Citat:
Ursprungligen postat av svenbanan
Du kanske har avhandlat detta tidigare, men vet du (eller tror du dig veta) ungefär vad det är för typ av medicin eller vård du kan tänkas behöva? Eller vilken typ av åtgärd eller utredning som kan tänkas fastställa vad det är du kan behöva?
Eller är det mer att du behöver nån typ av vård/åtgärd/medicin, fast du inte vet riktigt vad, och det aldrig gjorts en vettig utredning?
Jag frågar mest av nyfikenhet. Jag har inga vettiga råd eller liknande att komma med i frågan egentligen.
Det verkar hur som helst vara en rätt risig sits du hamnat i. Även om du kanske inte har nån ork just nu, så verkar du ju ändå ha nåt slags vilja att försöka förbättra din situation. Så det är ju inte helt uteslutet att hittar lite ork en dag, och även rätt omständigheter att omsätta den orken i nåt som leder framåt. Det kanske kan vara nåt att hänga hatten på i alla fall.
Se där. Jag lyckades visst spotta ur mig lite "goda råd" ändå. Håll till godo.  |
Jag har aldrig fått någon vettig utredning gjord nej vilket skulle ha gjorts för många år sen kan man tycka.
Jag skulle nog kunna vara rätt högfungerande och må bra så länge jag bara hade någonstans och någonting att göra på dagarna dvs ett jobb.
Jag har väl egentligen alltid vara barnet och personen som varit själv eftersom jag aldrig haft eller lärt mig att skaffa eller ha kompisar, jag tror inte jag har haft någon jag har kunnat kalla bästa kompis sen jag var 6 år eller så. Inte för att jag inte kan umgås med folk eller ha kul med dessa men jag har aldrig lärt mig att det är ok att "fråga" folk eller ta kontakt med folk.
Men nu är ju livet kört känns det som eftersom alla hinder känns oöverkomliga och tidsrymderna för att komma på banan känns oöverkomliga
eftersom jag inte kan ackumulera energi att göra något själv i mer än kanske veckoperioder eftersom så fort något går fel eller om man får en dipp så derailas allt igen. Dvs jag klarar inte av att lösa det själv och jag varken ha någon eller klarar av att fråga någon om hjälp för att ha stöd.
Egentligen så är ju ingenting oöverkomligt och alla steg framåt är bättre än att göra ingenting men allting är för stort för mig att lösa själv i det skicket jag är men jag fattar ju även att varför skulle någon bry sig eller hjälpa mig.