Visa fullständig version : en gång panikångestare alltid en panikångestare?
Ni som känner till det här med panikångest: Kan man bli helt fri från det?
Är det möjligt?
Jag fick min första attack när jag var 18 år. Sen när jag var 19-20 så sökte jag hjälp då jag hade ångest varje dag tillslut när det var som värst. Det vände snabbt och blev mkt bättre (kognitiv terapi) Jag fick bukt med "topparna" med de värsta attackerna, även förväntansångesten reducerades ( ångesten/oron för att få ångest)
Men
Panikångesten/ångesten är något jag lever med. Det går inte över. Jag har verktyg som jag inte hade förut jag är bättre rustad att "klara av" ångesten idag vilket också har minskat ångesten isig tror jag. Men jag vet att jag kände tidigt i behandlingen att "jag vill inte lära mig att hantera min ångest, jag vill inte ha ångesten öht"
Kände dock inte att jag fick något gensvar där. Alla människor kan få ångest och att liksom garantera att man aldrig nånsin i sitt liv kommer få ångest går inte. Så är det väl, men den ångesten jag snackar om tror jag inte att alla människor har eller lever med. Sen accepterade jag det, då ag i praktiken faktiskt blev i princip fri. Det hände mer sällan och hände det så tog jag mig ur det på nåt vänster. Och det är väl det viktigaste. Men nu undrar jag igen.
Vad fan ska det finns där för. Det tycks aldrig riktigt släppa. Även om jag inte ens har egentlig ångest och jag ska göra något som jag gjort hundra ggr och som jag borde vara trygg med, så ska ångesten alltid göra sig hörd. "Hej, du har inte glömt mig va? Jag kan komma att blossa upp" Nej, jag har inte glömt. Suck.
Jag är väl lite vissen nu för att ångesten har blossat upp lite extra nu igen. Inte paniken, det går inte så långt, utan mer en odefinerbar ångest som kommer och går. Jag är inte rädd/orolig för något särskilt, jag är bara rädd/orolig för...allt/vad som helst vilket gör det så jävla svårt att råda bot på. Hade jag varit rädd för spindlar hade jag kunnat utsätta mig för spindlar och vartefter blivit mindre och mindre rädd. Men nu: utsätta sig för alla tänkbara situationer som kan komma upp, det är ju inte möjligt.
Det är uppenbarligen något i mig som är trasigt, outvecklat, whatever.
Något som jag kan tänka mig är skitsvårt(omöjligt?) att ringa in exakt vad också. Dvs svårt att göra en enkel lagning på.
Jag har gått i terapi i flera år också och känner väl nästan skuld nu. Varför gjorde jag det så länge när det uppenbarligen inte rådde på det där bakomliggande? ( Hur det varit om jag inte hade gått, om jag valt nån annan kan jag ju aldrig veta förstås) men jag känner mig dum hur som helst.
Hur som helst: Det känns bara så jävla hopplöst och jobbigt och tröttsamt ibland. Det är som en böld , en tumör jag bara vill skära bort. Jag är inte galen, inte knäpp, det vet jag, det är något jag inte rår över, nåt jävla skit som finns där.
Jag föddes inte med ångest, så varför kan jag inte få bort det för?
(Sen kanske det inte är relevant då barn kanske inte har den sortens ångest, men man kan ha anlagen för det ändå sen födseln)
Jag vet inte om jag orkar gå i nån terapi ens, jag gick som sagt i flera år och det tar en del på en ( + att jag av nån anledning känner skuld för att jag redan tagit del av så mkt hjälp) men samtidigt så vill jag förstås laga det om det är något som går att laga.
Jag får uppfattningen att panikångest blir man sällan helt fri från. (Och varför det isåfall?)Det är något man lär sig leva med. Man minskar det, men helt fri blir man aldrig. Jag är nyfiken på era erfarenheter i frågan. Vill man inte skriva här så får man gärna pm:a.
Thänks.
Deceiver85
2007-08-10, 18:35
Jag har ingen ångest längre, men jag kunde få stark dödsångest när jag var mindre, alltid innan jag skulle gå och lägga mig. Det var tydligen någonting som skrämde med att somna, jag var väl rädd att aldrig vakna upp igen.
Ju äldre jag blev däremot destå skönare blev det att sova, och i dagsläget så är jag inte nämnvärt rädd för döden, inte mer än alla andra.
Man kan nog bli fri från det, det tror jag.. Jag hoppas det iaf då jag jobbar på att få bort min..
Me_Myself
2007-08-10, 18:50
Jag vet inte hur det ligger till på riktigt, jag kan bara prata för mig själv.
Jag lider inte av min panikångest längre o har inga besvär direkt. Men den finns där latent. Jag kan påminnas när det är väldigt stressigt eller jag funderat för mycket. Det kan spänna i bröstet o luftvägarna kan kännas trånga. När det händer så vet jag att d e dags att dra ner på tempot.
Precis som du skriver så har jag också lärt mig leva med det.
Muskelbyggaren
2007-08-10, 18:57
Det ser ut som om du tillfälligtvis slagit huvudet i väggen av desperation över det här. Du är själv medveten om problemet, du verkar också medveten om att det faktiskt blivit bättre, även om du själv alltid säkert kommer känna att tendenserna av panikångesten finns kvar där inne. Vare sig den gör det eller inte.
Det är oftast så med ens egna skavanker, man ser ärren även om de sedan länge blivit osynliga. Det är lätt att man hänger upp sig på det man fortfarande inte klarar, istället för att se till det man lärt sig hantera. I ditt fall skulle jag tro att det senare är det övervägande.
Slutligen ett tips som du säkert hört förut men som tåls att nämnas igen. Nu när det är som värst, påminn dig själv med frågan: vad är det värsta som kan hända just nu?
Jag vet inte hur det ligger till på riktigt, jag kan bara prata för mig själv.
Jag lider inte av min panikångest längre o har inga besvär direkt. Men den finns där latent. Jag kan påminnas när det är väldigt stressigt eller jag funderat för mycket. Det kan spänna i bröstet o luftvägarna kan kännas trånga. När det händer så vet jag att d e dags att dra ner på tempot.
Precis som du skriver så har jag också lärt mig leva med det.
Jag har börjat nytt jobb ( har inte jobbat på flera år. ej pga ångesten dock, bara vanlig hederlig lathet*whistle* ) så egentligen är det väl rätt logiskt att en tillfällig ökning av ångesten äger rum. Min stressnivå har nog ökat också. Märker det för jag kontrollerar mediciner jag ger hundra ggr och kan tänka på det när jag kommer hem. Gav jag rätt medicin nu? fast jag dubbelkollat redan.
Det är baske mig inga lätta grejor det här med panikångest.
Men jag hoppas att det bara är en tillfällig "försämring" och att det blir bättre sen när jag kommit in i det nya jobbet.
Det känns bara så konstigt ibland för jag har ju perioder där det i praktiken inte är några problem, så när det liksom visar sig och kommer upp till ytan igen så blir man fortfarande överrumplad.Och trött.
Det ser ut som om du tillfälligtvis slagit huvudet i väggen av desperation över det här. Du är själv medveten om problemet, du verkar också medveten om att det faktiskt blivit bättre, även om du själv alltid säkert kommer känna att tendenserna av panikångesten finns kvar där inne. Vare sig den gör det eller inte.
Det är oftast så med ens egna skavanker, man ser ärren även om de sedan länge blivit osynliga. Det är lätt att man hänger upp sig på det man fortfarande inte klarar, istället för att se till det man lärt sig hantera. I ditt fall skulle jag tro att det senare är det övervägande.
Slutligen ett tips som du säkert hört förut men som tåls att nämnas igen. Nu när det är som värst, påminn dig själv med frågan: vad är det värsta som kan hända just nu?
Det är sant det du skriver. Det är mkt lätt att glömma de framsteg man gjort. Och gör. Pratade om det igår, och kunde se att det verkligen är så mkt bättre på många vis, jag klarade ju ingenting tillslut, nu kan jag själv åka och göra grejor, jobbar osv.Men sen tenderar det att liksom falla i glömska igen...Man glömmer att man gjort stora framsteg.
Jag gick nyss in på en sida för ångest och läste lite. Inte fel att uppdatera sig. Vektygen finns där inne nånstans, men jag behöver nog damma av de lite;)
watertouch
2007-08-10, 19:15
Är det inte Social Fobi du lider av då, eller Agorafobi och därav får panikattackerna?.. Om du får panikattacker bara sådärr utan vidare så kan ju en antidepressiv medicin hjälpa/lindra. Om det är dom fysiska symtomen som stör dig så kan en Beta-blockare va användbar, sen har du ju vanliga ångestdämpare Benzo samt andra liknande mediciner som ej är narkotikaklassade.
Ja jag gillar mediciner... ;)
Är det inte Social Fobi du lider av då, eller Agorafobi och därav får panikattackerna?.. Om du får panikattacker bara sådärr utan vidare så kan ju en antidepressiv medicin hjälpa/lindra. Om det är dom fysiska symtomen som stör dig så kan en Beta-blockare va användbar, sen har du ju vanliga ångestdämpare Benzo samt andra liknande mediciner som ej är narkotikaklassade.
Ja jag gillar mediciner... ;)
Jag ogillar inte mediciner, men det är inte aktuellt i dagsläget.
Det är inte säkert jag har rätt och det är en svår fråga vad gäller mediciner, men jag är personligen restriktiv med mediciner. Det finns gränser, hur jävla dåligt som helst ska ingen behöva må, bara för att man har som princip att ej äta mediciner. Sen kan man fråga sig varför man inte kan käka piller även om vid "lättare" besvär. Jag vet inte varför, men jag är restriktiv iaf. Det känns bäst för mig.Dömer dock ingen om man väljer att göra det.
Jag tror att man alltid kommer att vara lite skörare än innan.
Själv så har jag bra och dåliga perioder. Jag har blivit av med min panikångest inför vissa situationer, jag har t.ex. slutat vara rädd för spindlar och att flyga. Å andra sidan har jag fått nya saker att noja över, som meningen med livet. Jag har också märkt att jag har fått svårare för att utsätta mig saker som väcker mycket känslor som t.ex. ett känslosamt drama.
Dumleman
2007-08-10, 20:58
Du kanske äter lite och får då lättare ångest?
Hur artar sig en panikångest i ditt fall sissa? Vad är det för symptom?
Daniiiel
2007-08-10, 21:14
Nu orkade jag inte läsa igenom allt det där men jag hade min första panikångest attack för ett år sen ungefär. Då var jag verkligen helt förstörd under en veckas tid. Innan dess hade jag aldrig ångest, nu kan den komma smygande lite titt som tätt.
Hur artar sig en panikångest i ditt fall sissa? Vad är det för symptom?
de klassiska symptomen. overklighetskänslor,illamående, svårare att andas, temperaturförändringar, yrsel , torr i munnen, skakar. inte allt alltid och intensiteten varierar ju. en våg går genom kroppen som om man befinner sig i en livssiuation, fast man inte gör det. det "bara" känns så.
de klassiska symptomen. overklighetskänslor,illamående, svårare att andas, temperaturförändringar, yrsel , torr i munnen, skakar. inte allt alltid och intensiteten varierar ju. en våg går genom kroppen som om man befinner sig i en livssiuation, fast man inte gör det. det "bara" känns så.
illamående, torr i munnen och sånt kan jag ju också få ibland, men hur vet man att det är just panikångest, kan du dra ett exempel på det?
Nu har jag inte panikångest själv, men i alla fall (var det någon som trodde att jag skulle kunna motstå en chans att skriva ytterligare en uppsats ...?).
Jag tror att benägenheten att utveckla panikångest är något man har mer eller mindre starkt från födseln, sedan beror det på miljön hur den utvecklas. Förmodligen kan alla utveckla panikångest om de utsätts för tillräckligt stark press, jämför posttraumatiskt stressyndrom, hur människor mår som utsatts för tortyr, bott där det är krig, varit med om en dramatisk olycka etc. Har ångesten väl utvecklats så finns den där, men det är inte samma sak som att man alltid kommer att ha panikattacker regelbundet. Det här med att lära sig hantera sin ångest tror jag inte främst handlar om att lära sig hantera regelbundna attacker, utan om att lära sig hantera den ångest man har när man har den, något som i sig kommer att göra att antalet panikattacker minskar. I slutänden kanske man är ångestfri i åratal, och när man har varit det i tio-femton år är frågan vad som är skillnaden mellan att "vara ångestfri panikångestare" och att "inte vara panikångestare"? Särskilt med tanke på att den som inte har panikångest just nu ju alltid kan utveckla det senare. På det sättet skiljer sig nog inte panikångest från andra neuroser.
När du beskriver ditt jobb och hur du är rädd för att göra fel, dubbelkollar allt osv. associerar jag mer till prestationsångest än till något annat, alltså inte till någon sjuklig ångest utan till den rätt vanliga oron för att inte vara tillräckligt bra och därför inte duga, inte bli omtyckt osv. Gissningsvis väcker den här oron den panikångest som sov. Gissningsvis igen kommer det att bli bättre när du blir mer varm i kläderna och prestationsångesten minskar (hur länge har du jobbat?). Du är ju inte på något sätt exceptionellt ointelligent eller omöjlig att lära saker, så du kommer att lära dig det här jobbet precis som alla som redan jobbade där när du började har gjort. Sedan undrar jag när jag ser en del andra inlägg som du gör om det inte är så att du har lite av en livskris? Existentiell ångest, typ. Vem är jag, hur skall det bli, jag håller på att bli gammal, barn eller inte barn, lever jag med rätt man, lever jag rätt liv, duger jag osv. osv. Det kan säkert bidra till att du har den här obestämda, på något sätt allmängiltiga "oron" som du beskriver. Livskriser får alla förr eller senare, men har man en ångestproblematik sedan tidigare, eller bara är en väldigt grubblande natur så kanske de blir jobbigare, jag vet inte?
Ang. medicinering finns det fördelar och nackdelar, och vilka som överväger är olika från fall till fall. Känner man inte att man behöver det för att klara sitt dagliga liv tycker jag inte att det är något man skall bry sig om, även SSRI och liknande mediciner som idag betraktas som rätt "harmlösa" och som många äter har en hel del rätt obehagliga biverkningar. Plus att de ju inte bara trubbar av de jobbiga känslorna utan även de roliga, och det kanske inte alltid är värt det. Ergo bara mediciner om man tror att de kan göra något för en.
Det du skriver om att ha skuldkänslor över att ha tagit så mycket annan hjälp (terapi etc.) ... åh, jag måste få *gah!* lite. Alltså, jag förstår hur du menar, men om man ser på det utifrån är det rätt ... ja, nästan komiskt egentligen. Jag menar, vem skall du känna skuld gentemot? Terapeuter/behandlare av olika slag gör det ju för att det är deras jobb, så avgjort inte mot dem i alla fall. Mot resten av samhället, andra patienter osv ... jamen, varför skall inte du få kosta samhället pengar på samma sätt som andra får göra det om de behöver vård? Jag vågar påstå att du inte skulle neka någon annan hjälp om han/hon behövde det, så varför skulle du nekas hjälp? Behöver man hjälp skall man få det, sedan var det inte mer med den saken. Du precis som alla andra, ju! Sedan är det skitjobbigt att gå i terapi, och inte gör det en till en alltid-lycklig lustigkurre heller (vilket ibland kan vara svårt att få både sig själv och omgivningen att förstå), men har man en bra behandlare brukar det vara värt skiten som kommer på köpet. Man kan ju fråga sig hur bra man skulle må om man inte tog det jobbiga med att gå i terapi? Och hur länge man skulle få fortsätta att må så ...? Bättre att ta hjälp på en gång när man känner att man behöver det än att gå och vänta, tror jag, för ju längre man har gått och dragit på något desto svårare brukar det vara att få slut på det. Känslan av att vara dum som överhuvudtaget gick i terapi när det ändå inte "gjorde allting bra" tycker jag att det verkar som om du egentligen redan ifrågasätter själv. Hur hade det varit annars, liksom? Hade det varit bättre (knappast)? Jag fick höra en gång (från en som visste vad han pratade om) att man inte skulle bli förvånad om det tog lika lång tid att jobba bort en neuros som det hade tagit att odla fram den, tog det kortare tid var det en schysst bonus. Det kan låta hemskt, men är det så, så finns ju i alla fall ingen anledning att ha dåligt samvete för att man inte blir bra fortare än man blir. Jag tror att den som alltid har varit "Duktig" (känns det igen?) har extra svårt med just det här - först är man InteDuktig som får ångest, sedan är man InteDuktig som inte kan ta hand om den själv utan måste ta hjälp, sedan är man InteDuktig som inte blir bra på ett kick. InteDuktig patient, InteDuktig dotter, InteDuktig flickvän, InteDuktig kompis, InteDuktig kvinna, InteDuktig student/arbetskamrat osv. osv. Det är inte konstigt, och inte ovanligt, men jävligt onödigt egentligen.
Angående frågan "Varför Just Jag?" så tror jag att det är svårt att bli annorlunda än man blir, eller för att uttrycka det på ett annat sätt, att det man blev var vad man kunde bli, med de förutsättningar man hade. Att se och kanske förstå vissa saker som hjälpte till att göra en till det man blev kan göra att man bättre förstår hur man skall göra för att röra sig i riktning mot det man skulle vilja vara, eller för den delen att acceptera att det blev så här man blev, men man kommer nog aldrig att få ett helt svar på "varför". Och framför allt tror jag att det är viktigt att försöka att inte lägga skuld på sig själv för att man blev som man blev (vanligt om man inte har typ barnmisshandel, alkoholiserade föräldrar, värsta mobbingen eller annat i bakgrunden utan bara är en "vanlig" tjej som "ballat ur utan anledning"). Man kanske inte får veta exakt varför man blev som man blev, men jag tror att man i typ 99,99% av fallen kan utgå från att man inte blev det för att man på något sätt "inte höll måttet" som individ; var för svag, för vek, för ... ja, vad man nu kan hitta på. Det är lätt att lägga skuld på sig, men det är ... tja, dumt? Taskigt mot sig själv? Det ligger nog mycket i det som ibland sägs, att man skall fundera på hur man skulle tänka om sin bästa vän eller sin lillasyster, om det här hände DEM, och inte tänka annorlunda (=sämre) om sig själv.
The Queen of Neverending Spam har talat. :D
Är det inte Social Fobi du lider av då, eller Agorafobi och därav får panikattackerna?.. Om du får panikattacker bara sådärr utan vidare så kan ju en antidepressiv medicin hjälpa/lindra. Om det är dom fysiska symtomen som stör dig så kan en Beta-blockare va användbar, sen har du ju vanliga ångestdämpare Benzo samt andra liknande mediciner som ej är narkotikaklassade.
Ja jag gillar mediciner... ;)
Många Benzo fungerar utmärkt, men är alldeles för bra att flumma på och för lätt att bli torsk på.
illamående, torr i munnen och sånt kan jag ju också få ibland, men hur vet man att det är just panikångest, kan du dra ett exempel på det?
tja, alltså det är ju inte så att jag har mått illa nångång och varit torr i munnen nångång. det handlar om flera symptom samtidigt. sen ser jag panikångestattacken som helt förknippad med rädsla och oro ( stark sådan. som om du vore jagad av en mördare typ) utan den rädslan så har jag svårt att se hur det skulle kunna vara en panikångestattack. Men jag är inte säker. Svårt att bena ut vad som är vad också. Jag menar har du tillräckligt många av symptomen samtidigt så kanske det inte behövs nån känsla av skräck utöver det då det förmodligen är precis så skräck känns;)
sen "vanlig" ångest, förväntansångesten behöver inte ha den skräcken utan kan ha typ illamående, svårt att andas, temperaturskillnad osv
att veta säkert vad som är vad där, vad som är ångest och vad som är rent fysiska besvär kan inte jag säga. det kan man inte veta. det blir som hönan och ägget många ggr där tror jag.
ps. jag skrev fel i ett inlägg där såg jag. det ska stå i en livshotande situation.
Slartibartfast
2007-08-10, 22:16
Jag har panikneuros med illamående som enda symptom. T.ex. denna kväll blev förstörd av skiten. Var ute med polarna och så kom illamåendet smygande. Jahapp, då var det bara att fara hem. Så försvinner illamåendet.
Krokodil
2007-08-10, 22:22
Ni som känner till det här med panikångest: Kan man bli helt fri från det?
Är det möjligt?
Ett kort svar: Ja det kan man! Jag tog mig ur det utan terapi, mediciner eller professionell hjälp. Det tog flera år och var jobbigt som satan, men till slut gick det.
Om jag skulle råka ut för något liknande igen skulle jag inte göra som jag gjorde då, skämmas och tro att jag blivit galen typ. Nej jag skulle se till att få adekvat hjälp genast och förhoppningsvis återgå till ett normalt liv så snabbt som möjligt.
Jag har panikneuros med illamående som enda symptom. T.ex. denna kväll blev förstörd av skiten. Var ute med polarna och så kom illamåendet smygande. Jahapp, då var det bara att fara hem. Så försvinner illamåendet.
När inträffar den då, något speciellt som utlöser den eller kan den bara komma krypande?
Slartibartfast
2007-08-10, 22:29
När inträffar den då, något speciellt som utlöser den eller kan den bara komma krypande?
Går inte att förutse på något sätt. Kan inte peka på något som utlöser det. Haft skiten i tio år nu.
Jag vet vissa situationer där jag ofta blir illamående, men det kan komma helt out of the blue också.
Håller på att trappa ner på min illamåendemedicin för tillfället, för den kan vara ytterst skadlig på lång sikt. Hållit på i fyra veckor nu och är nere på halva dosen. Hoppas som fan att allt går vägen.
Går inte att förutse på något sätt. Kan inte peka på något som utlöser det. Haft skiten i tio år nu.
Jag vet vissa situationer där jag ofta blir illamående, men det kan komma helt out of the blue också.
Håller på att trappa ner på min illamåendemedicin för tillfället, för den kan vara ytterst skadlig på lång sikt. Hållit på i fyra veckor nu och är nere på halva dosen. Hoppas som fan att allt går vägen.
Låter riktigt jävla jobbigt, speciellt när man inte har nåt att peka på så man iaf kan antingen undvika situationer eller lättare förstå och kunna förebygga.
Anledningen att jag undrade var att jag själv tidigare fick liknande attacker av just illamående, så starkt att jag ofta var tvungen att bryta det jag höll på med och vara sängliggande ett tag. Hur som helst så var det riktigt länge sedan nu och det var främst en period då jag festade väldigt mycket, och de få ggr jag festar till det nu kan jag känna detta någon vecka efter om det nu har nåt konstigt samband.
Jag kan också uppleva panikångest.
Blir yr och illamående och kallsvättas utan anledning.
Eller bara panikslagen av en tanke eller uttråkning.
Vet ej när det började men någon gång i mellanstadiet tror jag, har alltid haft problem med stela middagsbjudningar eller tillställningar när det blir så där tyst, framförallt med okända.
Det är ofta i sådana situationer det kommer och ibland får jag symptom av tanken att jag kommer få det.
När jag var yngre så drog jag mig tillbaka, som någon skrev åkte hem när illamåendet kom.
Men på äldre dar så ignorerar jag känslan och låter inte obehagen eller paniken styra mig, och det har faktiskt blivit bättre.
Kommer mer sällan och när det kommer går det över snabbare än det gjorde förr.
Så jag tror att den bästa medicinen är att utsätta sig regelbundet för situationer som brukar frammkalla ångesten.
Tycker det har hjälpt mig, men visst kan det va jobbigt ibland.
watertouch
2007-08-10, 22:50
Många Benzo fungerar utmärkt, men är alldeles för bra att flumma på och för lätt att bli torsk på.
Du får se det mer som att en diabetiker tar insulin och en ångestperson tar benzo.
Flummar man så kan man lika gärna dricka, eller knarka annat men visst mår man dåligt så kanske man gör det man kan för att må bättre. Flashback knarkare räknar inte jag till den gruppen eftersom dom är ute efter "upplevelsen" och inte att bli ångestfria.
90% av dom som vill lyckas sluta efter ett beroende på Benzo och dom har oftast rätt få biverkningar, annat än beroendet.
Helt klart en medicingrupp som har smuttskastats av pressen tyvärr, och läkarna har därav blivit mer restrektiva vilket är synd för många människor får inte den vård dom behöver.
Nu har jag inte panikångest själv, men i alla fall (var det någon som trodde att jag skulle kunna motstå en chans att skriva ytterligare en uppsats ...?).
Jag tror att benägenheten att utveckla panikångest är något man har mer eller mindre starkt från födseln, sedan beror det på miljön hur den utvecklas. Förmodligen kan alla utveckla panikångest om de utsätts för tillräckligt stark press, jämför posttraumatiskt stressyndrom, hur människor mår som utsatts för tortyr, bott där det är krig, varit med om en dramatisk olycka etc. Har ångesten väl utvecklats så finns den där, men det är inte samma sak som att man alltid kommer att ha panikattacker regelbundet. Det här med att lära sig hantera sin ångest tror jag inte främst handlar om att lära sig hantera regelbundna attacker, utan om att lära sig hantera den ångest man har när man har den, något som i sig kommer att göra att antalet panikattacker minskar. I slutänden kanske man är ångestfri i åratal, och när man har varit det i tio-femton år är frågan vad som är skillnaden mellan att "vara ångestfri panikångestare" och att "inte vara panikångestare"? Särskilt med tanke på att den som inte har panikångest just nu ju alltid kan utveckla det senare. På det sättet skiljer sig nog inte panikångest från andra neuroser.
Tänkte faktiskt på det här med rökning ikväll. Jag slutade för snart två år sen, och precis när jag hade slutat så var inne på nån sajt och läste just om att man kan vara sugen på en cigg flera år efter. Jamen, det var ju jävligt kul.Och jag visste inte hur jag skulle tänka, hur skulle jag motivera mig? Jag blir ju aldrig fri ändå tydligen.
Visst, nikotion är ett jävla skit och man blir aldrig helt "fri" och det allra bästa hade ju varit om man aldrig börjat röka, men i praktiken så jo, man blir fri. Visst kan jag känna sug nu också, men det är inget problem. Det kommer skitsällan och varar i 10 sek. Så den ofriheten var inget att gråta över. Om jag nästan aldrig är röksugen ( och när jag är det är det i 10 sek) vad spelar det då för roll att jag har en slumrande nikotinist i mig?
När du beskriver ditt jobb och hur du är rädd för att göra fel, dubbelkollar allt osv. associerar jag mer till prestationsångest än till något annat, alltså inte till någon sjuklig ångest utan till den rätt vanliga oron för att inte vara tillräckligt bra och därför inte duga, inte bli omtyckt osv. Gissningsvis väcker den här oron den panikångest som sov. Gissningsvis igen kommer det att bli bättre när du blir mer varm i kläderna och prestationsångesten minskar (hur länge har du jobbat?). Du är ju inte på något sätt exceptionellt ointelligent eller omöjlig att lära saker, så du kommer att lära dig det här jobbet precis som alla som redan jobbade där när du började har gjort. Sedan undrar jag när jag ser en del andra inlägg som du gör om det inte är så att du har lite av en livskris? Existentiell ångest, typ. Vem är jag, hur skall det bli, jag håller på att bli gammal, barn eller inte barn, lever jag med rätt man, lever jag rätt liv, duger jag osv. osv. Det kan säkert bidra till att du har den här obestämda, på något sätt allmängiltiga "oron" som du beskriver. Livskriser får alla förr eller senare, men har man en ångestproblematik sedan tidigare, eller bara är en väldigt grubblande natur så kanske de blir jobbigare, jag vet inte?
Jag är en grubblande natur. Jag tror helt klart att jag har en personlighet som
gör mig känslig för dessa grejor. Det där går upp och ner med "grubblandet". Men jag kan trassla in mig, det går rundgång i tankarna, ser till så att allt blir omöjligt, bara negativt osv.Inte lätt att göra nåt åt alla ggr, men jag brukar hitta ut tillslut igen. Och nuförtiden mkt fortfare än förr. Undrar förresten om jag alls hittade ut förr. Så man har väl gått framåt.:)
Hur som helst: Detta kan kanske vara en sån där milstople i livet. Som vi alla kommer till ibland.
Angående medicineringen: Har aldrig varit så innan. Har jobbat med mkt sjukare barn förut som hade mkt mera medicinsk vård. Men det kan vara att jag allmänt är mera stressad och därför inte kan lita på att jag verkligen gjorde rätt. Sen har jag säkert allänt inte lätt för att lita på mig själv alla ggr. ;)
The Queen of Neverending Spam har talat. :D
Jag tycker du skriver för lite strunt och för mkt vettigt för att förtjäna det:-)
Du får se det mer som att en diabetiker tar insulin och en ångestperson tar benzo.
Samtidigt så känner man ju till mera om diabetes orsaker än om ångest. (?)
Jag ser ingen anledning att förkasta medicin helt, men teorierna går ju faktiskt isär och det finns flera olika tänkbara orsaker. Allt förklaras inte enhälligt med att det beror på nån kemisk obalans och varför skulle då medicin vara lösningen i alla fall? Vad gäller diabetes så finns väl ingen annan behandling
Slartibartfast
2007-08-10, 23:22
fattar inte varför man inte skulle ta medicin.
Potentiellt kasta bort flera år eller kanske hela livet. Sen på dödsbädden kan man konstatera "jag tog i alla fall inga piller". Grattis.
watertouch
2007-08-10, 23:31
Samtidigt så känner man ju till mera om diabetes orsaker än om ångest. (?)
Jag ser ingen anledning att förkasta medicin helt, men teorierna går ju faktiskt isär och det finns flera olika tänkbara orsaker. Allt förklaras inte enhälligt med att det beror på nån kemisk obalans och varför skulle då medicin vara lösningen i alla fall? Vad gäller diabetes så finns väl ingen annan behandling
Nja terapi har ju visat sig va lika effektiv som medicinering tror jag så det behöver inte alls va lösningen. Men det kan va en snabbare och lättare väg för att må bättre och uppleva bättre livskvalite.
fattar inte varför man inte skulle ta medicin.
Potentiellt kasta bort flera år eller kanske hela livet. Sen på dödsbädden kan man konstatera "jag tog i alla fall inga piller". Grattis.
Ja, om de enda alternativen är att ta medicin eller att allt går åt skogen så låter ju onekligen det första bäst;)
Nej, men precis som att jag inte tror att det är helt klart motiverat och bra med medicin för vissa, så borde det rimligtvis finnas fall där annan behandling vore bättre och effektivare?
Jag såg häromdan lite grann på en dokumentär om depression. En man hade svår depression och han sa att det var väl trevligt med samtal och terapi, men tyvärr var den helt verkningslös vad gällde depressionen. Han fick medicin sen och blev bra.
Så visst är det ju nåt med synen vi har på mediciner och psykiska problem. Vi skulle aldrig ifrågasätta en diabeter tex.
Men som sagt: Jag tror inte på medicin i alla fall och som den enda lösningen för alla. Däremot så önskar jag inte bort dom. Vissa önskar att vi använda medicin i högre utsträckning och andra tycker det är för mkt medicin. Inte så lätt att veta vad man ska tycka.
Om Sissa kommer på Fairing Gym den 25:e så ska hon få en kram av Rahf mot sin ångest. :D
watertouch
2007-08-11, 00:21
Om Sissa kommer på Fairing Gym den 25:e så ska hon få en kram av Rahf mot sin ångest. :D
Eller så får hon ångest av det :D
Muskelbyggaren
2007-08-11, 00:51
fattar inte varför man inte skulle ta medicin.
Potentiellt kasta bort flera år eller kanske hela livet. Sen på dödsbädden kan man konstatera "jag tog i alla fall inga piller". Grattis.
Därför att medicinering i många fall ger oacceptabla bieffekter, som pga. bristande studieunderlag inte ens finns dokumenterade på annat vis än genom läkares personliga erfarenhet. Var glad över att det fungerar bra för dig och lämna resten åt andra att avgöra. Jag förstår ditt utfall mot okunniga "lyckopillermotståndare", men var inte lika naiv åt andra hållet för den sakens skull.
watertouch
2007-08-11, 01:10
Du inser väll att dessa mediciner har funnits i årtionden. Effekten och biverkningar är ganska klarlagda.
Muskelbyggaren
2007-08-11, 01:22
Du inser väll att dessa mediciner har funnits i årtionden. Effekten och biverkningar är ganska klarlagda.
Det beror på vilka preparat du talar om. Utvecklingen pågår i allt raskare takt. Vilka substanser åsyftar du?
watertouch
2007-08-11, 01:31
Ja dom allra flesta medicingrupperna men du har rätt det kommer nya och modifierade hela tiden. Men väldigt många har några år på nacken.
Ja, om de enda alternativen är att ta medicin eller att allt går åt skogen så låter ju onekligen det första bäst;)
Nej, men precis som att jag inte tror att det är helt klart motiverat och bra med medicin för vissa, så borde det rimligtvis finnas fall där annan behandling vore bättre och effektivare?
men fan vad jag inte kan skriva. "inte" ska inte vara där.
. Var glad över att det fungerar bra för dig och lämna resten åt andra att avgöra. Jag förstår ditt utfall mot okunniga "lyckopillermotståndare", men var inte lika naiv åt andra hållet för den sakens skull.
:thumbup:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.