Måste säga att jag på något vis fascineras av denna smått absurda mentalitet
Clyde visar upp i sitt ursprungsinlägg.
Inlägget är genomsyrat av någon sorts smått perverterad, och mycket primitiv machismo-attityd. Mellan raderna kan man utläsa den lätt triumfatoriska stämning
Clyde väljer i sin beskrivning av händelsen.
Enligt min erfarenhet är detta en ganska vanlig, men icke desto mindre, förvriden bild av vad som gäller i samhället. De personer som
Clyde hänvisar till, d.v.s. de "
BENHÅRDA GRABBARNA" är ofta i realiteten de mest maktlösa, hjälplösa och förbisedda individer som finns i samhället. Deras maktlöshet är ofta såpass påtaglig att de måste be om lov för att få gå på toaletten, eller gå och kissa i burk ett antal gånger i veckan. De har ett batteri av personer inom frivård och sociala myndigheter och arbetsförmedling som håller dem under armarna, och ändå klarar de (tyvärr) i påfallande många fall inte att stå på egna ben. Som små barn faller de på knä, och förväntar sig att samhället ska kliva in, återigen, och lyfta upp dem. I min värld är det så långt ifrån den riktiga macho-man som arbetar utan att få beröm, som sliter och betalar skatt för att andra förutom honom själv ska ha det drägligt. En person som har makt och inflytande över sitt eget liv, och inte skulle finna sig i att bäras som ett litet barn.
Mot denna realitet, ja då kanske man kan förstå den truimf det innebär att som
Clyde "sätta några på plats". För de mest maktlösa, så är väl denna trivialitet säkert en oerhörd (förljugen) känsla av lättnad (och självbedrägeri). Att äntligen, i all maktlöshet och hjälplöshet, få känna sig lite stor på jorden är säkert en väldig kick...
