Citat:
Ursprungligen postat av MackeJuve
Jag håller inte med om att det är mer givande med avlägsna drömmål, så är det åtminstone inte för egen del. För egen del är det betydligt mer givande med realistiska drömmål och kanske framförallt otroligt mycket roligare att gå i mål och ha uppfyllt sitt realistiska mål snarare än att vara så nära ens orealistiska mål som möjligt. Så fungerar jag. Allt är möjligt och jag vill som sagt inte vara den som säger åt andra vad de klarar och inte klarar av. Men 2:15 som något sorts drömmål på sitt första Lidingölopp är i min värld helt uppåt väggarna skevt. Det ska inte ens nämnas, eftersom att det i praktiken inte är möjligt. 2:30 bör vara det som 2:15 är för dig, d.v.s. ett väldigt ambitiöst mål på LL för pepplez. Det är sinnessjukt bra om han löser det!
Vad 4:30-tempo på maran faktiskt innebär är att pepplez ska springa två stycken av hans Göteborgsvarv efter varandra OCH öka tempot med 10 sek/km. Det kan ju ge en bild av hur avlägset 2:15 är.
Jag ska springa mitt tredje LL i år och siktar på att träna bättre än någonsin inför detta. Jag siktar på 2:20 och tycker att det är extremt ambitiöst, jag är tveksam till om jag grejar det men jag ska ge det mitt bästa försök. 4:40-tempo på den banan över tre mil känns ruggigt bra. Skulle jag fixa 2:15 så skulle jag inte veta var jag skulle ta vägen, skulle tjuta av lycka och inte tro att det var sant. Så bra är den tiden, enligt mig.
|
Alla triggas ju av lite olika grejer. För mig var det som sagt 2h15 som hägrade redan första gången jag sprang. Men jag brukar inte ha problem att ha flera parallella mål. Jag tror att jag säkert också hade som delmål att bara ta mig runt utan att avlida den första gången, och att detta var en av anledningarna till att jag ändå stod ut med att jogga första milen på 60min, men att jag sedan ändå klickade i på drömmålet, fastän det då i princip var omöjligt. För jag insåg ju såklart att jag inte skulle kunna springa två mil i sträck på under 38min för att komma i mål på 2h15, men jag pushade mig ändå så hårt jag bara kunde hela vägen.
Kanske en av aspekterna också är att jag då skrotade i princip all annan träning och var all in på enbart löpning. Jag hade ju tidigare ägnat mig religiöst åt volleyboll och spänstträning (med tillhörande benstyrka) men skippade detta helt under den här perioden. Om inte annat så gör ju detta att det går bra mycket snabbare att gå från en nivå till nästa i löpningen (eftersom man slipper balansera träningen med andra moment).
Men det är som sagt nästan uteslutande en fråga om volymträning. Och att gå från en relativt låg volym på 30-40km/v upp till de 60-80km/v som kanske krävs tar ju förmodligen rätt lång tid, eller väldigt bra genetik så man inte går sönder.