Min mamma är död
 

I går natt dog min mamma efter en månads kamp mot matstrupscancer. Hennes sjukdom är anledningen till att jag inte varit aktiv överhuvudtaget här senaste tiden. Det här är första gången jag berättar om det utanför familjekretsen.

I slutet av juni var hon synbart helt frisk, klättrade upp på stolar och bytte gardiner själv (vilket är mer imponerande än det låter då man är 84 år gammal). Hon berättade att hon hade fått lite svårt att svälja fast föda och kände en lätt halsbränna. Vem kunde tro att det var en cancer som tydligen hade vuxit helt obemärkt i månader eller kanske år.

Plötsligt en dag gick det inte att svälja något annat än vatten överhuvudtaget och hon åkte in på akuten. Efter en del tester beslutades att dom skulle vidga strupen kirurgiskt, och under ingreppet märkte kirurgen vad som senare visades vara en stor tumör som vuxit runt hela matstrupen och antagligen ner i magsäcken.

Månaden därefter tillbringade hon på sjukhuset. I början fanns förhoppningen att hon skulle få åka hem igen när dom gett henne näring, och kanske skulle det gå att behandla cancern. Men förloppet var fruktansvärt snabbt; från helt symptomfri till oförmögen att öppna ögonen eller tala på mindre än en månad. Hon blev sämre och sämre och resultaten från Huddinge sade att det var långt gånget och obotligt, tom omöjligt att behandla i syfte att förlänga livet pga hennes ålder och svaghet.

På ett sätt var det förstås bra att det gick så fort som det gjorde, även om det inte gör det lättare att förstå eller acceptera det innerst inne. Och hon förvånade alla läkare med hur lite smärta hon upplevde, vilket gör mig glad. Mot slutet spenderade jag all min tid hos henne, och i dag är jag glad för det. Hon fick ett enkelrum när hon blev riktigt sjuk, och hennes sista nätter fick jag en säng så jag kunde stanna hos henne över natten när hon var orolig och hade svårt att andas och inte orkade vara vaken mer än sekunder i taget.

Hennes sista dag var hon inte kontaktbar, förutom en timme på kvällen, då hon ibland orkade öppna sina ögon, och svara på vad jag sade genom att klämma min hand. Sista natten flyttade jag min säng bredvid hennes och höll hennes hand hela natten. Vid 2-tiden på tidiga morgonen vaknar jag plötsligt och känner en konstig känsla i kroppen. Mamma andas lugnare än på länge, och 10 minuter senare drar hon ett sista andetag och sedan inget mer, helt fridfullt. Jag stannar hos henne ett tag innan jag ringer min bror och berättar att mamma är död, och han säger att han var vaken, då han klockan två, precis som jag, hade fått en konstig känsla och gått upp ur sängen. Jag tror egentligen inte ett dugg på sådant här, men det kändes väldigt konstigt.

I dag känns det tomt och konstigt. Att jag plötsligt inte längre kan träffa eller prata med mamma efter 40 år. Men jag är glad att hon fick leva ett långt och friskt liv, och att slutet blev snabbt och förvånande smärtfritt trots den hemska sjukdomen.

Farväl älskade mamma. Jag kommer att sakna dig för evigt.

:(

Jag beklagar sorgen. Skönt att hon inte hade så ont och att du kunde vara hos henne.

Jag beklagar verkligen.

En släkting gick bort på liknande sätt förra året, hon upplevdes som fullt frisk och hade rätt nyligen pensionerat sig, händelseförloppet från insjuknande (kollapsade hemma), diagnos och död gick väldigt snabbt, kanske 2 veckor, det var cancer i magtrakten.

Skittråkigt :( men hon dog ju iallafall inte ensam, det tror jag hon var mycket tacksam för.
Beklagar bortgången.

Jag beklagar sorgen. Usch, jag kan inte ens tänka mig hur det känns.

Stort tack för att du delar med dig, det får en att tänka efter..

Beklagar sorgen.
Det låter också som hon levde ett långt och bra liv, minns det i det svåra.

Beklagar sorgen. Bra att du kunde spendera sista tiden med henne, det hjälpte nog henne väldigt mycket.

Vad sorgligt, jag beklagar sorgen. Den sista tiden verkar ju ha varit relativt smärtfri och lugn, vilket man kanske kan hitta tröst i. Att det känns konstigt är ju naturligt, ens mamma har varit med en sen man föddes. Men att det gick så snabbt från frisk till sjuk kan göra att det hela blir mer overkligt.

Beklagar sorgen.

Har fyra äldre släktingar i åldrarna 84, 85, 86 och en halvmorfar jag sällan träffar på 82 år. De är friska och orkar förvånansvärt mycket... Men jag får nog bli beredd på att det kan gå fort på slutet.

Beklagar sorgen. Svårt att tänka sig in i att någon man varit nära länge bara är borta.

R.I.P
jag förlorade 2 närstående förra året.

förstår att du lider en mamma e ju ett stort hjärta.

mycket gripande text. beklagar sorgen.

Beklagar. Jag har själv aldrig förlorat någon som har stått mig riktigt nära, men förr eller senare så händer det oss alla. Det är definitivt inget jag ser fram emot, men det är en del av livets gång.

skickat från en mobil enhet.

Men nej :( Beklagar!