Gamla gubbar utan barn :(
 

Såhär på livets höst/vinter har jag börjat fundera på hur jämnåriga med mig och däromkring (fyller 44) män utan barn kommer ha det i livet och framtiden?

Menar inte att de få åren som återstår i livet behöver vara dåliga, men om man är 44 och man, har man då gett upp om den biten i livet? Att aldrig bli pappa?

Eller har man fortfarande nån slags hopp om att träffa en 10-20-25 år yngre kvinna som känn bli mor åt ens barn? Kvinnor kan ju inte under livets bistra fimbulvinter av biologiska skäl, så är man 44, har inga barn och en partner är jämnårig blir det inga heller.

Jag känner och känner till många i den sitsen. Har ni gett upp om det? Känner ni kanske bara lätt stress över detta men är hyfsat säker på att det löser sig? Reflekterar ni inte ens över det?

Det finns faktiskt människor som inte vill ha barn.

Det gör det. Frågan är väl om det är fler som är ofrivilligt barnfria än frivilligt barnfria.

Givetvis. Men insikten att även om du inte vill, så är möjligheten att du inte längre kan, att det är för sent, inga/Väldigt få kvinnor i fertil ålder vill skaffa det med dig. Att veta att chansen försvunnit/så gott som försvunnit.

Jag har barnångest konstant och är 30.

Såg att Petra Mede skulle bli mamma vid 52 års ålder förrsten, intressant.

Tror det är få män över 40 som är barnlösa frivilligt det är snarare män som är ratade av kvinnor av olika anledningar, inte ofta ytliga skäl.

"Frivillig" barnlöshet är betydligt vanligare bland kvinnor men oftast är det bara att de skjuter på familjebildning för karriärens skull eller för att "ha kul".

Jag är väl en av dom få då. Men visst jag är inte emot det hela. Kan till och med känna att jag i hela mitt liv aktivt försökt att inte bli far, betalat för ett tiotal aborter och så.

Men absolut, nuförtiden kan jag tänka mig att bli far. Det är väl i stort sätt samma ångest som förut men jag kan numera åtminstone tänka tanken. Men jag vill ju precis som förut inte ha det med vemsomhelst.

Jag tar ju sådana här saker allvarligt. Har alltid föreställt mig att jag skulle vara ekonomiskt oberoende innan jag väljer något som detta. Nu verkar detta inte stå i stjärnorna för mig så jag har valt att istället tänka på att jag behöver en stabil partner för att uppfostra avkomman.

Men händer det inte så är det helt ok. Men visst undrar jag lite hur mitt liv hade sett ut ifall jag valt familjeliv med någon gammal flickvän som istället gjorde abort. Jag gillar multiversum.

Just den känslan måste vara horribel. Man blir ratad av ungefär jämnåriga kvinnor hela tiden, men så kommer man själv till en ålder där jämnåriga kvinnor inte ens kan få barn längre.

Då sitter man i en sits där man om man skall få barn måste försöka med yngre kvinnor. Om man redan idag blir konstant ratad av 40åriga tanter, hur är ens chanser då med 25åriga tjejer? Alltså är man körd.

Livet är förbi, så även chanserna att föra vidare det. Allt man skulle kunna ha gjort i livet är för sent och man är för gammal för det. Allt som återstår är att gräma sig över saker man missat och räkna ner till döden. Inte så konstigt att medelålders och gamla män är den gruppen som oftast tar livet av sig.

Kan inte en person i denna sits du beskriver donera sperma?

https://vard.skane.se/skanes-univers...-och-spermier/
https://www.1177.se/Ostergotland/sa-...ller-spermier/

Antar att det är kvinnan som gör bedömningen och inte vården? Kan inte tänka mig att vården ställer samma krav på kvinnan som mannen i detta fall.

Kvinnan föds med värde medans män måste förtjäna sitt värde, och detta värde bestäms till stor del av faktorer som inte du kan påverka, utseende, kroppslängd dvs genetik.

Folk som förfäras över att andra inte har barn är samma typ av människor som inte fattar varför t.ex. Manchester United inte är det viktigaste i världen för alla, för det är ju det för dem.

Match ikväll 21.00. Be there!

Förfäras inte det minsta över människor som inte vill ha barn, men förfäras av känslan av att ha förlorat möjligheten till det. Inte för egen del, jag har dels barn och har steriliserat mig.

Det där när livet rullat i väg, och se sina misslyckanden i livets backspegel utan att längre kunna åtgärda, förändra eller förbättra. Det är redan missat, det enda som återstår är döden.

Då är det väl dags för dig att prioritera om lite. Du har ju tid om du lägger ned energi på det. Det kan ju vara en bra motiverande målsättning.

Är det så många som känner så då? Vi män kan ju ha barn även om vi är 90 år. Du säger att det inte gäller dig men ändå så tänker du ju på det. Inte för att deflektera från frågan isig men tänker du kanske på att skilja dig och starta om? Bara en tanke och förmodligen helt fel.

Personligen, för att återgå till huvudfrågan, så finner man ju ro i att möjligheten, hoppet om man nu önskar, ännu alltid finns där.

Det vore för mig värre att ha barn med någon total idiot än att inte ha det alls är väl slutsatsen för mig. Och skulle jag ångra mig så finns det alltid idioter kvar.

Finns ju folk som är helt åt andra hållet också, där deras barn är hela deras liv och själv hittar de aldrig på någonting utan hela tiden prioriterar sina barn.

Jag vet inte riktigt vad som är värst.