Ursprungligen postat av Stoltz (Inlägg 5512040)

Till toppen? :D

Jadu, den kanske jag inte riktigt ser skymten av ännu, men nu ska vi se vad jag kan bidra med...

När jag var fjorton år så var jag hos doktorer, ortopeder, massörer, you name it flera gånger i veckan på grund av dåliga ben och dålig rygg. När jag säger dålig så menar jag inte att jag hade fått kommentaren "Det behövs mer massa" av Timme i dagsformstråden, utan att den var alltid på gränsen att gå sönder. Springa var mer eller mindre omöjligt och jag missbrukade ipren i hemlighet (ville ju inte avslöja hur ont det faktiskt gjorde för familjen) för att ens stå ut med smärtan som det gav att gå upp på morgonen och bära min ryggsäck till skolan.
Till slut fick jag en diagnos (som av magisk anledning inte gått att se innan) att jag hade ryggsjukdomen MB Schauermann men också hade grovt för korta lårmuskler och en obalans i höften sedan födseln. Ovanpå det så var min rygg felbyggd på så sätt att tre kotor som skulle suttit i korsryggen istället satt för högt upp, och tre kotor i bröstryggen var så missbildade av sjukdomen att jag fick följande dom:

• Jag skulle aldrig kunna lyfta mer än 60kg från marken
• Jag skulle aldrig kunna leva ett riktigt aktivt liv
• Jag skulle med all sannolikhet hamna i rullstol

(En läkare sade 60kg i marken, men resten sade 40 så jag tänkte det rätt ofta ifrån just 40)

Detta sög ganska enormt att få höra av experter på sitt område, speciellt när man snöat in sig på ett liv med stillasittande och datorspel i förhoppningen att en dag kunna bryta det mönstret och leva så som jag tänkte att man faktiskt borde leva.

Min mamma var förutseende och lyckades övertala ett gym att släppa in mig trots att jag var två år för ung och jag tänkte att "Jaja, why not". Jag började träna och det var mer eller mindre rehabträning i många år. Ibland slängde jag in lite andra scheman, men fick snart gå tillbaka till mer eller mindre ren rehab. Jag fick många scheman att följa och blev tillsagd om och om igen av läkare att aldrig lyfta tungt, aldrig behöva ta i riktigt ordentligt och framförallt - Aldrig, aldrig, aldrig... lyfta något från marken (Det jag idag vet att man kallar marklyft)

Jag upptäckte samtidigt en annan sak - Oavsett hur dåligt man tränar så gör man det tillräckligt länge så får man i alla fall lite resultat. Men så lite som jag fick så pratade vi nog om en nitlott i gen-lotteriet. Nåja, jag fortsatta faktiskt på ren rutin. Fick mer eller mindre dagligen ta kommentarer om min svaghet, både i ren styrka men också i vad min person och hållning verkade tala om för världen - Här har vi en kille som är ett steg ifrån rullstolen, nu kör vi över honom med den innan han hinner sätta sig ;)

Tyvärr så hamnade jag en kort period i den faktiskt, och jag skämdes något så sjukt att mina föräldrar faktiskt inte ens vet om att jag gjorde det. Jag hade under några få månader så ont i kroppen inte långt efter att jag först flyttat hemifrån vid 20 års ålder att jag inte längre klarade det. Jag fick ta till rullstolen. Jag sade inte så mycket, jag var inte förlamad, det gjorde bara för ont att gå. När jag träffade mina föräldrar så gömde jag undan den och tvingade mig själv att stå och knaprade så mycket smärtstillande att magen tog stryk. Väldigt få kompisar såg mig med den heller, det är förvånande vad man faktiskt kan dölja när man kör med filmkvällar i sin egen lya och man lyckas få en granne som man förlitat sig på att köpa hem mat till en, och studierna kunde man läsa på distans.

Men hur som, en dag så satt jag och tänkte att "Nej, det här är ju för fan inte rimligt. 21 år och kan inte gå på grund av dålig rygg, dålig höft och risiga ben? Det här stämmer ju för fan inte, så här skulle det inte gå till. Jag hade för i helvete en plan!" och sedan började rehaben igen, men med helt nytt tankesätt och syfte. Lite tyngre kunde jag väl ändå försöka lyfta? Och javisst, det kunde jag. Men inget farligt lyftande som t.ex. marklyft. Jag ville ju inte förvärra det hela.

Några år gick och jag blev mer och mer modig. Jag började lägga upp lite tyngre splittar och jag hade skaffat mig ett jobb så jag kunde vräka i mig mat. Jag insåg att mer mat = mer energi = Mycket lättare att hålla kroppen igång även när det gjorde ont. Jag lämnade ifrån mig rullstolen och gick som om det var min sista dag med ben.

Spola fram några år till, så är det Kolozzeum-träff på LTK i Lund. Jag tänker att vad fan... varför inte. Jag har trots mina problem aldrig varit särskilt rädd för att vara i ett gym-sammanhang, det har alltid känts rätt så rätt att vara på gymmet, även om jag aldrig har kunnat träna som de andra.
Så jag går dit, trevligt och allt. Vi skrattar lite åt mina 37cm armar och det är trevligt.
Jag vet inte om det var känslan av alla de här tränande och starka människorna som gjorde det, eller om det bara var ett rent infall - Men jag frågade Arne Persson som var på besök där om han ville visa mig hur man marklyfte. Han pekade mig till Kolozzeum-medlemmen MartIn och vi hade en kort dialog om lyften. Han sade något som jag faktiskt aldrig hade tänkt på i de orden förut.
"Lägger du upp en film på Kolozzeum när du marklyfter, så är folk så otroligt anala. Det behöver du inte vara. Börja lätt, gör det inte så komplicerat!" sade han.
"...Men jag har fel på ryg..."
"Din kropp är din kropp. Den anpassar sig efter sig själv."

Det där var något helt nytt. Nu var jag mer än lovligt skeptisk. Ska den här gigantiska mannen som jag precis såg knäböja vad jag nästan trodde var alla viktplattor på gymmet påstå att alla doktorer jag träffat har haft fel? ... Ja i och för sig så hade jag följt läkarnas, sjukgymnasternas och ortopedernas råd i nästan tio år, vad ska man säga - Det hade ju inte blivit så mycket bättre.
Kalla mig dum, men jag är ändå rätt villig att säga att gå emot alla läkarnas råd för en enda mans ord, det krävs antingen att man själv är komplett galen eller att mannens ord har jävligt mycket kraft. I det här fallet så vill jag tro att det var en kombination.
MartIn pekade på en stång och sade åt mig att lyfta den. Jag lyfte, MartIn och Bertbert kommenterade tekniken, gav små tips till justeringar och efter ett gäng set så började jag titta på vikterna.

40kg.
Detta var alltså mitt max enligt läkarna. Jag skulle aldrig komma över 40. Fine, jag kunde köpa det tänkte jag. Men nu ska vi se hur det faktiskt känns att göra den här farliga övningen.

Nästan ett år senare så lyfte jag 140kg i marklyftet, på en Kolozzeumträff i Helsingborg. Det kändes passande.
Jag kan springa milen utan att stanna på grund av benvärk, jag kan marka vikter på mer än 300% av vad läkarna sade att jag någonsin skulle klara.

Det är definitivt inga vikter man vinner några SM med och mina mått är långt ifrån imponerande när jag ställer mig bredvid någon vettigt tränande människa. Men jag kan ändå känna att "Fan... det här gjorde jag bra..!"