20150207
Löpning, lopp: Everest Challenge Hammarbybacken
Då var det avklarat. Hammarbybacken....
... upp och ner tre gånger, snö, is och lite hinder. Filter över munnen för att försämra andningen, hjälm, skalkläder, skyddsglasögon och ett rep som kopplar ihop dig med din löparkamrat på 5m.
En riktigt upplevelse! Loppet började med att man startade i grupper om 25 personer, i tredje starten av alla står man taggad, glad och riktigt sugen på årets första lopp. Det är runt 0 grader och kolsvart. Starten smäller av och off går man. Känslan när man "tar det lugnt" och swishar förbi majoriteten i backarna och hindren. Upp för branta backar (vi talar inte om att lunka upp utan backar på 20 till 100m där man var tvungen att krypa eller dra sig upp med hjälp av snöre), över hinder, skutta genom snön mm.
Det är isigt och man halkar runt men ändå sträcker man ut sin hand och drar upp personen bredvid sig "KOM IGEN NU", man tar några steg och någon sitter på huk för smärtan i buken (håll) är för mycket "KOM IGEN NU, DU ÄR EN KRIGARE, DU FIXAR DETTA" och en ryggdunk, tumme upp varpå personen ställer sig fram och börjar gå. För jäkla bra krigat av människor som bara vill klara saker. Vi kör på och allt verkligen funkar, rodden har verkligen funkat bra för att bibehålla kondisen. Tror jag. Kommer till en klättervägg där man ska klättra upp och över genom att använda sig av rep och "gå" uppför den. Här inser jag att vi är ifatt första startgruppen av par då jag ser några vänner - motivationen är på topp.
75% av loppet känns riktigt bra och utan tvekan så ligger vi runt top 20, kan nästan säga typ 15 utan att skämmas (inom pargrupperna) men sedan händer två saker. På ett ställa ska man gå i en labyrint, vilket i sig är en kul idé men går man fel så tappar man 2-3 minuter, vi gick fel två gånger
Låren brinner, vaderna skriker, man är långt över tröskel och drar långa djupa andetag för att pressa ner mer syre till lungorna. Vilket i sig är utmanande för i ansiktet blåser det tre snökanoner runt orkanstyrka.. och du står på en stege som är full av is. Skaderisk - check. Dumdristig och gör det ändå - check.
Sedan händer det som inte får hända, kramp i vaden. Höger vad, SOM ALLTID HÄNDER, får kramp. Jävla krampjävel. Vi pratar inte kramp vi pratar tokkramp så svordomar flyger. Nu är jag så pass härdad av dessa kramper då det är återkommande så jag kan hantera det själv genom totalt fokuset, stänga av allt och tvinga rörelse i foten så det släpper men helvetes helskotta vad det gör ont. Detta resultera i att joggen som vi har lyckats hålla i ALLA backar nu förvandlas till halvhaltande då jag inte kan trycka ifrån i steget. Om det sista som lämnar marken är tårna och jag trycker ifrån så kommer krampen. Om och om igen. Detta resulterar i att avtrampet måste göras med hälen, för er som löper vet vad som händer med steget och hur mycket fart man förlorar.. Vi tappade allt här, alla som vi nötat förbi hinner ifatt nu, tråkigt men sant.
Men vi krigade oss genom den absolut sista biten, bet ihop och tog oss i mål. Hjärtat arbetade frenetiskt, vaden strejkade men där gick man med ett leende på läpparna. Endorfinerna flödar än..
Total tid på 3,4km. 45 minuter. Just det, 45 minuter. I joggande fart. Tror Ni det var jobbigt? Ja, det var det. Lite köer vid olika hinder och vissa delar av branta backar vi man gå väldigt sakta då alla inte riktigt var på samma nivå.. Men alla kämpade lika hårt, det är de viktigaste!
Årets första lopp är avklarat och nu jävlar Kolo, nu jävlar ska vi löpa!
Snubben checkar ut för ikväll och laddar för att gå till idrottsmassör/naprapat/gud för att få ordning på vaderna.