[garluch]

Alltså, jag tvekar hårt. Hade nog bara fastnat framför Netflix om jag tog bort nätcommunities.

"Nog" är den sämsta ursäkten för att undvika något som gör en gott. Snygga tjejen kommer NOG säga nej till en dejt, utbildningen kommer NOG vara för tuff, det kommer NOG ingen om jag bjuder in till umgänge bland polarna. Du måste börja göra saker som är jobbiga om du skall kunna göra förändringar som är värda att göra. Låt inte din egen skall dessutom bli ett hinder.

1) Det är svindyrt, ligger nog över min budget.

Vad är du helst, a)en fattig men lycklig jävel, b) en marginellt rikare och olycklig jävel?

Har du faktiskt inte pengar du kan spara in på? Låna? Få? Räcker dina pengar precis till boende, havregryn och secondhandkläder?

2) Precis som att gå till tandläkaren, skräddaren eller vilka andra inbokade möten är det förbannat bökigt att gå till psykolog. Folk verkar tro att det bara är att valsa in på mottagningen samma stund som en negativ tanke dyker upp. I själva verket måste man ofta boka långt i förväg. Faktum är att jag ringde en psykologmottagning i juli, och fick svaret "vi har tider i september". Så, ironiskt nog så kan svaret vara "det har gått över, jag mår faktiskt riktigt bra nu" när man väl sätter sig där och får frågan om hur man mår.

Många viktiga saker i livet är långsiktiga och kräver tålamod, om du nu hade bokat en tid i juli så hade du haft en tid om ett par veckor idag. Ta bara tag i det. Gör det.

Och man kan inte vackert gå dit efter att man har pluggat/jobbat klart, ätit, gymmat och duschat. Utan man får ta de tider som finns. "Det är inget vidare, eftersom jag missade min sovmorgon" är det näst vanligaste svaret på frågan om hur man mår. Om man ens kommer ihåg att gå dit.

Sådant är nästan hela livet, "life does not start and stop at your convenience, Donny".

Allt detta är naturligtvis inte skäl nog att inte uppsöka psykolog, men det är knappast något som ökar ens lust att göra det, när jag istället kan skriva ett Kolo-inlägg på mobilen under en toapaus på jobbet.

Men hur mycket bättre mår du av att skriva ett Kolo-inlägg i det långa loppet? Du skriver ju själv här, svart på vitt, att du har tänkt söka hjälp, att du inte har några bra ursäkter, men ändå inte gör det.

3) Jag har redan gått till psykolog. Precis som jag misstänkte visade det sig att psykologer inte kan trolla. De kan t ex inte magiskt få mig att vilja veta vad jag vill i livet. Och inget av det de säger är egentligen något som jag inte hört på andra ställen vid det här laget. "Dio, du måste få bättre självkänsla, och sluta vara så hårt mot dig själv, och träffa folk mer, och ta reda på vad du själv vill. Det blir 300 kronor, tack".

Jag gick till en PT en gång, han kunde heller inte trolla. Allt som är värt att göra är svårt att göra, och det är du själv som avgör om du klarar det eller inte. Har du faktiskt tänkt på att alla säger samma sak, för att de har rätt?

Har du någonsin satt dig ner och tagit reda på vad du själv vill? Inte då bara vad du orkar, utan vad du vill?

4) Det här är det sämsta argumentet, men: Jag är rädd för vad jag ska hitta om de verkligen lyckas rota fram något fördolt ur mitt undermedvetna. Med min vanliga tur visar jag mig vara en transsexuell furry vars högsta dröm i livet är att turnera med dansband. Då är jag hellre ovetande och miserabel.

Jag tror inte att du är rädd för vad de kan hitta, för jag tror de kommer hitta en ganska intelligent och snäll kille som kan göra precis vad han vill, om han bara så vill vara den killen.

Det är ganska osannorligt att du har ett trauma liksom en våldtäkt i barndomen, ofta lider folk av psykiska besvär av helt "vanliga" saker som ändå inte är bra. Min mors drickande räckte för att sätta spår hos mig, även om hon aldrig slog oss, eller våldtog oss, eller vi blev fattiga som följd.

Jag uppmanar dig att verkligen ta tag i detta, jag kan ringa och tjata på dig varje dag om du så bara vågar pm:a ditt telefonnummer.