|
Once Upon A Time In Hollywood
När jag satte mig i biostolen var jag otroligt skeptisk. Även om jag älskar Kill Bill-filmerna och Inglorious Basterds skulle öppna ögonen för mig som cineast så tycker jag att Tarantino har tappat det i en stadig takt sedan karriärens högpunkt med Jackie Brown på 90-talet. Jag var övertygad om att denna film skulle göra mig ännu mer besviken än Hateful Eight, men djupt inom mig så levde ändå hoppet. Ett hopp om att denna man som mer eller mindre är att beskylla för att jag såg 10 filmer i veckan under flera år plötsligt skulle ta sig i kragen och leverera lite kvalitet istället för de medelålderskrisande egoförstärkande onanier han producerat de senaste åren.
Så när jag sitter i biostolen och historien börjar utveckla sig så kan ni ana min glädje när jag upptäcker att känslan är en av gillande. Tack och lov så finns det något Tarantino älskar mer än sitt eget geni, och det är film! Varje verk han producerat sedan millenieskiftet har vart en vägning av Tarantinos kärlek för sin egen stil kontra filmerna han tar inspiration ifrån och det jag ogillar är ju hur detta med åren börjat väga mer och mer åt det senare. Men nu, helt plötsligt, så levererar karln en (för att vara Tarantino) lågmäld film, som vågar tona ner på kontext-trotsande "coola" inslag och istället lyfter en enhetlig bild, eller snarare bilder, då filmen som kärleksbrev till 60-talets Hollywood har givits formen av ett briljant kollage, stöpt i neon och psykadelisk musik. Samtidigt är det från Tarantino en ödmjuk bugning med insikt om ålder och fornstora dagar som levereras än mer effektivt genom de åldrande skådespelarna Pitt och DiCaprio.
Tarantino är inte känd för emotionella berättelser, han är känd för spektakel och kontroversiella regidrag. Men här blir jag för första gången genuint rörd av den emotionella aspekten i en av hans filmer, och jag blir väldigt glad av att se honom balansera mellan komedin och dramat så effektivt som han gör. Bilden, klippningen, musiken och stuket är såklart på plats, men jag tycker den gör sig ack så mycket bättre och känns så mycket fräschare när substansen återigen är med på tåget.
Mycket bra film helt enkelt, men jag förstår att man blir besviken om det man önskar sig från Tarantino är det blodiga spektaklet. Väl värd biopriset!
|