Finner du ditt liv meningsfullt?
 

Det är inte meningen att denna tråd ska bli en standard meningen med livet- tråd, vi har alla olika teorier om vad som är meningen med livet som stort. Det jag undrar över är om ni anser att ert liv har någon mening eller om ni jobbar mot ett mål som kommer få ert liv att få mening.

Först vill jag bara säga att jag inte är ute efter sympati eller att få höra att ditt liv visst kan vara meningsfullt. Jag blir matat med detta av min familj och psykolog. Jag själv har sedan jag var gammal nog att förstå innebörden tyckt att livet är totalt meningslöst. Enda anledningen till att jag existerar är för att min pappas spermier träffade min mammas ägg. Jag har aldrig fattat vad som får folk att tro att man som individ är något speciellt eller att något man gör spelar någon roll. ”Livet är vad man gör det till” är en gammal hederlig slogan som används flitigt för att motivera ungdomar och jag erkänner att jag trodde på det. Jag skötte min skolgång och tänkte att bara jag får ett bra jobb med bra lön så är jag ett steg närmare meningsfullhetens varma barm. Det tog några år att få tag i ett bra jobb och ja det var intressant i början och visst var det trevligt att tjäna pengar, men känslan av att mitt liv nu är åtminstone lite meningsfullt infann sig inte. Det var nog här jag först på allvar insåg att livet för mig aldrig kommer bli meningsfullt och att försöka jaga detta mål är ett slöseri med tid och energi. Jag bestämde mig då för att ta livet av mig, varför försöka jaga något som för mig inte existerar? Tur eller otur vet jag fortfarande inte men några dagar senare vaknade jag upp på sjukhuset, jag hade misslyckats med något till synes enkelt som att ta mitt liv, dosen av sprit+diverse tabletter var hög nog, men jag hade hittats av en polare. Blev LPT:ad ett par månader och min psykiatriker och psykolog försökte febrilt att få mig att tro att det faktiskt finns en mening med livet (något som de fortfarande försöker banka in).

Istället för att försöka ta mitt liv igen så funderade jag lite på hur det skulle gå att leva om man istället för att leta efter en mening levde för att göra saker som åtminstone för stunden var roande. Att istället för att försöka passa in i samhället genom att umgås med folk, skaffa en flickvän o.s.v. leva för stunden. Detta har fungerat förvånansvärt bra även om det på sikt är ohållbart att leva ett liv där kortsiktig förströelse är det enda målet. Speciellt för mig som får en stor del av förströelsen från sprit och andra droger. Jag har länge funderat över vad jag ska göra när jag till sist tröttnar på att leva för endorfinkickar, litteratur, filmer och andra former av tillfällig förströelse (för jag tror inte det är något som kommer hålla mig sysselsatt tills pensionsåldern).

Fru/flickvän och barn kommer säkert många säga är det som gör livet meningsfullt, att känslan av att bli förälder är något som kommer förändra ditt liv totalt. Jag själv har aldrig varit intresserad av att skaffa barn. Jag är inte ens intresserad av att ha ett seriöst förhållande. Varför vet jag inte, jag har provat att försöka ha ett längre förhållande men det har aldrig riktigt funkat. Allt för mycket kompromisser och skarvande för att få det att fungera. Kort sagt så kostar det mer än det smakar.

Så finns det fler som jag eller tycker ni att ert liv är meningsfullt/ letar efter känslan?

Jag tycker andra människor är meningen med livet, relationer typ..
Sen tror jag inte livet har så mycket mening det finns ingen "orsak" till att jag sattes här eller kom till utan man får göra det bästa av den.

Men om jag finner mitt liv meningsfullt? vet inte

Tycker nästan det var lite konstig anledning att ta livet av sig, bara för att de inte finns någon tillsynes anledning att leva, enligt dig, så ska man inte leva?

Man får antagligen bara ett liv, utan mening. Man får helt enkelt proppa på sig med erfarenheter och upplevelser. Jag skrev faktiskt en to-do list, som fylls hela tiden, med saker jag vill göra.

Intressant tråd, hinner inte skriva något mer :)

Det är ingen konstig anledning. En ganska naturlig anledning imo. Det är sjukt jobbigt att kämpa för något man inte tror på, är/var i samma sits som Coxie och ja, man tappar lusten liksom. Är man då stammis hos en psykiatriker och käkar antidepressiva så...

Jag försöker undvika den frågeställningen och den typen av resonemang så mycket jag kan. För ju mer jag funderar på det desto mer konstaterar jag att svaret är nej tyvärr.:(

Jag mår bra osv, helt klart. Men att mitt liv skulle innebära något meningsfullt i sig har jag svårt att se.

Ja den inställningen är kanske inte den sundaste men tycker den är rätt logisk, varför leva och pinas om det inte finns någon mening med det?

Du har väl pengar Coxie?

Res världen runt och volontärjobba lite här och var. That's what Brian Boitano would do.
Se världen samtidigt som man kanske bättrar samvetet lite.

Efter att min flickvän blev påkörd och dog så försökte jag ta livet av mig men precis som du vaknade jag upp på sjukhuset. Känslan som slog mig då var hur jävla misslyckad jag var som inte ens lyckats ta mitt eget liv. Sedan efter det har jag kommit till insikten att meningen med mitt liv är att hjälpa andra människor som har det mycket värre än mig själv.

Men det är inte enkelt att göra detta när jag varje morgon vaknar upp och upptäcker att jag ligger ensam i min säng och slås av tanken att min flickvän inte längre lever.

Ser ingen högre mening med livet och jag hoppas och tror att jag har accepterat detta. Fast ibland kan en släng av deppighet komma bara av att titta på något ouppnåeligt som en klar stjärnhimmel.
Försöker styra livet till att innehålla mer lycka än lidande och så länge det fungerar så är det chill.

Jag tänker inte alls så långt. Jag ska må bra och göra saker jag mår bra av, och jag ska ha familj och det ser jag fram emot. Mer än så sitter jag inte och grubblar över. Självklart är mitt liv inte meningsfullt i en större bemärkelse men det bryr jag mig föga om.

Jag ser ingen större mening med livet, men jag njuter av det, varför behöver man ha en "mening"? Så länge livet bjuder på mer bra än dåliga saker så tänker jag försöka klamra mig kvar. Det som driver mig är nyfikenheten, vad kommer härnäst. Nextopia ;)
Nya böcker, filmer, kunskaper, bekantskaper, kärlekar, intressen osv. Så länge det kommer saker som jag upplever som nya och underhållande så är det ju bara att rulla på.
Visst mår man skit mellan varven, men det känns ändå som det goda ändå har överhanden.
Jag vet ju inte vad som händer i morgon, så jag vill försöka leva så länge för att se vad som händer. Jag är lika lättroad som en hund som jagar sin egen svans antar jag, och det är jävligt skönt!

Nej. Men pengar, flickvänner, knark? Sluta whina för fan.

Jag tror starkt att varje individ är i starkt behov av att stimuleras intellektuellt, fysiskt, socialt och estetiskt. ;)

Hittar du meningsfulla sysselsättningar som stimulerar samtliga av dessa behov har du grunden till en händelserik och varierande vardag. Detta är enligt mig av enorm vikt. Saker och ting börjar hända runt omkring dig när du har många bollar i luften och du utvecklas inom många områden.

Faktiskt är just "utveckling" eller ska vi säga "självförverkligande" det absolut viktigaste för att finna mening i sitt liv.

Det finns två saker du kan göra med tiden, fördriva den samt investera den.
Att fördriva tid innebär att du utför något som endast ger njutning för stunden men som inte gör dig någon nytta på längre sikt.
Att investera tid innebär att du genom att utveckla dig själv förbättrar dina förutsättningar för ett lyckligare liv.

Det är ganska självklart att du inte är lyckligare om 20år ifrån nu om du har exakt samma bekantskapskrets, exakt samma kunskaper, exakt samma liv.

Tragiskt nog känns det som att de allra flesta går den vägen trots allt.. :(

Ja jag upplever mitt liv som meningsfullt. Jag har inte alltid gjort det och det har varit en lång resa att nå hit.

"Tämligen menlös" för att parafrasera Adams.

Visst kan jag förgylla tillvaron med en flickvän, spela musikinstrument, försöka hjälpa/stjälpa andra, eller genom att sätta upp olika mål att nå.

Men allt det där är yttre stimuli. Ta bort dem, så skall man ändå trivas och känna sig meningsfull. Det är en svårare fråga.

Sedan har vi den än värre situationen där man trots att alla villkor är uppfyllda ändå inte känner någon mening med livet. "Du har ju allt man kan önska sig!", men ändå inte... Allt och ingenting.