[Backday]

Hej på er igen ,som jag lovade förut , här kommer en ``kort`` historia om simning och dykning i Atlanten.

Jag lärde mig att simma som 7 eller åtttaåring i ån som mina mostrar tog mig till på somrarna i norra Spanien.

På den tiden( 50 talet) hade man inget brottom att lära barn simma tidigt, och man fick bada med en flytring runt midjan mycket länge, innan man skulle lära eller hjälpa en att simma utan ring.

Men en av de gångerna som vi barn smet till ån utan vuxna för att bada utan någon flythjälp, lärde jag mig att simma. Först ett par meter från den ena till den andra kanten där ån smalnade lite, och sedan ökade man sträckorna vilt påhejad av de andra barnen.

När jag var omkring 11 eller 12 år kunde jag simma bra och länge i havet .
Mina föräldrar brukade då tillbringa somrarna i en stad i norra Spanien,där det fanns (och finns än) massor av underbara badstränder både lugna och farliga.

Jag trivdes som fisken i vattnet, både i de lugna och mindre lugna vattnen, och kunde simma i timmar (man bara vilade sig ibland med att byta till bröstsim eller ryggsim).

Vid c:a 20-årsåldern blev jag badvakt på en strand nära en stor kampingplats, där det fanns både spanska och utländska turister.Den här stranden kunde ha lite farliga dagar för att bada, eftersom det var öppet hav utåt.

Det var på den här stranden som man blev lite för kaxig och kanske tappade lite respekt för havet.

Vi; jag och killen som jobbade med mig var kungar på stranden.Vi var duktiga, och snabba att få ut turister som hamnade i trubbel när strömmarna drog bort dem, och fick nästan för mycket befogenheter; som till exempel när det var för farligt att bada. och vi satte upp röda flaggan.

Röda flaggan då betydde riktigt riktigt farligt att bada; mera än vad det gör idag på visa ställen, där man sätter upp röda flaggan så fort det finns lite små vågor.

De här dagarna fick absolut ingen bada........utom vi, som red på de stora vågorna med bara den egna kropen som surfbräda, medan alla turister var publik som satt och bara tittade på oss.
Men nej, det var inte vågorna som på riktigt påminde mig att man alltid ska respektera havet, även om man någon gång ``missade`` vågen, och blev ordentlig ``vispad`` inne i vågen innan man kunde komma ut ur den.



Bläckfisk äter man mycket i Spanien.Man kan laga till den på flera sätt, och det kanske populäraste är friterade bläckfiskarmar, som kallas för ``rabas``, I love them.

Man kan fånga bläckfisk ganska lätt när det är lågt tidvatten och söker i springorna i klipporna med någon halvmeters djup vatten;man kan använda en pinne med en vitt trasa och en krok, trasan lockar bläckfisken och man drar och krokar de, eller man kan dyka lite djupare, och ta de riktig stora bläckfiskarna runt kliporna, med något fiske redskap eller bara händerna.Ja, ni förstår kanske vilket sätt att fiska man föredrog själv.


Det var en stor bläckfisk som jag såg när jag dök i ungefär 2,5-3 meters djup vatten.Problemet var att han såg mig också när jag skulle ta honom, och simmade in i en sorts grotta bredvid.Normalt skulle jag simma upp och hämta lite luft innan jag sökte efter bläckfisken, men jag tykte att jag var så nära att ta honom, och att jag skulle tappa bort honom om jag simmade upp efter luft.

Big mistake, jag simmade in i grottan efter honom och hans bläckdimma, när jag insåg för sent, hur trångt och farligt det igentligen var med så lite luft kvar i lungorna.

Jag fastnade, kunde inte vända, och luften började ta slut, paniken började komma, men tack och lov började hjärnan tänka kyligare som den gör ibland(för mig i alla fall), när det är en överlevnads situation. Grottan var small, men tillräkligt hög för att vända med en sorts kullerbytta; jag gjorde det, vände med en kullerbytta, och även om jag rev mig och blödde ordentlig, kunde till slut komma ut och äntligen andas.

Nar jag kom ur vattnet, kom den riktiga paniken och rädslan, och än idag vill jag inte simma eller dyka, där det är mörkt eller där jag inte ser ordentligt framåt i vattnet...........................