|
Jag ser två "problem" i detta och av vad som framgår av dina inlägg TS.
1. TS relation med sitt ex - och hur det eventuellt påverkat och påverkar deras gemensamma barn. Och hur separationen eventuellt har hanterats och fortsätter att hanteras...
I sak håller jag med dig TS, och det någon annan skrev ovan. Även om man är separerad, och även om det finns olösta dispyter eller om det uppstår meningsskiljaktigheter så gör man klokt i att inte dra in sina gemensamma barn i dessa.
Kommentaren kring höstens val, partisympatier och eventuella förändringar i vårt samhälle eller politiska styre kan man gott och väl avstå att dela med sig till en 11-åring, speciellt i de ordalag du lägger fram här TS, och än mer så om man vet med sig att man har ett barn som är en "orolig själ".
2. Sonens orosproblematik. Se 1... Finns nog ett och annat att reda ut och bestämma sig för - gemensamt - sen får man lära sig att "agree to disagree" emellanåt...
Lyssna på BUP! Sätt meningsskiljaktigheter åt sidan, och utgå från råden från BUP!
Jag har själv tre barn i tonåren. Ett av dessa hade en liknande "problematik", som kom ganska hastigt (för något år sedan) - ångest, oro. Som först tog sig uttryck i en ovilja att sova själv i sin egna säng, lång tid att somna. Endast ena föräldern "dög" att sova tillsammans med... Det eskalerade, ångest över kompisumgänge, över lärare, över skola. Samtal med skola och lärare genomfördes. Men tillslut började det gå ut över närvaron. Vi prövade både att vara bekräftande och "avvisande", uppmuntrade till samtal etc. Men tillslut vart det ohållbart. Varje dag slutade med "konflikter" och varje dag startade med "konflikter".
Tips om BUP. Lite kymigt i början (tyckte jag - då jag är lite av en "själv-är-bästa-dräng). Men vad glad jag är att vi tog det steget - vilket det kan vara för många "Svensson-familjer" (nää - vi har inga problem!) - att just ta det steget.
BUP var både väldigt avdramatiserande, inget "psykologiserande" eller "grävande" utan tvärtom - oerhört praktiskt lagda, oerhört lösningsorienterade och väldigt mycket fokus på barnet - barnet skulle prata, förklara, försöka sätta ord på saker och ting. Givetvis fick vi föräldrar komma till tals - men det var mycket fokus på vad barnet sa i samtalen. Jag tror vi gick på ca 3-4 samtal, där de första var "igångsättande" och de sista var "uppföljning, utvärdering".
Mina reflektioner kring samtalen med BUP är/var att det var väldigt praktiskt, det var tydliga "krav", det var tydliga "mål", det var tydligt att inga avsteg skulle göras. Det var tydligt att detta riktades mot barnet (!), att barnet "köpte in på det hela". Dvs, det handlade om att lösa detta, att lära sig hantera sin oro, sin ångest.
Ett praktiskt tips som jag minns, och som jag faktiskt ibland praktiserar själv (vid stress, uppjagad) - "andas i en fyrkant". (Google it!).
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag förstår att det är en tuff situation, på många sätt.
IMHO så tror jag mer på att inte vara för bekräftande, eller ständigt falla till föga. Tror att det stjälper mer än det hjälper - i långa loppet.
När det gäller BUP så vart jag (positivt) överraskat att det vara så pass praktiskt och lösningsorienterat - var mer orolig för att det skulle bli för mycket "akademiskt" (för ett barn) och "psykologiserande".
|