantastiskt ställe att hänga i, och det var där hon senare lade sig för att sova med barnen.

Jag ägnade hela kvällen åt att mårdsäkra den andra kycklingburen. Vid 22-tiden flyttade familj Dio 2 ut. Extremt lätt att göra, nu när de flyttat in i ett rede. Bara att bära ut redet.

[delta_mats]

Tror du han kommer komma ikapp sina syskon i storlek eller alltid förbli mindre?
Blir han mobbad av de större kycklingarna?