Är du inläst på stoicismen Anton?
När livet känns som att man ligger på ett kallt fuktigt källargolv och man försökt resa sig om och om igen med oerhörda kraftansträngningar och bränner ut sig igen. När måttfullhet låter som att jonglerandes gå på lina under beskjutning. Och man kanske knappt litar på sig själv längre. Då kan gammal filosofi vara en kraftfull hand att greppa.
Det kan vara värdefullt att koppla ur som du gjort. Inte prata så mycket om sina planer. Att verbalisera ej genomförda projekt kan ibland göra att man dels manifesterat det, nästan upplevt det redan. Samtidigt kan det byggas upp en stress, att det man ville göra av ren glädje plötsligt blir ännu ett måste att leva upp till.
Cyklandet, ätandet och dina starka bedrifter tycks ångest och prestationsdrivna. Imponerande minst sagt, omgivningen står med öppen haka och undrar hur du klarar allt. Känns stolt och bra för stunden, att få visa vad man har i sig. Inte minst för sig själv. Men det är självdestruktivt, tillfälligt och skört. Jag vet att du kan bygga upp dig inifrån, en jordad självkänsla så att en missad romans, en middag som spårar eller annan motgång inte knuffar dig helt av banan. Det är bara erfarenheter. Även den djupaste brunn kan gå torr om man inte ransonerar ibland, portionerar ut resurserna. Du är värd allt du vill så som den du är precis just nu. Du är en stark och värdefull människa som har resten av livet framför sig.
Tag kravlöst hand om dig själv som om du vore den mest värdefulla människan i ditt liv, för det är du.