Bilden är tagen från en pocketbok om att behandla fobier, oro, och andra negativa känslor med hjälp av KBT. Progressiv exponering är givetvis den långsiktiga strategin med bättre hanteringsförmåga som slutmål.
Den stora frågan är i vilken utsträckning detta gäller för din son eller om han mer eller mindre har en så hög nivå av neurotisk egenskap i sin personlighet liknande Mats J (enligt min armstolsstolkning av hans inlägg) att det handlar om att "bli bättre på att hantera ångesten" än att faktiskt kunna "bota den".
Samtidigt håller jag med TS om att barnet verkar få sin oro onödigt bekräftad och förstorad av sin mamma vid vissa situationer vilket är tragiskt. Dessutom borde barnet få lära sig metakunskapen om känslor: de går över även om de upplevs för stunden som om de kommer att vara kvar för evigt.
Ett bra sätt att visualisera känslor för barn är att låta dem se känslor som vågor på havet och precis som vågorna på havet så kan känslor inte vara i evigheter. De kommer starkt och sedan avtar de, men de blir bara starkare om du försöker bekämpa dem. Låt de få fortskrida och avta på det naturliga sättet.
Detta säger jag som någon som har haft irriterande panikångestattacker vilket är nog det mesta "jobbigaste" att uppleva "känslomässigt" men samtidigt lika "farligt" som hjärtklappningen du får när du är ute och löper intervaller eller lyfter 5x10 110 kg i knäböj vilket jag gjorde idag, dvs., det sistnämnda.
Visst, nu kommer vi till diskussionen i vilken utsträckning barn bör och inte bör genomgå denna form av "känslomässig metaträning". Vissa skulle kalla det för "barnmisshandel", andra för "personlig utveckling och vuxen mognad för barn".