Stort problem gällande min son
 

Jag har en son som sen tidig ålder, redan runt 1 år visat tecken på oro, kan ha varit allt från vaktmästare på dagis till höga ljud, åka hiss osv. Det har gått i perioder under hela uppväxten och han blir nu 11 år i juli. Redan när han var 7 år gjorde skolan en orosanmälan till socialen för att han var så orolig i skolan, han har alltid haft lätt för att oroa sig och tänker och funderar på saker som barn i hans ålder normalt inte tänker på, hur som helst så slutade ju detta med att dom kom fram till att han helt enkelt bara var en orolig kille. Han gick på lite samtal med någon tant ett tag, sen har det varit lugnt fram tills han var runt 9. Kan ha ticks i perioder, svårt att sova, stark oro och ångest, separationsångest, rädd för att olika saker ska hända osv. Hur som helst så slutade det med att vi bestämde oss för att söka hjälp på BUP ( jag och mamman bor inte ihop ). Han är en sån kille som söker bekräftelse, går igång på bekräftelse, får han tex ett sår på foten kan han prata om det där lilla såret och ska ha plåster osv, ju mer man uppmärksammar eller bekräftar honom desto värre blir han. Här kommer ett stort problem, jag och hans mor är väldigt olika, hon är väldigt curlande, bekräftar hans oro hela tiden osv, medans jag som jobbar i ett jobb där vi använder KBT inte bekräftar honom lika mycket som mamman gör. Som exempel han har sovit hur bra som helst i sin säng sen helt plötsligt blir det jobbigt och mamman låter honom då sova inne vid henne för hon orkar inte strida, detta skapar ett problem hos mig som gör att han somnar inte på kvällarna första nätterna, men sen går det bra efter 1-2 nätter ( vi har barnen varannan vecka, första 2 dagarna kan det ta 1-2 timmar innan han somnar. Jag vet ju att desto mer man skyddar honom från allt jobbigt hela tiden så kommer problemen bara bli värre. Nu går vi på BUP och dom säger att det är av stor vikt nu att få bort hans oro så mycket det går för att dom ska kunna utreda honom ordentligt så han inte får en felaktig diagnos som inte stämmer. Jag börjar bli helt galen då jag vet vad som är bäst, medans mamman hela tiden bekräftar hans oro. Detta har gjort att problemen har blivit när han är hemma hos mig, så skolan och BUP tror att problemen ligger hemma hos mig för att han är lugn hos mamman. Enda anledningen till detta är att han blir bekräftad där och aldrig behöver utsättas för något, det kan vara en sån liten sak som att åka hiss 3 våningar, då tar mamman trappen för att han ska slippa oroa sig, istället för att kanske säga vi åker 1 våning och går resten. Jag som jobbar med KBT vet vad som är rätt och viktigt men känner mig motarbetad och vet snart inte vad jag ska göra längre. Snart får han bo hos mamman helt enkelt känner jag. Om mamman bara kunde fatta att hon måste stärka honom och få bort oron för att han ska kunna få rätt diagnos och hjälp.

Vet inte varför jag skriver, allmänt less bara

Känner igen mig rätt rejält kan man säga, svår ångest i barnomen och en överbeskyddande mamma. Det kommer bara få mer konsekvenser/leda till svårare ångest senare i livet.

Problemet verkar vara mamman som måste lära sig sonens diagnos och allvaret som sagt. Ha en allvarlig diskussion med mamman, fortsätt gå på gemensamma samtal eller vad som nu måste göras för att hon ska förstå.

Har du berättat om dina tankar kring detta för BUP-personalen? Någon där borde ju kunna förstå ditt perspektiv.

Tror en extern professionell måste förklara detta för barnets mamma. Typ BUP.

Otroligt viktigt att ni får bort oron. Jag skulle säga att den viktigaste tiden till det är nu. Snart börjar tonåren där det gäller att kunna hantera "tuffa" jämnåriga. Och om tonåren är skit blir det väldigt svårt att "ta ikapp" den förlorade självkänslan och självförtroendet efteråt.

Ta kontakt med familjerätten på Socialtjänsten i din kommun för råd & stöd, och eventuellt samarbetssamtal.

Fast om han inte är orolig hos mamman så kanske det inte är ditt perspektiv som är det rätta? Jag tycker ärligt talat att du har en rätt dryg syn på olika typer av föräldraskap. Hon gör förmodligen det hon upplever är bäst för sin son, precis som du. Förutom att du är beredd att offra umgänget med din son.

KBT är inte den enda sanna läran.

Det var lite den vibben jag fick också.

Man kan ju ha ett mellanting. Det mamman gör är verkligen skadligt för någon som är så rädd och har så mycket ångest, imo.

Fast du vet ju inte vad mamman gör? Du vet vad en pappa med annan syn på föräldraskap säger att mamman gör. Om man har ett barn med mycket oro, varför ska man skapa situationer i vardagen som triggar oron? Det verkar ju finnas mycket av den varan att hantera ändå, utan att tvinga barnet att åka hiss om det inte är nödvändigt, eller sova själv om det inte är nödvändigt?

Det verkar finans två sätt att bemöta barnets oro: att utsätta barnet för situationer som triggar oron med förhoppning att han kommer över den (KBT) eller att skapa trygga situationer och en vardag som barnet känner är hanterbar. Eftersom jag inte känner barnet kan jag inte säga vad som är rätt. Jag skulle nog agera som mamman baserat på mina gissningar och den knapphändiga informationen vi har.

Jag tycker man kan göra både och, på ett bra och balanserat sätt. Därför tycker jag prio är att mamman och pappan kommer överens.

Jag talar mest av erfarenhet som sagt. Min pappa visade noll kärlek och var för hård, mamma hade en taskig barndom och öste på med alldeles för mycket kärlek, curlade och överbeskyddade. Det värsta för mig från båda håll.

Jag är vuxen och kan inte skylla något på dem, men jag tror jag hade fått ett
bättre liv om jag uppfostrats bättre. Efter jag tog studenten var jag livrädd för allt.

Svårt att säga det ena eller det andra på ett internetforum där man bara har en bild av situationen. Det är ju en sak att diskutera för och nackdelar på ett teoretiskt plan och en annan att uttala sig om en situation man inte har någon inblick i.

Flera gånger, även på första samtalet berättade jag vad jag tror är problemet varför han gör som han gör osv och nu har han blivit högprioriterad. I brevet från BUP står det samma sak som jag sagt vid första mötet. Problemet är oxå att jag har fått berättat min historia, mamman sin och min son sin
Sonen återberättar ju mycket av mammans historia för hon säger saker till honom gällande mig men jag håller käften oavsett vad jag tycker om henne. Bara som en sådan sak att hon har en kille som är från Syrien, vid valet satt hon och berättade för honom att pappa ska rösta på SD, då kommer den här killen få åka hem till sitt land och kanske bli mördad osv. Varför ens säga något sådant. Hon diskuterar saker ett barn i hans ålder inte ens ska behöva höra eller tänka på

Vi har nyss gått på Socialen för BUP sa åt oss att vi måste göra det innan han kan få ordentlig hjälp. Vinner gjort en hel utredning med hembesök och allt. Den har blivit klar typ nu

Det låter jättejobbigt. Tyvärr kan du ju inte göra något åt din sons mamma. Hennes beteende får stå för henne men du kan jobba för att vara en sund röst för din son. Det gör du såklart genom att finnas kvar som ansvarstagande pappa på dina 50%, inte genom att låta honom bo heltid med sin mamma.
Hoppas utredningen gör att ni får bra hjälp, både föräldrar och sonen.