Visa fullständig version : ju mer jag äter desto mindre mättnad
svartellervitt
2007-08-05, 07:07
hej
mitt dagliga kcal-behov är ca 2300.
om jag äter långsamt och rätt lite (ligger på rätt mkt under 2300) för en tid blir jag mätt väldigt snabbt och känner verkligen mättnadskänslan. men om jag ligger ungefär på mitt dagliga behov (och fortfarande äter långsamt-tuggar noga) ett tag så känner jag mig inte mätt alls! skulle kunna fortsätta äta hur mkt som helst, utan mättnad!
slutar helt enkelt att äta när jag känner att "det här är nog tillräckligt" eller så följer jag ett matschema och vet då när jag ska sluta. men jag vill ju kunna lyssna på kroppen och sluta när jag är mätt.
har även haft en ätstörning (både svält och hetsätningar) och vet inte om det kan vara anledningen. men samtidigt hade jag svårt att känna mättnad innan matproblemen också.
är det något fel på min kropp tror ni, som inte kan sända ut mättnadssingnaler?
är det matproblemens "fel"?
äter jag kanske för mkt då jag tror att jag ligger på mitt behov och känner man kanske inte mättnad om man "går för långt" över behovet?
eller ser ni något som ni tror kan vara boven?
kan det vara någon brist på något som gör att jag inte känner mättnad?
t.ex. min frukost:
1 skål (3/4 av en skål) rårisgröt gjord på havremjölk med 1 banan. 1 glas juice, 1 glas vatten. 1 knäckemacka med smör (lätta) och ost (26%).
här kände jag mig inte mätt alls. men om jag äter lite några dagar kan jag bli mätt på en skål havregrynsgröt med lite bär...
visst magsäcken krymper ju och jag blir därför mätt på mindre om jag äter mindre ett tag. men jag borde ju ändå känna mig mätt när jag äter mer, bara att det krävs mer mat då?
jag äter rätt varierat och försöker få i mig protein, kolhydrater, fett genom en blick på tallriksmodellen. och äter någorlunda mkt frukt och grönt också.
Jag kan bara säga att jag känner igen mig och jag tror att det beror på dina "matproblem".
Jag hade precis samma problem när jag skulle ta mig ur skiten.
Så det enda jag kan säga är, ha tålamod, för nu har jag inte de problemen tack och lov.
Jag vet inte vad den fysiologiska orsaken är, men jag har hört andra som varit med om samma sak, så det kanske är vanligt. Det viktiga är att du inte faller tillbaka och äter "för lite" av den orsaken, för då kommer du aldrig att ta dig ur det.
Receptet är att göra som du gör nu, försöka äta normalt och samtidigt lyssna på kroppen, en dag kommer du kunna tyda signalerna.
Jag kände under en period som att jag kunde äta jämt för jag var alltid hungrig.
Men det går över om du fortsätter att äta normalt och inte trixa med maten.
Frukosten du beskriver är ju inte jättemycket mat, så det skulle ju helt enkelt kunna vara så att du behöver mer,? Om du dessutom är underviktig så räcker det inte med "normala" mängder, då behöver du ju ännu mer.
Du skriver att du tycker att du äter varierat och normalt, men med de erfarenheter du har är det ju också rätt vanligt att den "normala" synen är snedvriden. Därför kan det vara vits att någon enstaka gång räkna efter för att se hur du ligger till på makrofördelningen.
Det som jag också tror bidrog för mig var att jag hela tiden tänkte på mat, vad jag skulle äta vid vilka tillfällen, var jag hungrig, var jag mätt, när skulle jag äta nästa gång o.s.v. Kände jag då dessutom lite hunger, så associerade jag det direkt med att jag var i svältläge och fick lite smått panik eftersom jag inte ville svälta längre och jag var så rädd för att falla tillbaka till dumheter igen och därför åt jag så fort jag kände minsta lilla hunger, och det var ofta, typ varannan timme.
Det kanske inte är normala matvanor (vad nu det är), men jag tror att under en övergångsperiod ska man göra som man känner är bäst huvudsaken du får i dig det du ska.
Jag känner också delvis igen mig i ditt inlägg, och jag tror också det har med "knoppen" att göra. Själv kan jag t.ex. börja oroa, ja stressa mig, inför nästa måltid i slutet på den jag kan sitta och äta just vid det tillfället. Typ: "Ahh tänk om jag inte klarar av att inte småäta på tre timmar" och de känslorna blockerar mättnaden så man äter... och äter... och äter.
Liksom Milia sa, kämpa kämpa! Jag skriver matmeny i förväg; alltså exakt vad jag skall äta målen och mellanmålen. Och de får gärna vara saker som tar lite tid att tillaga om tid finns för det! Men jag tror också nyckeln är rutin och lite planering. Om du i förväg trixat ut så att det är "lagom" slipper du oroa dig för det när du äter.
Lycka till :)
Jag känner också delvis igen mig i ditt inlägg, och jag tror också det har med "knoppen" att göra. Själv kan jag t.ex. börja oroa, ja stressa mig, inför nästa måltid i slutet på den jag kan sitta och äta just vid det tillfället. Typ: "Ahh tänk om jag inte klarar av att inte småäta på tre timmar" och de känslorna blockerar mättnaden så man äter... och äter... och äter.
Liksom Milia sa, kämpa kämpa! Jag skriver matmeny i förväg; alltså exakt vad jag skall äta målen och mellanmålen. Och de får gärna vara saker som tar lite tid att tillaga om tid finns för det! Men jag tror också nyckeln är rutin och lite planering. Om du i förväg trixat ut så att det är "lagom" slipper du oroa dig för det när du äter.
Lycka till :)
Okej för att undvika missförstånd så var det inte så här jag menade och jag håller inte med ovanstående inlägg.
Jag sade inte att jag tror att det uteslutande handlar om knoppen.
Jag tror att det har med ätstörningarna att göra, antingen att mättnadskänslorna är satta ur spel eller att kroppen helt enkelt behöver mkt energi eftersom den fått för lite under alltför lång tid.
Sen kan det vara kombinerat med att man hela tiden tänker på mat, men det behöver inte vara så.
Matmeny tror jag inte är så bra i det här fallet, då det handlar om att lära sig lyssna på kroppen, då är det inte spec bra att i förväg räkna ut hur mkt man ska ha och sedan sitta där när maten är slut och fortfarande känna sig jättehungrig = mer ångest "jag åt det jag skulle och ändå är jag hungrig". Man kan aldrig veta i förväg hur mkt mat man behöver just då, speciellt om man har en tendens att ta i i underkant och bestämma sig för alldeles för lite mat.
Det jag menade med att någon enstaka gång räkna på vad man äter är för att få svart på vitt om man äter på tok för lite fett/kolhydrater/proteiner.
Fettfobiker har en tendens att med ögonen tycka att det ser ut som jättemycket fett, medan det på pappret när man räknar ut det är alldeles för lite.
Håller med Milia i alla avseenden!
svartellervitt
2007-08-05, 10:02
tack så jättemkt för svaren. det känns lite bättre nu och som du milia sa, att det kommer så småningom.
det är svårt att veta hur mkt som är normalt när jag inte känner mig mätt och dessutom inte har någon normal vettig person att jämföra med, så jag tror att jag ska göra upp som ett "schema" på ca 2300 kcal, som jag kan ha som riktlinjer (men bara kolla på det någon gång och sen stoppa underst bland min pappersröra på skrivbordet ;). alltså inte exakt vad jag ska äta varje dag, för att ha en sån stenkoll på allt gör nog att man läött trillar tillbaka i fel tänkande, utan bara kolla upp någon gång sådär och se hur mkt som egentligen behövs för att jag ska få i mig tillräckligt.
och sen fokusera på andra saker och inte tänka så mkt på det.
tack igen! =)
Alfred Nobel
2007-08-05, 10:08
Du behöver finna en balans med dig och kroppen. Testa dig fram och lär känna din kropp. Svaren du söker finns bara hos dig själv, inte på ett forum :)
tack så jättemkt för svaren. det känns lite bättre nu och som du milia sa, att det kommer så småningom.
det är svårt att veta hur mkt som är normalt när jag inte känner mig mätt och dessutom inte har någon normal vettig person att jämföra med, så jag tror att jag ska göra upp som ett "schema" på ca 2300 kcal, som jag kan ha som riktlinjer (men bara kolla på det någon gång och sen stoppa underst bland min pappersröra på skrivbordet ;). alltså inte exakt vad jag ska äta varje dag, för att ha en sån stenkoll på allt gör nog att man läött trillar tillbaka i fel tänkande, utan bara kolla upp någon gång sådär och se hur mkt som egentligen behövs för att jag ska få i mig tillräckligt.
och sen fokusera på andra saker och inte tänka så mkt på det.
tack igen! =)
Jag vet inte om jag gillar det där med schema alltså. Min erfarenhet är att det behövs så mkt mer än man tror för att reparera kroppen och nå normalvikt (vilket är ett måste för att bli frisk, det finns inga genvägar där).
T.o.m. när jag var på sjukhus med utbildad personal underskattade de våra (vi sjuka som var där) energibehov, och många inkl mig som åt det de rekommenderade (vilket var "normalkost" +näringsdrycker) gick inte upp i vikt på det.
Det är alltså inte säkert att 2300 kcal är tillräckligt. Jag tror inte det är nödvändigt att du vet hur många kcal du stoppar i dig, det kan snarare vara mer ångestframkallande, utan mer bara fördelningen av kol/prot/fett som jag sade, ifall du ligger i underkant på något.
Jag kan än idag få lite ångest om jag verkligen räknar ut hur mkt jag äter, trots att jag vet att jag bara äter det jag behöver. Därför menar jag att det är bättre att inte veta ibland.
Ät det som du känner att du behöver och så är det bra med det, annars tror jag att du motarbetar dig själv litegrann med scheman hit och dit när målet är att lyssna på kroppen. Skriver du ett schema har du ju i förväg bestämt hur mkt du ska äta, och alltså inte lyssnat på kroppen eftersom man knappast kan göra det i förväg;)
svartellervitt
2007-08-05, 10:39
Jag vet inte om jag gillar det där med schema alltså. Min erfarenhet är att det behövs så mkt mer än man tror för att reparera kroppen och nå normalvikt (vilket är ett måste för att bli frisk, det finns inga genvägar där).
T.o.m. när jag var på sjukhus med utbildad personal underskattade de våra (vi sjuka som var där) energibehov, och många inkl mig som åt det de rekommenderade (vilket var "normalkost" +näringsdrycker) gick inte upp i vikt på det.
Det är alltså inte säkert att 2300 kcal är tillräckligt. Jag tror inte det är nödvändigt att du vet hur många kcal du stoppar i dig, det kan snarare vara mer ångestframkallande, utan mer bara fördelningen av kol/prot/fett som jag sade, ifall du ligger i underkant på något.
Jag kan än idag få lite ångest om jag verkligen räknar ut hur mkt jag äter, trots att jag vet att jag bara äter det jag behöver. Därför menar jag att det är bättre att inte veta ibland.
Ät det som du känner att du behöver och så är det bra med det, annars tror jag att du motarbetar dig själv litegrann med scheman hit och dit när målet är att lyssna på kroppen. Skriver du ett schema har du ju i förväg bestämt hur mkt du ska äta, och alltså inte lyssnat på kroppen eftersom man knappast kan göra det i förväg;)
men jag menade inte att jag skulle göra ett schema att följa såsom du verkar tro att jag menade. utan jag menade bara att jag skulle hitta på hur en dag skulle kunna se ut, bara för att se hur mkt mängder som behövs egentligen. ofta tror man ju att man ätit mer än man egentligen gjort. så jag bara hittar på en matdag och kollar om kcal-mängderna stämmer jämfört med hur mkt jag tror när jag väl lägger upp det. jag tänker absolut inte räkna ut någon av mina egna matdagar. dessutom är det svårt att veta om man äter lagom när man inte har något att gå på heller. om man inte kan lyssna på kroppen (för den verkar inte vilja säga något) eller så, hur ska man veta vad som är tillräckligt? jag vill äta så mkt som jag behöver, men hur ska jag veta att jag äter lagom när jag inte har något som säger varken "stopp", eller "mer"?
men jag håller absolut med dig om att man inte ska göra upp scheman och bestämma i förväga vad man ska äta och räkna ut kcal på det.
Konstigt att detta fenomen sker kvinnor främst.
In your mind skulle jag säga svaret är.
Konstigt att detta fenomen sker kvinnor främst.
Det är, skulle jag vilja säga, en samhällsfråga, men det handlar inte bara om inom hur vanligt det är med ätstörningar utan också om acceptansen för problemet. Det är lång ifrån ovanligt att killar också trixar med maten av olika anledningar; vi har sett flera exempel här på forumet, t.ex. Däremot är det betydligt mer "accepterat" för en tjej att ha ätstörningar än för en kille, vilket leder både till att omgivningen är mer uppmärksam på sjukdomen hos tjejer (vilket t.ex. gör att den upptäcks tidigare) och till att drabbade tjejer "går ut" med det i större utsträckning än drabbade killar.
Till trådskaparen: Milia skriver bra inlägg. Jag tror även jag att din period med ätstörningar har fuckat upp dina mättnadskänslor; det är som jag har förtsått det väldigt vanligt att detta sker. Dessutom undrar jag hur det ser ut med ditt fettintag. Det är EXTREMT vanligt att man som tillfrisknande ätstörningspatient är väldigt, väldigt rädd för allt som uppfattas som fett och skär ned intaget till ett minimum. Eftersom fett är viktigt för att man skall just känna sig mätt blir resultatet att man inte blir mätt, utan är hungrig väldigt snart efter att man ätit, kanske t.o.m hungrig trots att man känner att buken är full.
En annan sak jag undrar över är hur det ser ut med portionsstorlekarna (obs. det är inte meningen att du skall fläka ut hela ditt liv här på forumet, men jag tänker att du kanske skulle fundera över det?)? Om man har bantat hela sitt liv är det lätt att man har fått en ganska sned uppfattning om vad en "lagom" portion är, och nästan automatiskt lägger upp mat som om man bantade, vilket man ju då inte gör, eller åtminstone inte bör göra. Man "bantar i huvudet" fast man inte gör det officiellt. Man kan med andra ord uppleva det som om man äter väldigt "bra" - man äter ju frukost, lunch och middag - men i verkligheten ser det ganska tanigt ut om man tittar på vad som faktiskt kommer ned i magen. När du skriver att du hade samma problem innan ätstörningen undrar jag om det inte var så att du även innan ätstörningen faktiskt "tänkte med bantarskallen", eller i alla fall under den tid innan ätstörningen som du minns när du funderar på saken. Ätstörningar trillar ju sällan ned från himlen; man har ofta haft vikt- och utseendeissues även innan, kanske "småbantat" och hållit på (och då är det ju givet att man var hungrig jämt även då).
Som Milia redan skrivit är den enda vägen ut ur det här att äta så mycket som du behöver.
Ang. matsedel/kostschema tror jag att det, om du känner att det är svårt att veta vad du behöver och bör äta, är bättre att du går till en dietist istället för att göra ett själv. Jag vågar nästan garantera att dietisten kommer att rekommendera dig att äta mer än vad du själv skulle göra. Skall du ta hjälp av någon gäller dock att du är absolut ärlig när det gäller vad du väger, vilka problem du har haft, hur mycket du tränar etc. och inte "råkar" utelämna något för att det "verkar oviktigt" (vanligast är nog att man mörkar hur mycket man rör på sig genom att bestämma att motion som man inte blir dödstrött av inte räknas).
Det är, skulle jag vilja säga, en samhällsfråga, men det handlar inte bara om inom hur vanligt det är med ätstörningar utan också om acceptansen för problemet. Det är lång ifrån ovanligt att killar också trixar med maten av olika anledningar; vi har sett flera exempel här på forumet, t.ex. Däremot är det betydligt mer "accepterat" för en tjej att ha ätstörningar än för en kille, vilket leder både till att omgivningen är mer uppmärksam på sjukdomen hos tjejer (vilket t.ex. gör att den upptäcks tidigare) och till att drabbade tjejer "går ut" med det i större utsträckning än drabbade killar.
Självklart är det så. Jag skulle lagt till en "ironisk" smiley som belyste min mening.
bra skrivet för övrigt :thumbup:
Okej för att undvika missförstånd så var det inte så här jag menade och jag håller inte med ovanstående inlägg.
Jag sade inte att jag tror att det uteslutande handlar om knoppen.
Jag tror att det har med ätstörningarna att göra, antingen att mättnadskänslorna är satta ur spel eller att kroppen helt enkelt behöver mkt energi eftersom den fått för lite under alltför lång tid.
Sen kan det vara kombinerat med att man hela tiden tänker på mat, men det behöver inte vara så.
Matmeny tror jag inte är så bra i det här fallet, då det handlar om att lära sig lyssna på kroppen, då är det inte spec bra att i förväg räkna ut hur mkt man ska ha och sedan sitta där när maten är slut och fortfarande känna sig jättehungrig = mer ångest "jag åt det jag skulle och ändå är jag hungrig". Man kan aldrig veta i förväg hur mkt mat man behöver just då, speciellt om man har en tendens att ta i i underkant och bestämma sig för alldeles för lite mat.
Det jag menade med att någon enstaka gång räkna på vad man äter är för att få svart på vitt om man äter på tok för lite fett/kolhydrater/proteiner.
Fettfobiker har en tendens att med ögonen tycka att det ser ut som jättemycket fett, medan det på pappret när man räknar ut det är alldeles för lite.
Här har det hänt ser jag. Jag menade inte att med mitt inlägg låta som jag själv skriver ur ett matsnevriden syn! Blev ett litet missförstånd där.
Med min s.k "matmeny" - menade jag UTAN att skriva ner kcal-mäng, fördelning av kolhydrater, protein och fett etc och endast skriva VAD som skall ätar. Så att maten är inhandlad, förberedd då det vankas middag/lunch.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2025, Jelsoft Enterprises Ltd.