Då var det dags då, efter att ha hängt här några månader så ska jag starta Journal här. Jag börjar väl med lite(mycket) bakgrundsinfo och en liten presentation av mig själv.
2010 var för mig en mycket mörk period. Jag fyller 16 bast, är djupt präglad av ett samhälle där du antingen är någon eller så finns du inte. Jag ville vara någon så jag hade allt uttänkt: Bra betyg, lyckad idrottskarriär och mycket stålar i börsen. Inte så olikt många andras planer men för mig var den perfekt.
Sen small det. Det var under en innebandycup, jag spelade forward, jag var snabb, liten och ganska effektiv målgörare. Ett kvitteringsmål och en segergäst då jag hoppar upp, landar lite snett och får ont i knät. men jag kunde inte visa det, jag var viktig för laget inte kunde jag kliva av, jag lindade över det och körde på- hela cupen faktiskt, jag gnällde inte.
Allt var helt okej, vi lyckades inte så bra men jag hade annat att fokusera på: en flickvän, mina studier och inte minst innebandyn- Jag hade inte tagits ut till länslaget Västerbotten men jag ville kämpa vidare, jag skulle lyckas.
En träning veckan efter och allt kändes bra igen, jag var där jag skulle vara, där jag var bra på något.. jag var hemma.
Jag fick en knuff i ryggen av en lagkamrat och slog i knät i trägolvet, smärtan var inte enorm men då jag satte ner vänsterbenet var den det, helt enorm. Jag fick för första gången hoppa av mitt i en träning, men jag var egentligen inte så orolig, jag hade haft knäproblem förut och det löser sig säkert med lite vila och lingement.
För att inte göra första inlägget kilometer långt så kan vi säga det såhär: 3 månaders sjukgymnastik för att kunna gå utan kryckor smärtfritt - 7 månader för att kunna gå i trappor och cykla smärtfritt - springa var det ingen fråga om.
Samtidigt börjar en ångest krypa sig på mig, jag kunde inte träna, min största passion kunde jag inte utöva längre och jag kände mig värdelös. Skolan gick bra, men inte med mina mått mätt och bruden mådde skit.
Det blev bara värre och värre, och allt slutade med att jag var overkligt nära att gå in i väggen - SOM 16 ÅRING! jag och min flickvän gjorde slut, jag klarade inte av att vara där för henne längre. de sista månaderna fram till sommarlovet så gick jag på 1 lektion/dag, mer klarade inte jag av.
Tillbaka till nutid för att en än gång inte göra texten kilometerlång.
Jag har styrketränar ungefär ett år, såklart inte böjt ett år men styrketränat ett år. Jag tar 100kg i knäböj, 72,5kg i bänkpress och 120kg i mark.Har också gått upp 7kg, gått från S till M i tröjstorlekar och från 32 till 36 i byxor. Inga jätte siffror eller ökningar men dom är på något sätt viktiga för mig.
Jag lät inte min skada begränsa mig utan jag gjorde det jag kunde och körde mitt eget race, precis som jag alltid gjort. Jag var van, jag har haft en diagnos sedan jag var 6 - Kronisk Astma men det har aldrig hållit mig tillbaka, vad skulle det hjälpa om jag gnällde eller skyllde på den?
Nu till det viktiga: Styrketräningen blev min räddning, jag känner mig självsäker, mina betyg är högre än vad dom var under högstadiet och ja, förresten jag och min tjej är tillsammans igen, 7 månader imorn
Det blev ett långt inlägg, men nu har jag skrivit av mig. Mer om min träning och 5x5 som jag började med idag i nästa inlägg. Peace!