Stort problem gällande min son

[Jackman]

Ursprungligen postat av Vinter

Ta kontakt med BUP och be dem referera dig till någon rådgivning, eventuellt barnpsykolog. Då får du svart på vitt svar på vad de tycker är rimligt. Det är nog bra om du antecknar lite om sonens beteende så du har klart för dig vad du ska säga, det kan vara viktigt.

Som jag skrev ovan

vi har vartit på BUP innan som skickade oss vidare till socialen för en utredning dels för att vi ska komma överens och dels för att dom inte kunde utreda honom när han är för orolig. Idag var första RIKTIGA bup mötet, nu ska han gå varje vecka

Hon var helt i min linje med att inte bekräfta allt, för då gräver man undan problemen. Han har tvångsbeteende och tvångstankar

[Jackman]

Ursprungligen postat av sjövärdig

Nej. Du ska vara lugn, saklig och förklara att det barnens mamma påstår helt enkelt inte är sant. Var noga förberedd där du skriver ner vad du gör en typisk vecka. Allt från matlagning till aktiviteter osv. Att börja skrika på BUP kommer inte bli bra. Låt mamman stå för urspårningen.

Blev ingen urspårning av någon då vi var där alla 3, hon vart dock tillrättavisad några gånger till min stora förvåning

[Linnet]

Just nu befinner du och mamman er inte i en position där ni samarbetar kring ert gemensamma barn. Det framstår som att ni båda vill vinna och ha "rätt". utifrån ert barns perspektiv är det allra viktigaste att ni hittar ett samarbete kring honom. Ni behöver inte göra lika, men ni måste se det som ett ansvar som ni samarbetar kring.

Som det är nu är han i mitten i er konflikt och det är inte bra för ett barn att befinna sig i den positionen. För att en konflikt ska kunna lösas måste en part vara stor nog att kunna ta ett steg bort ifrån den. Vi kan också enbart styra vårt eget agerande, inte motpartens. Finns det något du skulle kunna göra för att lämna konflikten och påbörja ett samarbete? Det är nämligen endast detta som du har i din makt att påverka.

[Lando]

Ursprungligen postat av sjövärdig

Nej. Du ska vara lugn, saklig och förklara att det barnens mamma påstår helt enkelt inte är sant. Var noga förberedd där du skriver ner vad du gör en typisk vecka. Allt från matlagning till aktiviteter osv. Att börja skrika på BUP kommer inte bli bra. Låt mamman stå för urspårningen.

Detta är klokt och sant.

Du har ett ansvar som förälder att ta hand om ditt barn. Just nu verkar det som att det som krävs är att vara en sund motvikt till ditt barns mamma för att ditt barn ska få åtminstone en plats där den i det långa loppet kan vara trygg. Det är SJUKT viktigt att du inte ger upp och får för dig att lämna bort barnet på heltid till en plats där du är övertygad om att den inte mår bra.

Jag fattar att det kan vara helvetes tungt att kriga mot en knäpp mamma, jag känner inte dig och vet ingenting om situationen mer än det du har skrivit, men jag har en femårig dotter vars mamma har haft (och till viss del fortfarande har) allvarliga psykiska problem. Det har varit soc-utredning, lögner om mig (likt det du skrev att hon har gjort fast ännu värre anklagelser) med mera. Efter att ha behållt lugnet, försökt att samarbeta för min dotters bästa och fått hjälp av soc så är vi nu på en punkt där jag och min dotters mamma verkligen kan samarbeta kring vårt barns bästa. Dit vill du också hamna.

Det är pissjobbigt, många gånger måste man svälja oerhörda mängder skit och ändå hålla sig lugn, men man får "man up", hålla sig kall och kämpa vidare. Sen har man sitt barns förtroende för all framtid, för man vek sig aldrig, man svek aldrig barnet.

[Diomedea exulans]

Jag vill inflika tipset att du kanske själv ska ta ett samtal med en psykolog? Det låter som att du har en väldig börda att bära här, det kan hjälpa att låta ett proffs hantera dina känslor kring sonen, mamman och allt. Hitta en balans i hur mycket du ska ta striden och hur mycket du ska släppa. Du kan få lite mer tips om hur barn fungerar också.

[ccm]

Jag har inte läst allt i tråden, så jag kanske har missat en del, men baserat på det första inlägget så tror jag att en del av barnets oro kan ha sin grund i att du inte ser honom tillräckligt. Att han gärna vill prata om ett pyttelitet sår är ju för att han vill bli sedd och hörd, precis som alla andra. Att inte ge honom uppmärksamhet leder till separationsångest och oro. Jag tror också att din relation, eller kanske brist på relation, med hans mamma kan spä på den oron. Om du är orolig över hur hon agerar så smittar oron av sig på barnet. Mina råd är att alltid sätta barnet i fokus, visa att du är trygg och alltid finns där, ge barnet uppmärksamhet och kärlek och ge det tid. Ticks brukar försvinna efter några år.

[Jackman]

Ursprungligen postat av ccm

Jag har inte läst allt i tråden, så jag kanske har missat en del, men baserat på det första inlägget så tror jag att en del av barnets oro kan ha sin grund i att du inte ser honom tillräckligt. Att han gärna vill prata om ett pyttelitet sår är ju för att han vill bli sedd och hörd, precis som alla andra. Att inte ge honom uppmärksamhet leder till separationsångest och oro. Jag tror också att din relation, eller kanske brist på relation, med hans mamma kan spä på den oron. Om du är orolig över hur hon agerar så smittar oron av sig på barnet. Mina råd är att alltid sätta barnet i fokus, visa att du är trygg och alltid finns där, ge barnet uppmärksamhet och kärlek och ge det tid. Ticks brukar försvinna efter några år.

Jag är fotbollstränare åt hans lag, vi är på badhus, Lekland,bowling osv osv flera gånger i månaden. Vi spelar spel ihop dels brädspel och även tvspel. Vi äter gemensamt vid bordet osv. Kramar honom dagligen och säger att jag älskar honom.

[Jackman]

Ursprungligen postat av Linnet

Just nu befinner du och mamman er inte i en position där ni samarbetar kring ert gemensamma barn. Det framstår som att ni båda vill vinna och ha "rätt". utifrån ert barns perspektiv är det allra viktigaste att ni hittar ett samarbete kring honom. Ni behöver inte göra lika, men ni måste se det som ett ansvar som ni samarbetar kring.

Som det är nu är han i mitten i er konflikt och det är inte bra för ett barn att befinna sig i den positionen. För att en konflikt ska kunna lösas måste en part vara stor nog att kunna ta ett steg bort ifrån den. Vi kan också enbart styra vårt eget agerande, inte motpartens. Finns det något du skulle kunna göra för att lämna konflikten och påbörja ett samarbete? Det är nämligen endast detta som du har i din makt att påverka.

Det är hon som har velat vinna och inte samarbetat. Hon är nu kallad på samtal för att dom genomskådat detta genom samtal med folk runt omkring, anhöriga, skola, inom fotbollen osv. Allt har svängt och jag har BUP och Socialen i ryggen nu vilket känns bra.

Det här är ingen tävling för mig, men jag vet att hon har gjort fel och äntligen ser andra det oxå. Vart till och med tal om att han bara ska bo med mig under en period, hur mamman ställde sig till det osv

[G.W]

Ursprungligen postat av Jackman

Det är hon som har velat vinna och inte samarbetat. Hon är nu kallad på samtal för att dom genomskådat detta genom samtal med folk runt omkring, anhöriga, skola, inom fotbollen osv. Allt har svängt och jag har BUP och Socialen i ryggen nu vilket känns bra.

Det här är ingen tävling för mig, men jag vet att hon har gjort fel och äntligen ser andra det oxå. Vart till och med tal om att han bara ska bo med mig under en period, hur mamman ställde sig till det osv

Tycker att det låter som att du gör det mesta rätt. Så mitt råd till dig är att hålla ut även om det känns som att du vill skita i allt. Många pappor är enligt min erfarenhet för "dåliga" på att bråka och har svårt att stå ut i det. Var inte en sån!

Huvudsaken är att du kan hålla ditt spår och på något sätt "känna" att du gör på rätt sätt. För sannolikheten att du får beröm eller bekräftelse från mamman är nog låg. Men om du nu har Soc och BUP i ryggen är det kanske gott nog.