Någonstans är det ändå föräldrars uppgift att skydda sina barn från verkliga fara och samtidigt se till att dom inte lider av imaginär fara (så vida dom inte har någon psykiatrisk diagnos).
Vad man än tycker om KBT kan man inte låta ett barns irrationella idéer om fara som inte existerar dominera vardagen. Man behöver kanske inte tvinga in barnet i hissar, men man bör ju definitivt reda ut saken grundligt direkt. En hiss blir snabbt annars att åka buss och till slut gå ut överhuvudtaget.
Min syster är gymnasielärare och pratar ofta med mig om dröser av snart vuxna individer som knappt klarar av någonting utan att bryta ihop. Dom får skjuts till skolan, skjuts hem. Föräldrarna gör deras läxor, ringer och bråkar att barnen sedan misslyckas på proven. Ungdomarna skiter i idrotten eftersom dom aldrig behövt känna hur det är att anstränga sig, att vinna eller förlora. När det är friluftsdagar ringer ungdomarna hem och föräldrarna åker 20-30 mil enkelresa för att hämta dom mitt i natten (jag överdriver inte).
Barn behöver bekräftelse men det betyder inte att man bör uppmuntra dom till irrationellt beteende som i längden kommer göra dom mer eller mindre missanpassade. Här vet vi ju inte riktigt hur det ligger till, men man kan väl absolut säga att många människor verkligen inte passar för att uppfostra barn
.