Citat:
|
Citat:
|
Citat:
Konstigt tips till någon som skrivit ofta att han lever på absoluta existensminimum. |
Citat:
|
Det är nog värre än så men jag förstår tanken och håller med. Klarar man av att aktivera sig (och har råd) så går det mycket bättre men det är en ond cirkel där man inte har socialt kapital eller pengar och då kan inte heller skaffa det.
Och eftersom man saknar mål och motivation så blir inget gjort, inga pengar tjänade och inget socialt umgänge. Idag har jag enbart tagit mig ur sängen för att gå på toa och värma mat. Borde gå till gymmet nu för då skulle jag både må bättre men även såklart hälsosamt men det "orkar" jag nog inte. |
Citat:
Eller är det mer att du behöver nån typ av vård/åtgärd/medicin, fast du inte vet riktigt vad, och det aldrig gjorts en vettig utredning? Jag frågar mest av nyfikenhet. Jag har inga vettiga råd eller liknande att komma med i frågan egentligen. Det verkar hur som helst vara en rätt risig sits du hamnat i. Även om du kanske inte har nån ork just nu, så verkar du ju ändå ha nåt slags vilja att försöka förbättra din situation. Så det är ju inte helt uteslutet att hittar lite ork en dag, och även rätt omständigheter att omsätta den orken i nåt som leder framåt. Det kanske kan vara nåt att hänga hatten på i alla fall. Se där. Jag lyckades visst spotta ur mig lite "goda råd" ändå. Håll till godo. ;) |
Det verkar som att 50% av befolkningen mår dåligt. Jag har ett typ 3 månaders väntande fått tid till psykolog. Jag har varit där en gång innan, för mig hjälpte det inte direkt. Jag är mera för att göra nåt konkret, är man fattig så är man fattig, stack bruden så stack hon. Det är svårt att ändra tankesättet i såna situationer. Jag tror starkt på att ens nån form av aktivering är bra. Om det sedan är krogkväll eller promenader spelar mindre roll. Det är ju förståss svårt om man är på absolut botten. Då bör man få hjälp av andra än forumnissar.
Jag väntar på morgondagens session. För mig är det inte dom konkreta sakerna som bråkar utan mer hjärnspöken |
Citat:
Jag skulle nog kunna vara rätt högfungerande och må bra så länge jag bara hade någonstans och någonting att göra på dagarna dvs ett jobb. Jag har väl egentligen alltid vara barnet och personen som varit själv eftersom jag aldrig haft eller lärt mig att skaffa eller ha kompisar, jag tror inte jag har haft någon jag har kunnat kalla bästa kompis sen jag var 6 år eller så. Inte för att jag inte kan umgås med folk eller ha kul med dessa men jag har aldrig lärt mig att det är ok att "fråga" folk eller ta kontakt med folk. Men nu är ju livet kört känns det som eftersom alla hinder känns oöverkomliga och tidsrymderna för att komma på banan känns oöverkomliga eftersom jag inte kan ackumulera energi att göra något själv i mer än kanske veckoperioder eftersom så fort något går fel eller om man får en dipp så derailas allt igen. Dvs jag klarar inte av att lösa det själv och jag varken ha någon eller klarar av att fråga någon om hjälp för att ha stöd. Egentligen så är ju ingenting oöverkomligt och alla steg framåt är bättre än att göra ingenting men allting är för stort för mig att lösa själv i det skicket jag är men jag fattar ju även att varför skulle någon bry sig eller hjälpa mig. |
Citat:
Det måste finnas fler liknande grupper att vända sig till, kyrkan kanske? |
Citat:
Det är egentligen inget direkt fel på mig sådär och allt är ju möjligt för mig men jag har helt enkelt aldrig lärt mig leva livet eller lärt mig vara social. Inte för att det är "wow" i sig eller nåt jag kan leva på men jag hoppade av gymnasiet efter ettan (bara att jag tilläts göra det och sen ingen direkt uppföljning är ju ett jävla mysterium i sig) och skrev sedan 1.6 på högskoleprovet utan att gjort annat än att gejma i två år visar ju på nåt sätt att helt efterbliven är jag inte men ja. Jag vet inte vart jag ska och jag vet definitivt inte hur jag ska ta mig dit. |
Låter trist, WF. Hoppas du hittar nån väg ut ur din misär.
Jag önskar jag hade nåt råd att komma med, men tyvärr vet jag inte alls hur man ska bära sig åt för att få hjälp. Det enda jag kan komma på är att du kanske kan bli "aktivist" och börja härja på diverse kommunalmöten (eller landstingsditon) för att få sjukvårdsapparaten att plocka upp dem som fallit mellan stolarna. Skriva arga insändare och allmänt föra ett jävla liv om hur odugligt mentalvården funkar. Då kanske de ser dig till slut, och gör nåt slags vettig utredning och ger nåt slags stöd. Men det kanske inte ligger för dig att hålla på så. |
Citat:
|
Citat:
Sen tvivalar jag inte på att du rimligtvis kommer bli rätt illa omtyckt om du följer mitt "råd". Så jag är inte säker på att jag rekommendrar att du gör det. :D |
Citat:
|
Kan du inte försöka tenta av gymnasiet på komvux och sedan försöka plugga nån utbildning på högskolan? Det låter som nåt som borde kunna ligga för dig.
|
Alla tider är GMT +1. Klockan är nu 02:15. |
Powered by vBulletin® Version 3.8.8
Copyright ©2000 - 2024, Jelsoft Enterprises Ltd.
Svensk översättning av: Anders Pettersson
Copyright 2015, Kolozzeum (TM)