Är det jobbigt att vara fotbollsstjärna som te.x. Gareth Bale?
 

Enligt https://www.aftonbladet.se/sportblad...ar-som-robotar

Så ska han ha klagat i en dokumentär som jag inte har sett.

''Det är i en dokumentär av BT Sports som Gareth Bale vädjar sitt missnöje med livet som fotbollsproffs.

Real Madrid-stjärnan känner sig begränsad - som en robot.

– I en lagsport får du inte välja ditt eget schema, som du kan göra i golf eller tennis. Vi är som robotar. Vi blir tillsagda var vi ska vara, när vi ska vara där, när vi ska äta, vilken tid vi ska gå till tränaren, säger Bale i dokumentären, enligt AS.

– Du förlorat ditt liv på ett sätt. Du blir praktiskt taget tillsagd vad du ska göra, fortsätter han.''

''29-åringen minns och saknar barndomen.

– När du är ung har du inga tuffa tankar, du kan bara njuta av livet med vänner, skratta. När det kommer till elitidrott finns all sorts press.

Bale tjänar, enligt The Guardian, drygt fyra miljoner i veckan, efter skatt.''





Alltså jag förstår att det är hård press. Men att han klagar på hans liv är låst med nått slags schema är bara löjligt. Alla normala människor med jobb är väl också låsta till det. Vill han ha semester året runt eller vad är grejen? Herregud, killen har inga perspektiv.

Att i en dokumentär lyfta hur arbetet påverkar ens liv är att sakna perspektiv?

Nog för att det ger klick i slaskmedia.

Men sluta spela fotboll då jävla gnällspik. 2 veckors träning ger honom en livslön för en knegare. Ett års spel så kan han glassa och skratta med sina vänner resten av livet på en lyxbåt.

Vi proffs har det inte lätt, det ska jag säga.

Nu har jag inte sett dokumentären ifråga, men det är väl ganska väletablerat att det krävs ganska brutala uppoffringar under väldigt många år för att nå till världstoppen i en så konkurrensutsatt idrott som fotboll.

Det är väl som att jämföra ett vanligt jobb med 40 timmars vecka med vad som krävs för att bli chef. Ska man vara chef har man större ansvar och då krävs ju att man ställer upp när som helst ifall det behövs, och att man "har jour" 24/7 och svarar i telefon även då man är på semester och liknande grejer. Har man inte den ambitionsnivån så kvittar det att man får dubbla lönen för att vara chef, det blir ändå inte värt det eftersom man aldrig kan slappna av helt.

Har man tappat lite av gnistan så kan ju alla dessa måsten väga rätt tungt på sinnet. Då kvittar det att man tjänar en halv miljon i veckan, mår man piss så mår man. Att Bale inte är i nåt "happy place" är väl rätt uppenbart också.

Med tanke på ersättningsnivåerna så är det förstås exakt noll synd om dessa stjärnor. Han kommer ju tjäna runt en halv miljard under sin karriär. Helt ok trade off skulle jag säga. Det är bara att sluta spela så kommer han ha noll press samt snabbt bli relativt bortglömd och icke igenkänd ju fler år som går.

Lidande är relativt typ.

Att vara född med silverskeden i hand men inte få samma som sina snäppet rikare polare kan göra dig mer olycklig än ett gatubarn med aids.

Jävligt fjantigt egentligen, men vi verkar vara gjorda för att uppleva hela kännslospektrat oavsett vad som rent objektivt borde göra folk över lag glada eller ledsna.

Det finns alltid nån som har det värre. Det förändrar inte att man kan vara missnöjd med sin situation.

Jag har tex inte sovit i natt och har att göra med en trotsig tvååring som vägrar allt. Inte så kul. Men sen finns det folk som svälter i Afrika... Att folk svälter förändrar dock inte min situation. Jag är ändå lika trött.

Skickat från min FRD-L09 via Tapatalk

Jag hade trott att största nackdelen vore själva kändisdelen. Alla stjärnor har ju sin press på sig att leverera oavsett sport, musik eller whatever. Värsta tycker jag vore att inte bara kunna röra sig fritt och ostört som man gör nu utan att jämt bli trakasserad av fans eller paparazzis.

Och han kanske mår skit om han hoppar av. Hela hans självkänsla kanske är baserad på fotbollen.

Ja, det är den absolut största negativa faktorn som jag ser det.

Det finns en hel del forskning på elitidrottares mående både under och efter karriären. Den visar på att elitidrottare som grupp inte lever i en drömvärld. Både ångest och depression är vanligt förekommande.

Många av dem tjänar löjligt mycket pengar, men de lever också i en speciell värld med en hel del press och begränsningar.

Exakt. Under hela ens liv har man ju haft ”problem”, men problemen man hade i lågstadiet bleknar i jämförelse med dem man har på högstadiet och dessa i sin tur bleknar i jämförelse med dem man får när man kommer ut i arbetslivet och i princip allt tidigare känns störtlöjligt när man jämför med hur det är att försöka vara en bra förälder.
Och sen finns det ju folk som svälter ihjäl och andra som måste ta beslut som faktiskt är frågor om liv och död osv... men de problem jag hade i lågstadiet kändes lika jobbiga i magen som de jag har nu. Det är som att kroppen hittar på problem om man inte har några... något måste vara jobbigt hela tiden och det är lika jobbigt hur stort eller litet problemet faktiskt är.

Vissa "problem" kan ju också föra ens allmänna mående även om bokstavligt allt annat är 9/10 ned till 2/10 under en längre period.

Varför är inte alla exakt lika lyckliga då? Kan man fråga sig.