Datum: 2011-04-30
Tid: 09:00-18:00
Plats: Pontus B-hall
Kommentar
Det här var dagen D, kendo-NM. Det finns inte så många kendotävlingar i Sverige, de stora är SM, Stockholm kendo open, och Sugo cup i Malmö. Nm är en ganska lite affär som dessutom är nischad mot nybörjare. Det är ganska segt att som kendoka uppe i norr att åka till de stora tävlingarna när man ska göra sin debut. Vi hade fyra klasser; nybörjare som aldrig tävlat, folk under 1:a dan, damer och lag. Den första klassen är väldigt mycket i undervisningssyfte. Man ska kunna åka på en lokal (mindre än 50 mil enkelt väg) tävling utan att vara rädd för att göra fel. På NM så är vi lite snällare med varningar och framför allt noga med att förklara domarbesluten. I den övriga två individuella klasserna förväntas folk kunna lite mer om hur det går till men kan ändå ses som nybörjare.
En normal kendomatch är tre eller fem minuter lång och vinner gör den som först tar två poäng eller leder vid full tid. För att en träff ska räknas som poäng så måste den träffa rätt ställe, med rätt del av svärdet, med god kroppshållning och tajming, hög ki (mental energi/djävlar anamma) och zanshin (visa att man har kontroll över situationen även efter träff). I första omgång är det tre-pooler där alla möter alla och ettan och tvåan går vidare. Efter det så är det utslagning hela vägen till finalen.
Under första halvan av dagen så gjorde jag inget annat än att döma och vara funktionär då jag är för högt graderad för att få tävla. Att döma kendo är otroligt svårt då det ofta går väldigt snabbt och är många faktorer som ska vägas in. Ett bra exempel på hur små marginaler där är syns i
den här video, skillnaden i videon är 0.009 sekunder. Fast med nybörjare så är problemen av en helt annan natur, här måste man sätta rätt svårighetsgrad. Ingen av nybörjarna skulle få poäng om bara perfekta träffar räknades vilket gör tävlingen meningslös. Men samtidigt så måste man vara noga att inte släppa igenom vad som helst av pedagogiska skäl. Den avvägningen är väldigt svår att göra on-the-fly och kräver erfarenhet. Lyckligtvis så har jag 1.2 högskolepoäng i att döma kendo. Över lag så lyckades vi rätt bra som domare även om det var vissa domslut som inte höll standarden.
Efter de individuella tävlingarna så är det inte längre någon lek för då börjar det sanna NM:et, lagtävlingen. Till skillnad från den individuella så finns det ingen begränsning på hur hög grad man får ha och det står klubbarna fritt att toppa lagen. Det är här alla högre graderade som bara dömt få göra sig av med all överskottsenergi. I år var det total fem lag som ställde upp. Ett från Luleå, ett från Gällivare (för första gången), två från Shimbukan (Skellefteå) och ett från Umeå. Tyvärr så fick Gällivare och Umeå varsitt avhopp så grund av sjukdom men på NM så löser man det genom att de andra klubbarna lånar ut sina reserver. Att ge WO är tråkigt för alla inblandade och ses inte som ett alternativ. Precis som i individuella tävlingen så är det pool-spel där alla möter alla och ettan och tvåan går vidare. Skillnaden är att alla fem personer i laget kör en match var i varje lagmatch. Efter fem matcher är det vinnande laget det som har flest vunna matcher och om det är lika flest tagna poäng. Till skillnad från individuella tävlingar, där man ska gå in och vinna med 2-0 så kräver lagmatcher mer taktik. Ibland så kan det vara viktigare att försöka gå 0-0 i en svår match är att satsa på 2-0 med risken för 0-2. Så beroende på vilken position man har i laget så kan man få olika roller. När man som jag är förste man så krävs ingen direkt taktik, man ska krossa motståndare så till den milda grad att hela motståndare laget känner frukta. I vissa fall blir det snarare lätta kavalleriets anfall men det är OK att förlora så länge som man gör det på väg framåt, i ett heroiskt anfall. Så för mig så fanns det en tydlig målbild.
"Loaded like a freight train
Flyin' like an aeroplane
Feelin' like a space brain
One more time tonight"
Vi hamnade i "dödens grupp" Shimbukan 1, Shimbukan 2 och vi. Det är dödens grupp eftersom Shimbukan har dominerat Norrlandskendo under alla år. De har ett antal SM medaljer fördelade över laget och dess medlemmar samt några landslagsmän/kvinnor.
Första matchen gick mot Shimbukan 1, deras topplag. Jag möter en veteran som är notoriskt lurig och kan kontra dig sönder och samman. Med min tydliga plan så fanns det bara ett alternativ anfall innan ha hinner börja köra sina trick och massiva mängder kontringar då han anfaller. Resultatet lät sig inte vänta, jag tar första poängen efter en furiös inledning. Han rycker upp sig och hans rutin vänder matchbilden. Han har dock svårt att få poäng när jag är inställd på att inte ge honom tid att förbereda sina attacker. Tillslut så klara dock inte min kontringar av att hinna med och han sätter en poäng strax innan full tid. De efterföljande matcherna blir 0-2, 2-0. 2-0 och 0-2. Vilket gör hela lag matchen oavgjord.
Andra lagmatchen blir mot Shimbukan 2, som inte är lika starkt men har en föredetta landslagsman som man aldrig kan räkna ut. Min match är en sann Clash of the Titan. Han jag möter är stor och eftersom jag varit rätt stor tidigare så har jag samma Big Boy stil. När vi smäller samman så är det ingen lek, våra kiai blandas med dånet från våra attacksteg och utrustning som smäller ihop. Han försöker frustrera mig genom att stå så nära att jag inte kan göra mina tekniker men har inte så mycket att sätta emot. Jag vinner med 2-0 i poäng och kanske något poäng till vad det gäller vilja. I de efterföljande matcherna går det bra och vi vinner lagmatchen. Total så slutar vi som två i poolen ett poäng efter Shimbukan 1.
I semifinalen möter vi Gällivares lag som lite otippat vinner sin pool. Jag under presterar rejält i min match och den slutar 0-0. Jag är spänd, och lite ouppvärmd efter att ha dömt pool matcher under pausen. Tjejen jag möter är stark nog att binda upp mig och gör ett jättebra jobb att sabba mitt avstånd vilket gör att jag inte kan köra min kendo. Jag känner mig aldrig hotat men kan heller inte producera poäng. Laget gör ingen vidare match men lyckas vinna det hela utan större problem.
Vi är för första gången i en NM final och med det starkaste laget någonsin. I finalen möter vi åter igen Shimbukan 1 som ganska enkelt tagit sig ur sin semifinal. Till den här matchen så har de ändra sin laguppställning något. Jag får en ny motståndare jämför med vårat första möte. Även om jag gör bättre i från mig än i semifinalen så kommer jag aldrig in i matchen. Jag dominerar matchbilden och visa större kämparglöd men kan inte göra poäng, 0-0. Sedan följer (om mitt minne stämmer) 0-2, 2-1, 2-0, 0-2 vilket gör att Shimbukan vinner på fler tagna poäng.
Även om jag inte är helt nöjd med min egen prestation så förlorade jag inga matcher vilket känns skönt. Laget var stabilt rakt igenom och det var ingen som varken hjälpte eller stjälpte, alla gjorde en bra insats. Silvret är trots nio år i sporten min första medalj och att bara förlora med ett poäng är mer retligt än en besvikelse. Slutsatsen är att min nya kropp lämpar sig väl för kendo. Jag hade problem med avståndet eftersom jag är lättare men starkare i benen, så ofta kom jag för nära. Men när jag vant mig vid min nya kropp så tror jag att det kommer bli bra, riktigt bra. Det är ett gott kvitto på att all träning gett resultat bortom en minska kroppsvikt. Över lag så var det, precis som vanligt, en mycket trevlig tillställning och en hel del bra matcher. Ingen från Luleå behöver skämmas över sin prestation.
Men vän av ordning kanske frågar sig, hur blev det med Valborg. Efter tävlingarna åkte vi till dojon, där besökarna bodde och grillade stora mängder kött, avnjöt måttliga mängder öl och hade vilda kendodiskussioner. Trött, mätt och salongsberusad i goda vänners lag. Mer kan man inte begära från livet.