eller korpenproffs kanske är ett bättre ordval? Bland de bättre av de sämre kanske?
TL;DR: Längst ner hittar ni mina mål.
Med nya året som har startat så kör jag igång en träningsjournal igen. Det var flera år sen sist men allting går i cykler, så även träningsjournaler.
Jag började styrketräna år 2008, tränar väldigt sporadiskt under sommarhalvåret har det visat sig och jag drar på mig större skador var och varannat år. Jag tävlar i SM i roadracing (och var delaktig i att vinna Svenska Endurancecupen 2018 som där man är 3 förare per team), har testat på en lokal fitness-prestationstävling för 5 år sedan och mitt mål är alltid att vara bättre än andra på allt, och hela tiden överträffa mig själv. Märkligt nog når jag aldrig mitt mål..
Skadebakgrund:
Jag dras med ett gäng skador:
*2013 drog jag på mig Artros i vänster axel.
* 2014 slet av jag av AC-leden i samma axel i samband med en motorcykelolycka och kunde lyckligtvis få nyckelbenet kapat 5mm för att få bukt med artrosen. Men det kostade 5 månaders helvete.
*2015 kraschade jag och skadade högerknät, som inte är bra ännu, även om inget allvarligt hände.
*2016 landade jag på huvudet i 150 blås efter en krasch i Spanien där muskelfästen och fibrer delvis gick av i nacken och höger triceps.
*20 augusti 2017 dammade jag rakt in i en motorcykel i 210km7h med höften före, vilket resulterade i punkterad lunga, brutet revben (som har läkt lite fel), krossat bäcken, krossad höft, brutet högerben, bruten högerfot, nerver i ryggen som har gått av och orsakat droppfot. Ena lårmuskeln på högerbenet fungerar inte riktigt (Vastus medialis) och samma sak med smalbenets yttre muskulatur. Vänster axelparti och vänster underarm är lätt försvagade och jag har en stadig märgspik genom högra femur, och en drös med plattor i höft/bäcken.
När jag vaknade upp efter 6 dagar i koma efter den kraschen så förklarade läkaren att allting typ skulle bli bra och att jag skulle kunna gå om ungefär 3 år igen. Fastspänd i Mölndals intensivvårdsavdelnings varma sköna säng förklarade jag att jag har lite mer brådis än så, då jag skulle stå på startplattan i April 2018 inför SM-säsongen.
Efter två månader kom jag hem, efter lite längre tid blev jag av med rullstolen och vid vårkanten så körde jag hoj igen. Jag gick in för rehaben till 100% varje dag från att jag vaknade upp till att jag började köra hoj igen och det gav resultat.
På bilden till vänster väger jag 74kg. Till höger väger jag ungefär 88kg. Vid olyckstillfället visade vågen ca 82-83 pannor.
Från våren 2018 till September så satte jag knappt min fot på gymmet alls och någonstans började jag fundera på om jag efter 10 års styrketräning hade fått nog. Efter knäledsoperationen i mitten av september så bestämde jag mig för att komma tillbaka till gymmet och ge allt.
Nu har jag kört bänkpress drygt 3 gånger i veckan, intervaller på SkiErg ungefär var tredje dag och ibland har det blivit intervaller och långpass på en spinningcykeln. Rygg har tränats sporadiskt och benen har fått lite rehabträning. Målet har legat på cardion men jag gillar bänkpress för mycket så det blev högt prioriterat också.
När jag började nu i höstas så klarade jag av 5x80kg i bänken med nöd och näppe. Eller om det var 4x80 pannor, lite oklart faktiskt. På nyårsafton satte jag nytt personbästa: 145kg i bänken med lite rövlyft, och 90kg i militärpress. Dagen efteråt klarade jag äntligen 20x100kg i bänkpress. I höstas gjorde jag ett VO2max-test på SkiErgen vilket visade på 49ml/kg/min.
Den 24:e januari så kommer jag få min sista operation, där de skall förlänga min hälsena som har blivit förkortad och orsakat väldigt mycket svårigheter i allt från roadracingen, till träningen och att ens kunna röra sig normalt, bortsett från att högerfoten hänger ledsamt nedåt.
3/12-2018:
Från 17:e september till julafton så gick jag ned från 89kg till 83,4kg. Efter stora mängder mat under julafton till nyårsafton så ligger jag numera stadigt på 88kg tre dagar i rad. Målet är dock att väga 80kg framåt vårkanten och jag siktar även på Vätternrundan i år, med en tid under 10h trots att jag aldrig har cyklat på en riktig landsvägsracer eller knappt ens suttit på en cykel sedan jag var 15. Men hur omöjligt kan det vara tänker jag?
Jag drömmer om att kunna börja löpträna och det verkar som om jag kan springa 1000 meter utan att få större problem. Vem vem, det kanske blir bättre av operationen och då tänker jag försöka mig på ett hinderbanelopp.
Nytt år, nya möjligheter. Nu kör vi!