jaaaaag
2007-07-19, 09:43
Jag sitter hemma, är ledig idag.. sitter och tänker!
Så mycket ett liv kan förändras snabbt, så hemskt ett liv kan vara för att sedan vända om och bli alldeles underbart. Kanske måste man genomgå något mindre trevligt i sitt liv för att sedan förstå hur bra man faktiskt har det.
Vintern 2005 bestämde jag mig för att jag inte dög som jag var. Jag bestämde mig för att sluta äta godis helt, inga chips.. ja ingen "skräpmat" i allmänhet, bestämde mig för att skala av ett par kilon. Självklart utan någon som helst kunskap om hur man bäst gick ner i vikt och ingen alls kunskap om vad kroppen behöver för att inte skada mig själv. Vilket jag gjorde.
Allt gick bra till en början tyckte jag. Vid starten vägde jag 68 kg på mina 175 cm och har aldirg varit tjock, enligt alla utom mig själv vid den tidpunkten.
Den 7/1 2006 vägde jag 65 kg. Jag har alltid skrivit dagbok och kan enkelt resa tillbaka i tiden och gräva i mina tankar, varför gjorde jag som jag gjorde mot mig själv? Jag var nöjd och glad.. vad duktig jag var som lyckades gå ner 3 kg.. det skadar väl inte med några fler? Jag började äta mindre portioner och kände mig gladare och gladare ju mer jag gick ner.
Den 8/2 2006 vägde jag 62 kg. Citerat: "Förresten så har min vikt stannat på 61,8 - 62 kg, Sucks.. längtar tills sol och motion, ut och springa.."
Och ut och springa skulle det bli. Hela sommaren 2006 sprang jag fanatiskt minst 2,5 km om dagen samtidigt som jag åt högst ca 800-1000 kcal. Det hände ofta att jag sprang milslånga sträckor och sedan när jag kom hem bara åt en burk tonfisk och grönsaker.
Folk började kommentera min kropp, jag vägde 53 kg den sommaren och var sjukligt smal. Jag frös hela tiden, mina naglar var blå och jag hade fått mer hårväxt på kroppen, hårstråna var väldigt blonda och långa. Det enda jag tänkte på var mat, jag ÄLSKADE att gå i mataffärer och kolla på allt gott, men det slutade där, jag bara kollade och plågade mig själv.
Jag har bilder från den sommaren, när jag står och spänner mig. Det fanns inga muskler, de var helt försvunna och jag hade förstört min kropp på ett sätt som jag idag inte kan förstå hur jag kunde göra. Jag blev trött bara jag gick upp för trappan i huset, men springa kunde jag, vet inte riktigt hur det gick ihop men jag sprang snabbt. Tänkte på marathon.
"Jag väger 53,5 nu, har aldrig vägt så lite innan men jag är jätteglad och äter precis så som jag vill äta. Springa, springa, springa, ÄLSKAR!!" Dagboken 7/7 2006.. det är inte klokt hur lätt man kan lura sig själv..
Räddningen från den värsta ortorexin kom den 21/8 2006, min älskade thaiboxning. *cupid* Jag hade alltid i hela mitt liv velat tillhöra en klubb, tävla och verkligen satsa, eftersom jag alltid älskat idrott. Jag började träna thaiboxning och trodde att jag var bäst av alla, jag sprang ju varje dag? Ingen annan i lokalen kunde ha bättre kondition än mig?! Men så var fallet och alla presterade bättre än mig. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och ju mer jag fastnade för sporten desto mer åt jag för att komma upp i de andras nivå. Jag ville fronta dem så hårt att de ramlade omkull, rullsparka dem så att de vacklade till ordentligt och knäa dem så att de tappade andan. Men jag kunde inget av det, för jag var så spinkig och ynklig och otroligt smal. Jag började äta igen!! Om än försiktigt och var fortfarande mycket försiktig med all mat. 62 kg gick jag upp till och blev bara bättre och bättre på träningen.
Jag minns väldigt tydligt den dagen då det sa stopp. Jag hade som vanligt snörat på mig mina springskor och gav mig ut, men något inom mig varken orkade eller ville längre. Allt som var jag sa ifrån. Min kropp ville inte mer, den ville bli frisk igen. Jag stannade efter kanske 50 m och stod still. Det hade ALDRIG hänt innan att jag stannat. Hade alltid sprungit färdigt rundan oavsett väder och humör. Jag gick hem igen och tog av skorna.
Thaiboxningen räddade mig och jag älskar den och missar inte ett enda pass om jag inte måste. Idag bryr jag mig bara om att kunna prestera livet ur mig själv på träningarna, idag går det skitbra. Thaiboxningen fick mig upp till 68 kg igen och fick mig att älska min kropp och vad jag kan åstadkomma med den. För 2 månader sedan kom styrketräningen in i mitt liv på riktigt, har snart gymmat seriöst i ca 2 månader och ÄLSKAR gymmandet med. Nu väger jag 72 kg och försöker mig på en liten bulk med allt vad det innebär.*popcorn*
Jag vet egentligen inte varför jag skrev den här texten. Har länge funderat på detta och alltid varit otroligt tacksam för thaiboxningen. Jag älskar den sporten men på något sätt är den även min bästa vän*kissass* detta får bli min hyllning till thaiboxningen och gymmandet. Men även till kolo, jag har lärt mig otroligt mycket här.
Jag anser mig själv helt frisk från anorexin eller otrorexin eller vad ni nu väljer att kalla det. Och jag är väldigt lycklig. :bumbi :bpump:
Så mycket ett liv kan förändras snabbt, så hemskt ett liv kan vara för att sedan vända om och bli alldeles underbart. Kanske måste man genomgå något mindre trevligt i sitt liv för att sedan förstå hur bra man faktiskt har det.
Vintern 2005 bestämde jag mig för att jag inte dög som jag var. Jag bestämde mig för att sluta äta godis helt, inga chips.. ja ingen "skräpmat" i allmänhet, bestämde mig för att skala av ett par kilon. Självklart utan någon som helst kunskap om hur man bäst gick ner i vikt och ingen alls kunskap om vad kroppen behöver för att inte skada mig själv. Vilket jag gjorde.
Allt gick bra till en början tyckte jag. Vid starten vägde jag 68 kg på mina 175 cm och har aldirg varit tjock, enligt alla utom mig själv vid den tidpunkten.
Den 7/1 2006 vägde jag 65 kg. Jag har alltid skrivit dagbok och kan enkelt resa tillbaka i tiden och gräva i mina tankar, varför gjorde jag som jag gjorde mot mig själv? Jag var nöjd och glad.. vad duktig jag var som lyckades gå ner 3 kg.. det skadar väl inte med några fler? Jag började äta mindre portioner och kände mig gladare och gladare ju mer jag gick ner.
Den 8/2 2006 vägde jag 62 kg. Citerat: "Förresten så har min vikt stannat på 61,8 - 62 kg, Sucks.. längtar tills sol och motion, ut och springa.."
Och ut och springa skulle det bli. Hela sommaren 2006 sprang jag fanatiskt minst 2,5 km om dagen samtidigt som jag åt högst ca 800-1000 kcal. Det hände ofta att jag sprang milslånga sträckor och sedan när jag kom hem bara åt en burk tonfisk och grönsaker.
Folk började kommentera min kropp, jag vägde 53 kg den sommaren och var sjukligt smal. Jag frös hela tiden, mina naglar var blå och jag hade fått mer hårväxt på kroppen, hårstråna var väldigt blonda och långa. Det enda jag tänkte på var mat, jag ÄLSKADE att gå i mataffärer och kolla på allt gott, men det slutade där, jag bara kollade och plågade mig själv.
Jag har bilder från den sommaren, när jag står och spänner mig. Det fanns inga muskler, de var helt försvunna och jag hade förstört min kropp på ett sätt som jag idag inte kan förstå hur jag kunde göra. Jag blev trött bara jag gick upp för trappan i huset, men springa kunde jag, vet inte riktigt hur det gick ihop men jag sprang snabbt. Tänkte på marathon.
"Jag väger 53,5 nu, har aldrig vägt så lite innan men jag är jätteglad och äter precis så som jag vill äta. Springa, springa, springa, ÄLSKAR!!" Dagboken 7/7 2006.. det är inte klokt hur lätt man kan lura sig själv..
Räddningen från den värsta ortorexin kom den 21/8 2006, min älskade thaiboxning. *cupid* Jag hade alltid i hela mitt liv velat tillhöra en klubb, tävla och verkligen satsa, eftersom jag alltid älskat idrott. Jag började träna thaiboxning och trodde att jag var bäst av alla, jag sprang ju varje dag? Ingen annan i lokalen kunde ha bättre kondition än mig?! Men så var fallet och alla presterade bättre än mig. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och ju mer jag fastnade för sporten desto mer åt jag för att komma upp i de andras nivå. Jag ville fronta dem så hårt att de ramlade omkull, rullsparka dem så att de vacklade till ordentligt och knäa dem så att de tappade andan. Men jag kunde inget av det, för jag var så spinkig och ynklig och otroligt smal. Jag började äta igen!! Om än försiktigt och var fortfarande mycket försiktig med all mat. 62 kg gick jag upp till och blev bara bättre och bättre på träningen.
Jag minns väldigt tydligt den dagen då det sa stopp. Jag hade som vanligt snörat på mig mina springskor och gav mig ut, men något inom mig varken orkade eller ville längre. Allt som var jag sa ifrån. Min kropp ville inte mer, den ville bli frisk igen. Jag stannade efter kanske 50 m och stod still. Det hade ALDRIG hänt innan att jag stannat. Hade alltid sprungit färdigt rundan oavsett väder och humör. Jag gick hem igen och tog av skorna.
Thaiboxningen räddade mig och jag älskar den och missar inte ett enda pass om jag inte måste. Idag bryr jag mig bara om att kunna prestera livet ur mig själv på träningarna, idag går det skitbra. Thaiboxningen fick mig upp till 68 kg igen och fick mig att älska min kropp och vad jag kan åstadkomma med den. För 2 månader sedan kom styrketräningen in i mitt liv på riktigt, har snart gymmat seriöst i ca 2 månader och ÄLSKAR gymmandet med. Nu väger jag 72 kg och försöker mig på en liten bulk med allt vad det innebär.*popcorn*
Jag vet egentligen inte varför jag skrev den här texten. Har länge funderat på detta och alltid varit otroligt tacksam för thaiboxningen. Jag älskar den sporten men på något sätt är den även min bästa vän*kissass* detta får bli min hyllning till thaiboxningen och gymmandet. Men även till kolo, jag har lärt mig otroligt mycket här.
Jag anser mig själv helt frisk från anorexin eller otrorexin eller vad ni nu väljer att kalla det. Och jag är väldigt lycklig. :bumbi :bpump: