Detta är lite av en kultklassiker. Den har Bruce Campell som en av huvudrollerna. Trailern är helt värdelös och visar lite för mycket - lite spoiler varning måste ges om ni ser hela trailern.
Den håller en 6/10 på IMDB, den har väl kanske inte åldrats sådär jättebra men faan visst är det lite klassisk slasher över den.
Vår slasher polis är tillbaka. William Lustig står även denna gång för regi. Den börjar med slutet på först filmen. Den har fått 5.9/10 på IMDB dock tycker jag nästan att den är bättre än första. De utvecklar det över Matt Cordell (Maniac Cop).
Den har en heldel rikigt välgjorda praktiska effekter och stunt. Riktigt imponerande att se.
Även i den tredje installationen av Maniac Cop återkommer William Lustig och står för regin även här. Robert Davi som Det. McKinney är tillbaka och han är faan bra i rollen. Vi ser en smågalen Jackie Earle Haley i bovrollen.
De praktiska effekterna fortsätter och även här brinner det tillräckligt för att göra en pyroman hård i byxorna.
Alla filmern rekommenderas, vill någon av vilken anledning som helst spara tid - se 2 - 3an - Dock är ju rekommendationen att sätta sig ner såsom jag gjort över helgen och plöja 1 - 3, det är slasher film + stuntman/kvinna himmelrike med riktigt bra praktiska effekter och 90 tal skrivet över hela manuset.
De finns på Amazon Prime här och det var enkelt och bra.
Senast redigerad av Hobbes den 2019-08-21 klockan 00:34.
När jag satte mig i biostolen var jag otroligt skeptisk. Även om jag älskar Kill Bill-filmerna och Inglorious Basterds skulle öppna ögonen för mig som cineast så tycker jag att Tarantino har tappat det i en stadig takt sedan karriärens högpunkt med Jackie Brown på 90-talet. Jag var övertygad om att denna film skulle göra mig ännu mer besviken än Hateful Eight, men djupt inom mig så levde ändå hoppet. Ett hopp om att denna man som mer eller mindre är att beskylla för att jag såg 10 filmer i veckan under flera år plötsligt skulle ta sig i kragen och leverera lite kvalitet istället för de medelålderskrisande egoförstärkande onanier han producerat de senaste åren.
Så när jag sitter i biostolen och historien börjar utveckla sig så kan ni ana min glädje när jag upptäcker att känslan är en av gillande. Tack och lov så finns det något Tarantino älskar mer än sitt eget geni, och det är film! Varje verk han producerat sedan millenieskiftet har vart en vägning av Tarantinos kärlek för sin egen stil kontra filmerna han tar inspiration ifrån och det jag ogillar är ju hur detta med åren börjat väga mer och mer åt det senare. Men nu, helt plötsligt, så levererar karln en (för att vara Tarantino) lågmäld film, som vågar tona ner på kontext-trotsande "coola" inslag och istället lyfter en enhetlig bild, eller snarare bilder, då filmen som kärleksbrev till 60-talets Hollywood har givits formen av ett briljant kollage, stöpt i neon och psykadelisk musik. Samtidigt är det från Tarantino en ödmjuk bugning med insikt om ålder och fornstora dagar som levereras än mer effektivt genom de åldrande skådespelarna Pitt och DiCaprio.
Tarantino är inte känd för emotionella berättelser, han är känd för spektakel och kontroversiella regidrag. Men här blir jag för första gången genuint rörd av den emotionella aspekten i en av hans filmer, och jag blir väldigt glad av att se honom balansera mellan komedin och dramat så effektivt som han gör. Bilden, klippningen, musiken och stuket är såklart på plats, men jag tycker den gör sig ack så mycket bättre och känns så mycket fräschare när substansen återigen är med på tåget.
Mycket bra film helt enkelt, men jag förstår att man blir besviken om det man önskar sig från Tarantino är det blodiga spektaklet. Väl värd biopriset!
När jag satte mig i biostolen var jag otroligt skeptisk. Även om jag älskar Kill Bill-filmerna och Inglorious Basterds skulle öppna ögonen för mig som cineast så tycker jag att Tarantino har tappat det i en stadig takt sedan karriärens högpunkt med Jackie Brown på 90-talet. Jag var övertygad om att denna film skulle göra mig ännu mer besviken än Hateful Eight, men djupt inom mig så levde ändå hoppet. Ett hopp om att denna man som mer eller mindre är att beskylla för att jag såg 10 filmer i veckan under flera år plötsligt skulle ta sig i kragen och leverera lite kvalitet istället för de medelålderskrisande egoförstärkande onanier han producerat de senaste åren.
Så när jag sitter i biostolen och historien börjar utveckla sig så kan ni ana min glädje när jag upptäcker att känslan är en av gillande. Tack och lov så finns det något Tarantino älskar mer än sitt eget geni, och det är film! Varje verk han producerat sedan millenieskiftet har vart en vägning av Tarantinos kärlek för sin egen stil kontra filmerna han tar inspiration ifrån och det jag ogillar är ju hur detta med åren börjat väga mer och mer åt det senare. Men nu, helt plötsligt, så levererar karln en (för att vara Tarantino) lågmäld film, som vågar tona ner på kontext-trotsande "coola" inslag och istället lyfter en enhetlig bild, eller snarare bilder, då filmen som kärleksbrev till 60-talets Hollywood har givits formen av ett briljant kollage, stöpt i neon och psykadelisk musik. Samtidigt är det från Tarantino en ödmjuk bugning med insikt om ålder och fornstora dagar som levereras än mer effektivt genom de åldrande skådespelarna Pitt och DiCaprio.
Tarantino är inte känd för emotionella berättelser, han är känd för spektakel och kontroversiella regidrag. Men här blir jag för första gången genuint rörd av den emotionella aspekten i en av hans filmer, och jag blir väldigt glad av att se honom balansera mellan komedin och dramat så effektivt som han gör. Bilden, klippningen, musiken och stuket är såklart på plats, men jag tycker den gör sig ack så mycket bättre och känns så mycket fräschare när substansen återigen är med på tåget.
Mycket bra film helt enkelt, men jag förstår att man blir besviken om det man önskar sig från Tarantino är det blodiga spektaklet. Väl värd biopriset!
Tack. Jag hade svalnande intresse att se denna film. Inte längre - damn, du är bra på att skriva recensioner.
Filmrecensenterna verkar enhetliga med Blåvitt, åtminstone de med perspektivet att filmen är en hyllning till gamla studiosystemet i Hollywood, som försvann under perioden. Robbie Collin som vikarierade för min favoritkritiker, Mark Kermode, lyckades på något vänster dra en koppling mellan Sharon Tates öde till studiosystemets kollaps--långsökt men funkade, kanske.
OBS! Recensionen innehåller historiska spoilers, och generella karaktärsdrag som förmodligen presenteras i början av filmen.
Once upon var riktigt bra. Tyckte Brad börjar se gammal och trött ut. Seg i skinnet. Men så såg jag denhär intervjun på YT. Han är fortfarande världens snyggaste man. Han spelade in Thelma & Louise året Margot Robbie föddes.
Jag äger alla utom den sista rebooten - Köpte dem i ett DVD set, jag bara älskar dem.
De är faan inte dåliga, riktigt skön känsla igenom allihopa. De är riktigt sevärda - 4an tex utspelar sig i vilda västen. Den sista Tremors: A Cold Day in Hell är lite sådär
Hur skall jag säga det - de tar sig inte fullständigt på allvar men ger liksom inte upp på koncepted ändå.
Jag har som sagt bara sett första filmen, med Bacon. Den är i alla fall riktigt skön.
De fortsätter i samma anda i de övriga filmerna. Jag gillar temat och hur de bygger vidare på det utan att urholka det för mycket.
Den första filmen är ju bara bäst!! Har för mig att rebooten var tänkt såsom en pilot för en ny serie. Japp, det finns en TV serie med Tremors oxå - glömde skriva tidigare att jag har den oxå
De fortsätter i samma anda i de övriga filmerna. Jag gillar temat och hur de bygger vidare på det utan att urholka det för mycket.
Den första filmen är ju bara bäst!! Har för mig att rebooten var tänkt såsom en pilot för en ny serie. Japp, det finns en TV serie med Tremors oxå - glömde skriva tidigare att jag har den oxå
Om inte jag minns fel så tyckte väl Abed i Community att det optimala för tv-serier var "seven seasons and a movie". I detta fall har man kört det diametralt motsatta, sju filmer och en tv-serie.
Ort: Mitt privata universum, och du är inte inbjuden
Inlägg: 2 637
Citat:
Ursprungligen postat av Slartibartfast
Once upon var riktigt bra. Tyckte Brad börjar se gammal och trött ut. Seg i skinnet. Men så såg jag denhär intervjun på YT. Han är fortfarande världens snyggaste man. Han spelade in Thelma & Louise året Margot Robbie föddes.
Kroppen han har som 55-åring i filmen är något garanterat 98% av Kollos användare skulle vara avundsjuka på, oavsett ålder.
__________________
There can be only ONE...
Citat:
Ursprungligen postat av Tricklev
Söta tjejer är dom man tänker på när man är lite småkär allmänt och saknar någon. -
Snygga brudar är dom man tänker på medans man knullar sin söta tjej så aggresivt man kan, samtidigt som man hatar henne för att hon inte är snygg nog.
Ort: Mitt privata universum, och du är inte inbjuden
Inlägg: 2 637
Citat:
Ursprungligen postat av Rahf
Samtidigt är Brad Pitt förmodligen det översta namnet i listan över Hollywood-skådisar som har tillgång till alla resurser.
Jojo, nu kanske det är en skröna men har för mig att t.ex. så fort man är över 40 i USA så kan man få TRT utskrivet ganska lätt.
Hollywood belönar ju kroppar som bara nås med olagliga preparat ganska mycket... Men fysiken Brad Pitt har nu ser ändå väldigt möjlig att nå med normal diet, bara jävligt bra som sagt, oavsett ålder, estetisk (trots att han har massa make-up för ärr i filmen).
__________________
There can be only ONE...
Citat:
Ursprungligen postat av Tricklev
Söta tjejer är dom man tänker på när man är lite småkär allmänt och saknar någon. -
Snygga brudar är dom man tänker på medans man knullar sin söta tjej så aggresivt man kan, samtidigt som man hatar henne för att hon inte är snygg nog.
Huruvida TRT är lättare i USA förefaller det ju vara så. Men man ska ha i åtanke att där har man ofta privataläkare med vinstintresse, och vårdapparaten är verkligen annorlunda.
Han påminner mig om rika gubbar på Instagram som också flaxar omkring med perfekta kroppar och vackert sällskap.