I ett år har jag ätit enligt LCHF, se
http://www.kostdoktorn.se/mat, till en början som ett halvhjärtat försök till att gå ned i vikt, samt nyupptäckt typ 1-diabetes i bland mina nära, för att ganska snabbt upptäcka att livet blev mycket enklare även trots utebliven viktnedgång. Tidigare har jag haft problem med att jag blev magslitande hungrig efter frukost, trots att jag åt havregrynsgröt som alla sade vara så mättande...
Bytte ut det mot köttfärs och äggröra, och helt plötsligt kunde jag hålla mig nöjd till lunch. Fantastiskt! Innan dess hade jag varit tvungen att ta en stödbanan mellan frukost och lunch, och samma sak på eftermiddagen.
Jag tränar och mår fint på lågkolhydratkost. Nedan är en kortare sammanfattning.
Hur satte jag igång?
Först var det lite lurigt: hur vet jag hur mycket som är "rätt" mängd fett? Särskilt om man utgår från en tallrik pasta med köttfärssås, lasagne eller någon liknande blandrätt. Skall jag äta massa majonnäs på mitt ägg? Tänk om jag äter för mycket fett? Var lite orolig och gjorde några stapplande försök: först blev det alldeles för mycket fett och jag blev illamående, sedan blev det för lite mätt och jag blev hungrig snabbt igen...
Efter ett tag kom jag fram till att en proteinkälla ungefär lika stor som handflatan med någon fet sås eller liknande på var ganska lagom. När jag dessutom vant mig vid de större fettmängderna kunde jag helt plötsligt äta mer fett och hålla mig mätt längre utan att känna mig proppmätt. Fantastiskt! Det är något jag inte tidigare lyckats med, om jag nu inte skulle vilja ha en mage som kändes som en sprickfärdig ballong. Det var rentav så att jag kände mig mer nöjd om jag åt en måltid där jag bara tog bort kolhydratdelen -- slapp suget som brukade dyka upp en stund senare. Ytterligare en skillnad från tidigare är att jag inte längre var hungrig efter träningspasset, jämfört med tidigare. Kan bero på att träning stimulerar ketonproduktionen som antas vara hungerdämpande. En trevlig erfarenhet, hursomhelst, för det är jobbigt när hungern sliter och man blir vimsig och irriterad!
Läste allt jag kunde hitta på nätet om lågkolhydratkost och plöjde igenom en hel del litteratur. Har lärt mig väldigt mycket intressant.
Ett år senare
I början höll jag mig till mallen för hur man äter enligt LCHF. Efterhand, när jag lärt mig lite mer om området, har jag hittat mitt eget sätt att äta på. Huvudandelen energi är fortfarande från fett (70-85E%), och visst, ibland äter jag t.ex. blodpudding, som innehåller en del kolhydrater, men måltiderna är i slutändan kolhydratsnåla & fettrika och definitivt inte baserade på pasta, bröd, ris och annat stärkelserikt. Ett av argumentet att inte äta ovanstående, för mig, är att jag blir hungrig för snabbt, blir ofta dåsig efteråt, och att kolhydrater ger upphov till gaser i magen. Så: utöver att jag tror att det är vettigt att hålla blodsockernivån på en lagom nivå, som för en aktiv tränande person är ett tämligen abstrakt koncept (till skillnad från en diabetiker!), märker jag alltså en rad positiva saker direkt på min förändrade kosthållning.
Träningen? Business as usual.
Upplevde inga av de omställningsbesvär många har, möjligtvis för att jag under året år gradvis minskat mängden kolhydrater (även om det blev en del frossardagar när jag bakade bröd...), och fortsatte att träna som innan. Mestadels diverse pass på Friskis & Svettis, och ett någorlunda aktivt liv i övrigt med cykeln som transportmedel. Fortsatte så de första nio månaderna och gick sedan gradvis över till mer renodlade träningsformer. Märkte direkt att jag fick mer muskler (inte mycket, men märkbart!), trots att jag inte ändrade min träningsmängd, och fick i mig tillräckliga mängder protein även innan. Träningen, ungefär intervallträning, fortsatte utan något som helst avkall på tempo/intensitet.
Förändringar ger resultat!
Sedan ändrade jag på min träning. Först började jag löpträna inför Blodomloppet 2009, och slog mitt resultat med några sekunder från året innan då jag också bara tränat ungefär en månad innan. Fick upp intresset för det och sprang kortare sträckor (5-10 km) lite då och då, och har även hunnit med att springa 20 km två gånger, en bedrift jag förr aldrig trodde att jag skulle överleva. Stelt i benen, visst, men jag tog mig runt! Tidsmässigt skiljde det sig inte från tiden med kolhydrater. Började sedan även styrketräna mer renodlat för några månader sedan, och återigen, varken tempo eller intensitet är lidande. Återstår att se hur det påverkas i framtiden, hittils ser det bra ut. Utvecklingen? Jag träffade en släkting i veckan efter att inte ha setts på nio månader, och första kommentaren jag fick höra var "oj! du har blivit stor! vilken skillnad från sist.", och såg verkligen förundrad ut.
Så, slutsatsen är att jag dels verkar göra något rätt i min träning, dels att lågkolhydratkost inte verkar begränsa mig, utan snarare tvärtom, jag både presterar och mår bättre än innan!
Din tur!