Stort problem gällande min son

[TheOne1994]

Ursprungligen postat av Mats J

Jag var väldigt rädd och orolig som barn, och min dotter är det också. Så finns en stark genetisk faktor. Jag blev aldrig tvingad av mina föräldrar som barn att göra saker om jag var rädd eller orolig, hade en otroligt trygg uppväxt och jag har som vuxen en enormt bra innre trygghet och självskänsla men jag har fått jobba hårt genom hela livet för att övervinna min oro och rädsla. Fick aldrig någon käftsmäll heller vid tonåren av livet men jag missade en massa saker som ofta tillhör den åldern.

Kan fortfarande vid snart 50 års ålder ha svårt att sova ensam och kan oroa mig över saker som kan hända eller gå snett. Och speciellt det som rör min dotter (10 år). Tex fram till hon var 8-9 stod jag i fönstret och kolla när hon gick över till grannen 20 m bort att hon verkligen kom fram. Detta visar jag aldrig för henne.

Ser samma mönster i henne, hon oroar sig för att det ska hända mig något, vill helst jag ringer när jag kommer fram till jobbet efter det att jag lämnat henne på skolan. Samma med sova, hon vill inte sova själv. Får ångest när det börjar bli kväll.

Jag kör "KBT" dvs tvingar henne att hantera sin oro/rädsla på småsaker som tex rädsla för flugor, att jag inte måste ringa från gymmet och prata för att hon ska veta att jag lever, att jag är inte är död om jag inte svarar, men skulle aldrig tvinga henne sova själv eller andra saker som skapar så stark ångest. Det viktigaste är att hon känner en trygghet i vardagen och sedan får man jobba på småsaker. Jag tror inte att det går att jobba bort allt heller, jag har jobbat med min oro/rädsla i massor med år nu och finns en hel del saker jag fortfarande måste tvinga mig att göra med kraftig hjärtklappning, ångest.

Tror någonstand mellan dig och mamman är det jag känner är det rätta för mig, de saker som skapar kraftig ångest eller oro låter jag vara och jobbar på småsaker som skrubbsår, hyperkondri etc.

Så jobbigt och "tråkigt" att ha dessa symptom, för TS och dig Mats.

Kan du nämna några situationer ? Är det aldrig helt perfekt typ, utan det minsta oroligt ?

[Hemi]

Ursprungligen postat av Jackman

... Kan tillägga att alla runt omkring ser samma sak, även mammans mor och far. Har man en ångest måste man jobba ned sin ångest och inte gömma den hela tiden.

Tror jag nog, samt det om soc. Sett det där förut, hur pappor får stöd av myndigheter och morföräldrar i början på långa problem, ser det som en brist på "kärn"kärlek, för ert barns skull, sas, oavsett om ni är separerade. Vad jag ser i den här tråden så tror jag inte det är det bästa efter första imlägget men mini har skrivit det jag tänkt.

Jag tror du behöver at ett steg tillbaka, inte fokusera så mycket på att du tycker att din fd. gör fel hela tiden. Finns såklart detaljer som politiksnacket där, SD, lol, men det finns säkert saker hon ser med dig också. Hon verkar ärligt talat rätt vettig men vad vet jag. Tror inget hon gör skadar sonen på något sätt, tror du behöver chilla.

[FoolsGold]

Jag tycker följande klipp är väldigt bra på temat barnuppfostran och stress. Kanske kan det ge något, kanske inte. Här är det hur som helst:

[MaxTheMarketer]

Bilden är tagen från en pocketbok om att behandla fobier, oro, och andra negativa känslor med hjälp av KBT. Progressiv exponering är givetvis den långsiktiga strategin med bättre hanteringsförmåga som slutmål.

Den stora frågan är i vilken utsträckning detta gäller för din son eller om han mer eller mindre har en så hög nivå av neurotisk egenskap i sin personlighet liknande Mats J (enligt min armstolsstolkning av hans inlägg) att det handlar om att "bli bättre på att hantera ångesten" än att faktiskt kunna "bota den".

Samtidigt håller jag med TS om att barnet verkar få sin oro onödigt bekräftad och förstorad av sin mamma vid vissa situationer vilket är tragiskt. Dessutom borde barnet få lära sig metakunskapen om känslor: de går över även om de upplevs för stunden som om de kommer att vara kvar för evigt.

Ett bra sätt att visualisera känslor för barn är att låta dem se känslor som vågor på havet och precis som vågorna på havet så kan känslor inte vara i evigheter. De kommer starkt och sedan avtar de, men de blir bara starkare om du försöker bekämpa dem. Låt de få fortskrida och avta på det naturliga sättet.

Detta säger jag som någon som har haft irriterande panikångestattacker vilket är nog det mesta "jobbigaste" att uppleva "känslomässigt" men samtidigt lika "farligt" som hjärtklappningen du får när du är ute och löper intervaller eller lyfter 5x10 110 kg i knäböj vilket jag gjorde idag, dvs., det sistnämnda.

Visst, nu kommer vi till diskussionen i vilken utsträckning barn bör och inte bör genomgå denna form av "känslomässig metaträning". Vissa skulle kalla det för "barnmisshandel", andra för "personlig utveckling och vuxen mognad för barn".

[Sasquatch]

Kanske kan låta mamman uppfostra honom på sitt sätt och fokusera på vad du kan göra för att hjälpa honom utmana hans behov av bekvämlighet och trygghet. Ta med honom ut och campa, gör nån resa, lär honom åka skidor eller annan sport, etc. Tror det är viktigt att du kombinerar utmanande aktiviteter med att samtidigt vara närvarande med honom och uppfostra genom exempel.

[62ragtop]

Jag ser två "problem" i detta och av vad som framgår av dina inlägg TS.

1. TS relation med sitt ex - och hur det eventuellt påverkat och påverkar deras gemensamma barn. Och hur separationen eventuellt har hanterats och fortsätter att hanteras...

I sak håller jag med dig TS, och det någon annan skrev ovan. Även om man är separerad, och även om det finns olösta dispyter eller om det uppstår meningsskiljaktigheter så gör man klokt i att inte dra in sina gemensamma barn i dessa.

Kommentaren kring höstens val, partisympatier och eventuella förändringar i vårt samhälle eller politiska styre kan man gott och väl avstå att dela med sig till en 11-åring, speciellt i de ordalag du lägger fram här TS, och än mer så om man vet med sig att man har ett barn som är en "orolig själ".

2. Sonens orosproblematik. Se 1... Finns nog ett och annat att reda ut och bestämma sig för - gemensamt - sen får man lära sig att "agree to disagree" emellanåt...

Lyssna på BUP! Sätt meningsskiljaktigheter åt sidan, och utgå från råden från BUP!

Jag har själv tre barn i tonåren. Ett av dessa hade en liknande "problematik", som kom ganska hastigt (för något år sedan) - ångest, oro. Som först tog sig uttryck i en ovilja att sova själv i sin egna säng, lång tid att somna. Endast ena föräldern "dög" att sova tillsammans med... Det eskalerade, ångest över kompisumgänge, över lärare, över skola. Samtal med skola och lärare genomfördes. Men tillslut började det gå ut över närvaron. Vi prövade både att vara bekräftande och "avvisande", uppmuntrade till samtal etc. Men tillslut vart det ohållbart. Varje dag slutade med "konflikter" och varje dag startade med "konflikter".

Tips om BUP. Lite kymigt i början (tyckte jag - då jag är lite av en "själv-är-bästa-dräng). Men vad glad jag är att vi tog det steget - vilket det kan vara för många "Svensson-familjer" (nää - vi har inga problem!) - att just ta det steget.

BUP var både väldigt avdramatiserande, inget "psykologiserande" eller "grävande" utan tvärtom - oerhört praktiskt lagda, oerhört lösningsorienterade och väldigt mycket fokus på barnet - barnet skulle prata, förklara, försöka sätta ord på saker och ting. Givetvis fick vi föräldrar komma till tals - men det var mycket fokus på vad barnet sa i samtalen. Jag tror vi gick på ca 3-4 samtal, där de första var "igångsättande" och de sista var "uppföljning, utvärdering".

Mina reflektioner kring samtalen med BUP är/var att det var väldigt praktiskt, det var tydliga "krav", det var tydliga "mål", det var tydligt att inga avsteg skulle göras. Det var tydligt att detta riktades mot barnet (!), att barnet "köpte in på det hela". Dvs, det handlade om att lösa detta, att lära sig hantera sin oro, sin ångest.

Ett praktiskt tips som jag minns, och som jag faktiskt ibland praktiserar själv (vid stress, uppjagad) - "andas i en fyrkant". (Google it!).

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag förstår att det är en tuff situation, på många sätt.

IMHO så tror jag mer på att inte vara för bekräftande, eller ständigt falla till föga. Tror att det stjälper mer än det hjälper - i långa loppet.

När det gäller BUP så vart jag (positivt) överraskat att det vara så pass praktiskt och lösningsorienterat - var mer orolig för att det skulle bli för mycket "akademiskt" (för ett barn) och "psykologiserande".

[MaxTheMarketer]

Ursprungligen postat av 62ragtop

Jag ser två "problem" i detta och av vad som framgår av dina inlägg TS.

1. TS relation med sitt ex - och hur det eventuellt påverkat och påverkar deras gemensamma barn. Och hur separationen eventuellt har hanterats och fortsätter att hanteras...

I sak håller jag med dig TS, och det någon annan skrev ovan. Även om man är separerad, och även om det finns olösta dispyter eller om det uppstår meningsskiljaktigheter så gör man klokt i att inte dra in sina gemensamma barn i dessa.

Kommentaren kring höstens val, partisympatier och eventuella förändringar i vårt samhälle eller politiska styre kan man gott och väl avstå att dela med sig till en 11-åring, speciellt i de ordalag du lägger fram här TS, och än mer så om man vet med sig att man har ett barn som är en "orolig själ".

2. Sonens orosproblematik. Se 1... Finns nog ett och annat att reda ut och bestämma sig för - gemensamt - sen får man lära sig att "agree to disagree" emellanåt...

Lyssna på BUP! Sätt meningsskiljaktigheter åt sidan, och utgå från råden från BUP!

Jag har själv tre barn i tonåren. Ett av dessa hade en liknande "problematik", som kom ganska hastigt (för något år sedan) - ångest, oro. Som först tog sig uttryck i en ovilja att sova själv i sin egna säng, lång tid att somna. Endast ena föräldern "dög" att sova tillsammans med... Det eskalerade, ångest över kompisumgänge, över lärare, över skola. Samtal med skola och lärare genomfördes. Men tillslut började det gå ut över närvaron. Vi prövade både att vara bekräftande och "avvisande", uppmuntrade till samtal etc. Men tillslut vart det ohållbart. Varje dag slutade med "konflikter" och varje dag startade med "konflikter".

Tips om BUP. Lite kymigt i början (tyckte jag - då jag är lite av en "själv-är-bästa-dräng). Men vad glad jag är att vi tog det steget - vilket det kan vara för många "Svensson-familjer" (nää - vi har inga problem!) - att just ta det steget.

BUP var både väldigt avdramatiserande, inget "psykologiserande" eller "grävande" utan tvärtom - oerhört praktiskt lagda, oerhört lösningsorienterade och väldigt mycket fokus på barnet - barnet skulle prata, förklara, försöka sätta ord på saker och ting. Givetvis fick vi föräldrar komma till tals - men det var mycket fokus på vad barnet sa i samtalen. Jag tror vi gick på ca 3-4 samtal, där de första var "igångsättande" och de sista var "uppföljning, utvärdering".

Mina reflektioner kring samtalen med BUP är/var att det var väldigt praktiskt, det var tydliga "krav", det var tydliga "mål", det var tydligt att inga avsteg skulle göras. Det var tydligt att detta riktades mot barnet (!), att barnet "köpte in på det hela". Dvs, det handlade om att lösa detta, att lära sig hantera sin oro, sin ångest.

Ett praktiskt tips som jag minns, och som jag faktiskt ibland praktiserar själv (vid stress, uppjagad) - "andas i en fyrkant". (Google it!).

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag förstår att det är en tuff situation, på många sätt.

IMHO så tror jag mer på att inte vara för bekräftande, eller ständigt falla till föga. Tror att det stjälper mer än det hjälper - i långa loppet.

När det gäller BUP så vart jag (positivt) överraskat att det vara så pass praktiskt och lösningsorienterat - var mer orolig för att det skulle bli för mycket "akademiskt" (för ett barn) och "psykologiserande".

Yes, andas i fyrkant är också rekommenderat vid panikångestattacker och liknande ångestattacker.

Att få kontroll över sin andning hjälper en att hålla "the arousal levels" nere så de inte når den där nivån där man "blir helt galen" av sin ångest.

Det hjälper också till att kunna hantera sin bieffekt av regelbunden ångest vilket är "ångest över att få ångest".

[Jackman]

Kan även tillägga att mamman står och skriker i hallen hemma hos sig för någon månad sen vilken jävla dålig pappa jag är, detta när min nuvarande sambo var med och min son var på sitt rum. Jag har varit fotbollstränare och engagerat mig i 4 år och fick skriket rakt i ansiktet att jag bara är en jävla lekpappa och står för 0 trygghet ( hon har inte varit hemma hos mig eller involverad med mig på 6 år ). Fick även hem utredningen från socialen idag där hon sagt att jag legat inlagd på psyket flera gånger, hon visste inte att vi skulle få reda på allt som stod i utredningen och fick halvt panik och skulle förklara bort sig. Hon gör aldrig något med barnen, det är barnens egna ord. Jag är på badhus, yoump, busland och andra aktiviteter flera gånger varje månad. Hon blir sur så fort jag köper något åt barnen för det är så onödigt etc, min egen teori är att hon blir avundsjuk för att hon inte har råd själv. Våran 6 åring som blir 7 är helt precis tvärtom som person.

Vi ska på BUP samtal imorgon och jag överväger starkt att lägga över vårdnad och alt på henne för jag orkar inte jobba i motvind. Hon får väl förstöra honom då, jag vill inte vara delaktig i det

[delta_mats]

Är det inte bättre att du har hela vårdnaden då om du tycker att hon förstör honom?


För övrigt vet jag ett exempel med en nu vuxen person där mamman var ungefär som du beskriver, någon som ofta pratade bakom pappans rygg till barnet, ljög och kom med diverse anklagelser.
Pappan däremot sa bara snälla fina saker om mamman till sitt barn. När barnet frågade pappan angående det som mamman berättade svarade han att "jag ska berätta allt när du är torr bakom öronen" dvs när barnet vuxit upp.
Och så gick det till. Pappan fanns alltid där när han behövdes, trots att barnet bodde hos sin mor. Nu i vuxen ålder har de två den absolut närmaste och finaste relationen till varandra man kan ha.

Så mitt tips till dig. Finns alltid där för din son, och prata aldrig illa om hans mor till honom.

[Grahn]

Säg att killen trots allt växer upp och genomskådar manipulationen, vill du vara farsan som gav upp och drog när det var jobbigt?

[sjövärdig]

Någonstans är det ändå föräldrars uppgift att skydda sina barn från verkliga fara och samtidigt se till att dom inte lider av imaginär fara (så vida dom inte har någon psykiatrisk diagnos).

Vad man än tycker om KBT kan man inte låta ett barns irrationella idéer om fara som inte existerar dominera vardagen. Man behöver kanske inte tvinga in barnet i hissar, men man bör ju definitivt reda ut saken grundligt direkt. En hiss blir snabbt annars att åka buss och till slut gå ut överhuvudtaget.

Min syster är gymnasielärare och pratar ofta med mig om dröser av snart vuxna individer som knappt klarar av någonting utan att bryta ihop. Dom får skjuts till skolan, skjuts hem. Föräldrarna gör deras läxor, ringer och bråkar att barnen sedan misslyckas på proven. Ungdomarna skiter i idrotten eftersom dom aldrig behövt känna hur det är att anstränga sig, att vinna eller förlora. När det är friluftsdagar ringer ungdomarna hem och föräldrarna åker 20-30 mil enkelresa för att hämta dom mitt i natten (jag överdriver inte).

Barn behöver bekräftelse men det betyder inte att man bör uppmuntra dom till irrationellt beteende som i längden kommer göra dom mer eller mindre missanpassade. Här vet vi ju inte riktigt hur det ligger till, men man kan väl absolut säga att många människor verkligen inte passar för att uppfostra barn .

[sjövärdig]

Ursprungligen postat av Jackman

Kan även tillägga att mamman står och skriker i hallen hemma hos sig för någon månad sen vilken jävla dålig pappa jag är, detta när min nuvarande sambo var med och min son var på sitt rum. Jag har varit fotbollstränare och engagerat mig i 4 år och fick skriket rakt i ansiktet att jag bara är en jävla lekpappa och står för 0 trygghet ( hon har inte varit hemma hos mig eller involverad med mig på 6 år ). Fick även hem utredningen från socialen idag där hon sagt att jag legat inlagd på psyket flera gånger, hon visste inte att vi skulle få reda på allt som stod i utredningen och fick halvt panik och skulle förklara bort sig. Hon gör aldrig något med barnen, det är barnens egna ord. Jag är på badhus, yoump, busland och andra aktiviteter flera gånger varje månad. Hon blir sur så fort jag köper något åt barnen för det är så onödigt etc, min egen teori är att hon blir avundsjuk för att hon inte har råd själv. Våran 6 åring som blir 7 är helt precis tvärtom som person.

Vi ska på BUP samtal imorgon och jag överväger starkt att lägga över vårdnad och alt på henne för jag orkar inte jobba i motvind. Hon får väl förstöra honom då, jag vill inte vara delaktig i det

Nej. Du ska vara lugn, saklig och förklara att det barnens mamma påstår helt enkelt inte är sant. Var noga förberedd där du skriver ner vad du gör en typisk vecka. Allt från matlagning till aktiviteter osv. Att börja skrika på BUP kommer inte bli bra. Låt mamman stå för urspårningen.

[garluch]

Prata med BUP, kanske bör du prata med skola och socialen också?

Ångest och oro är inget att leka med, och man bör definitivt möta sina demoner så tidigt som möjligt för att inte handikappas resten av livet.

Jag tror att det inte är en slump att barn som fostras mest (eller helt) av mammor har bra mycket mer problem än de där bägge föräldrar fostrade tillsammans. Och jag tror att det inte är en slump att det är just pojkarna som behöver en pappa mer än vad flickorna behöver.

Att vissa i tråden inte verkar förstå detta ger väl egentligen bara vatten på min kvarn.

[Vinter]

Ta kontakt med BUP och be dem referera dig till någon rådgivning, eventuellt barnpsykolog. Då får du svart på vitt svar på vad de tycker är rimligt. Det är nog bra om du antecknar lite om sonens beteende så du har klart för dig vad du ska säga, det kan vara viktigt.

[Jackman]

Ursprungligen postat av Grahn

Säg att killen trots allt växer upp och genomskådar manipulationen, vill du vara farsan som gav upp och drog när det var jobbigt?

Handlar inte om att dra, jag finns tillgänglig. Menade mest uppfostransbiten, blir bara motarbetad iallafall. Men idag var vi på ett första riktiga BUP möte och Kuratorn/psykolgen där var på min sida till 90%