Visa fullständig version : viktminskning ger inte alltid bättre självförtroende
Jag har grubblat ett tag,eller om jag ska vara riktigt ärligt väldigt länge. Jag började gymma för kanske 5 årsen och då var jag lite smått överviktig, vägde 86-87kg kanske och brydde mig inte direkt mycket. Hade skadat knät ett år innan dess och var tvungen att sluta med både hockeyn och fotbollen. Detta ledde snabbt till att man hamnade framför datorn,kekade onyttigt och vräkte i sig massa onödigt giftigt käk (chillinötter) inte direkt någon hälsosam mat, därför gick jag upp i vikt.
sen när jag såg fotton hur jag såg ut, fattade jag först inte att jag var så "tjock" som jag trodde, jag tkt ändå att jag var ganska smal o vältränad.
Efter hårt slitande gick jag först ner till 77kg men var fortfarande inte nöjd utan man blir så himla självkritisk, mitt självförtroende blev sämre o sämre, hade faktiskt tusen ggr bättre självförtroende när jag var lite tjockare. Men iallafall så hamnade jag på 71-72 kg tillslut och var ganska nöjd faktiskt men ändå kände man att man ville gå ner ännu mer i vikt, det hade blivit någon sorts besatthet, men har man en flickvän som är beroende av godis går man snabbt upp i vikt. vilket jag gjorde i slutet av förra året och början av detta året, vägde 74kg kanske innan vi åkte iväg till thailand. Efter 3 månaders backpackande i asien kom vi hem i slutet av maj och då stod vågen på förbluffande 59.5kg och kan säga att jag hade enormt bra självförtroende då och mådde så bra som jag kunde tkt jag, men nu har jag börjat gå upp i vikt igen och ligger kanske på 63kg eller så.
får ångest varje gång jag äter något onyttigt,har blivit beroende av att väga mig hela tiden, väldigt påfrestande, tänker hela tiden på vad allt har för innehållningsvärde, kalorier,fett,proteiner... okej jag är livrädd för fett kan jag erkänna men ändå lyckas tjejen övertala mig att keka godis, sen kmr skuldkänslorna och ångesten efteråt.
har nu börjat med att cykla 45 min på träningscykel 7 ggr i veckan ala 450 kalorier per gång + gym 5 ggr i veckan ut över det. och äter bara rågflingsgröt till frukost med sockerfri jordgubbsylt, och en twinlab ersättningsdrink till middag.. jag vet att jag inte är normal, behöver hjälp lr något.
kände bara att jag behövde skriva av mig lite, visste inte vilken avdelning jag skulle lägga det på men eftersom det handlar om viktminskning så la jag det här.
mvh henke
yankeee mm funderat på det
yankeee mm funderat på det
Sluta fundera och gör det. Det du beskriver är inte sunt på något sätt och fortsätter det kan det gå illa på riktigt.
christian
2007-07-12, 13:32
Det låter som att du är i startgroparna till en ätstörning, tycker jag.
Söker du runt lite här i forumet finns det fler som hamnat i samma sits som du och med lite tur finns det ett par bra tips, om du nu inte vill söka professionell hjälp.
Men jag kan bara hålla med dig i din bedömning att yttre attribut sällan ger ett gott självförtroende. Yttre attribut är dock väldigt bra för att ge sken av ett gott självförtroende. Stor skillnad. =)
Låter lite som en klyscha, men självförtroende, äkta självförtroende, kommer inifrån. Stabila släktförhållanden, bra umgängeskrets, trivas i sitt boende och på jobbet, hygglig ekonomi, inhämtade kunskaper, vilja till att utvecklas, mm mm.
Det låter som att du är i startgroparna till en ätstörning, tycker jag.
Du inte bara är i startgroparna; är det som du beskriver (ångest etc.) har du ätstörningar. Jag ansluter mig till laget som propagerar för att söka hjälp; ju tidigare du gör det desto fortare kommer du ur det, och desto mindre plågsam blir själva vägen ut. Det här är mycket vanligare än man kanske tror, och du kommer garanterat inte att vara den första eller den konstigaste de har sett.
baldrick
2007-07-12, 14:29
Välkommen i klubben! :-)
Jag har också fokuserat plågsamt mycket på vikten under många år. Jag går ner mycket för att sedan tappa fokus, av olika anledningar (jobb, sjukdom, stress mm). Saker dyker upp som gör det omöjligt att hålla det fokuset. Har man då lätt att gå upp i vikt så smäller det till direkt. Många av de som har lite andra förutsättningar inser inte kraftansträngningen man gör för att orka fokusera så hårt som det krävs (året om).
Tyvärr kan jag inte säga att det går över med tiden. För min del har det mest handlat om att försöka hitta en balans i tillvaron. Jag har några tips som kanske kan hjälpa:
1. Acceptera att vi inte alla har samma förutsättningar
Det låter kanske corny, men det är viktigt. Om du har lätt att gå upp i vikt
så har du inte samma förutsättningar som t ex Arnold S. Du kan leva och ha
ett bra liv, men du kan aldrig bli Mr Fitness.
2. Tävla mot dig själv, inte mot andra.
Det är samma tema. Skit i människor med dryg attityd som bräker om att
"det bara är att äta mindre än vad du gör av med". Visst de har rätt, men
det betyder inte att det är lätt. Enkelt att säga, kanske svårare att göra.
Istället så sätt realistiska mål ut efter dina förutsättningar. Om flickvännen
din är nöjd med dig som du är så kanske du skall satsa på att bara bli "lite"
smalare - och inte satsa på 3% BF.
3. Finna styrka och trygghet i andra saker
Det här är en högst personlig observation, men många av de människor som
jag är imponerad av har haft eller har högst alldaglig fysik. De som verkligen
imponerar på mig och har min respekt är sällan de fittaste människorna. De
fittaste är oftast så centrerade på sig själv och sitt ego att de inte hinner
göra något annat än att träna och äta. Visst - de ser bra ut, men mycket
mer är det inte. Jag imponeras av människor som verkligen ser till att krama
ut varje droppe av liv ur livet. Jag kan faktiskt inte påminna mig en enda
fitness människa som jag ser upp till.
4. Balans
Istället för att förtvivlat försöka gå ner i vikt så försök hitta balansen.
Prova att under ett halvår istället för att gå ner i vikt hitta balansen där du
inte går UPP. Det är lite enklare, och då kanske du kan få plats med lite
godis med tjejen och du kanske har energi så att du kan träna för att det
är roligt, inte för att du måste.
5. Media ljuger
Alla bilder, all reklam och all media du ser och hör påverkar dig omedvetet
vare sig du vill eller inte. Många muskelberg du ser har käkat massor med f
förbjudna preparat. De bästa cyklisterna är EPO dopade. De bästa
friidrottarna dopar sig. Bilder på kändisar är ofta tillrättalagda av proffs.
För övrigt så har många av dem sin egen stab av servicepersonal som gör
livet lätt.
Det var väl det. Sen för att jävlas lite så kan jag säga att det blir både lättare och svårare när man blir äldre och har barn, hus och ett jobb som kräver mycket.
Det blir svårare för:
1. Du har ännu mindre tid över
2. Kroppen får ännu lättare att lägga på sig
Det blir lättare för:
1. Du orkar inte bry dig lika mycket
2. Du får massor med bra ursäkter
Så mitt råd är. Ta det lugnt istället. Lägg upp en mängd träning som du tycker är skoj. Övrig tid lägger du istället på vänner och personlig utveckling. Sköt maten så du inte drar iväg uppåt, men jaga inte illusioner. En positiv livssyn som inte nojjar över detaljer är bra.
Om inte ovanstående funkar så ta kontakt med någon läkare eller något och få lite serotoninhöjare. ;-)
Om inte ovanstående funkar så ta kontakt med någon läkare eller något och få lite serotoninhöjare. ;-)
Här måste jag få påpeka att det är väldigt olika hur bra SSRI fungerar vid ätstörningar och därmed förbunden nedstämdhet. För vissa funkar det, för andra funkar det inte.
uppskattar det du skrev baldrick, verkligen.. jag försöker se det på det sättet, men samtidigt är det svårt att inse det. Man är självkritisk, vilken människa är inte det? Jag ska försöka göra något åt det. jag jämför mkt med andras fysik, jag har ganska lätt att lägga på mig muskler,men samtidigt kan jag ha lätt för att lägga på mig fett har jag märkt, det hoppar upp och ner.
nu ligger jag kanske på 10% kroppsfett, jag fattar själv att det inte är mkt, men samtidigt så låg jag på 8% för en månad sen, det hoppar så mkt upp o ner.
baldrick
2007-07-12, 16:18
Här måste jag få påpeka att det är väldigt olika hur bra SSRI fungerar vid ätstörningar och därmed förbunden nedstämdhet. För vissa funkar det, för andra funkar det inte.
Jo, jag var väl lite skämtsam. Det där lämnar jag till doktorer att avgöra.
martial_man
2007-07-12, 16:50
oj det däre exakt som mig:s jag var också väldigt tjock fast när jag var 13-14(innan var jag riktigt smal och fin och nu är jag 17 år) då vägde jag 86-89 vär väldigt otränad eftersom jag hadde slutat på fotboll ett år innan och hadde suttit framför tv hela tiden och käkat säkert 3500-4000 kcal varje dag:S. ialla fall sen såg jag på en massa foton jag med och såg hur tjock jag igentligen var!! då började jag spela basket och då fick jag först bättre självförtoende eftersom vikten gick ner till typ 83 och blev balanserad (alltså inte gick upp eler ner) MEN!!!! jag hadde fortfarande väldigt mycket underhuds fett och började gämföra med andra i min ålder. tränade enu hårdare och åt mindre men inget hände!! blev sur och slutade sen så kom det värsta jag gick upp i vikt till 85 :@ jag blev rasande och sket i vikten ett tag och var ledsen och sur hela tiden på grund av vikten. Efter träning i 3 år hade den bra vikten kommigt tillbaka 82 kilo. Efter det såbörjade mitt intresse för vikten och viktminsking kommit tillbaka och började nu upmärksamma mig på vad allt innehöll och försökte unvika mycket fett. men hopplöst gick inte det heller men sen så hände det en plötsig sak jag hade feber 2 veckor och var borta ifrån skolan och när jag sjuk sov jag bara och åt nästan inget. När jag kom tillbaka fick jag en massa kommentarer att jag hadde gått ner massor i vikt av mina lärare och kompisar men jag trodde att dom drev enda tills jag själv kollade i spegeln och sen på vågen hadde tappat 6 kilo på två veckor och sen så höjdes självförtroendet och jag tränade ännu mera och gick ner i vikt och började nu få ännu mera muskler som syndes under huden och sen började jag styrketräna.
Men idag har jag fortfarande spår av det gamla alltså jag får dålig sjäv känsla när jag äter lite chips eller till och med Cashewnötter:S jag kollar alltid på närings innehållet innan jag äter nått om det inte finns så äter jag det inte och tmäter också alltid upp hur mycket jag äter innan. Sånt förvinner inte irfån min gärna och jag är alltid rädd att jag ska bli lika tjock som förut. äter ca 1800-2000 kcal varje dag om inte mindre :S tränar också 5-6 gånger i veckan och e aktiv varje dag annars jag är idag 186 cm lång väger 75 och är 17 som sagt. tror jag också börjar få startblocket för ät störningar :s
Crille666
2007-07-12, 17:20
Hur lång e du?
Vad befriande att höra en kille skriva om samma saker som pågår i mitt huvudet alltför ofta. Det börjar som en prestationslek för att se hur långt man kan styra kroppen. Till slut gör den inte som man vill och alla små saker som man tidigare lyckats hålla sig ifrån, blir med tiden bara påminnare om den ångest man borde ha för att man är dålig.
Om du hade varit tjej och skrivet det här inlägget på den här sidan, hade du utan tvekan på en gång kallats för anorektiker eller snarare bulimiker (för jag antar att du håller på med kompensationbeteenden när du tycker du käkat för mycket godis, som att träna extra hårt..?) Man kan vara bulimiker utan att kräkas...
Tycker ändå du är rätt stark som skriver en sån grej på det här testosteron stinna formumet!
zeusden1
2007-07-12, 18:11
Min flickväns syster har också en ätstörning, men hon fått professionell hjälp. Den hjälpen har betytt mycket för henne, och den har hjälp henne otroligt mycket!
Mitt självförtroende är nog sämre nu än det var förr i tiden.
Jag gick ner ca 52kg i ett sträck så att säga, för att sedan under en tid av vad som närmast kan beskrivas som depression gå upp ca 22Kg igen.
Av dessa har jag nu gått ner ett tiotal kilo till och man kan ju lugnt säga att jag har mer ångest och mindre självförtroende nu än när jag vägde över 150Kg.
Det går inte en minut under vaken tid som jag inte tänker på hur jävla illa jag ser ut, undantaget är väl när jag dricker men det händer inte alltför ofta...
Bara att tänka på utseendet hela jävla tiden är ganska strängt i längden, men trots att jag tänker på hur illa allt är hela tiden så skulle jag kunna göra mer för att avhjälpa problemet men gör det av någon anledning inte.
Samtidigt som psyket tar stryk genom att man klankar ner på sig själv hela tiden så är det inte starkt nog att göra något åt det.
Jag var nere på 63kg och tyckte jag var ohyggligt smal, droppen var när alla kommenterade om hur smal man hade blivit. Jag var alltid smalfet förut. Nu ligger jag på 79 och tycker att jag är tjock, fläskar på i 6 månader till innan deff dock! WEEEE!!
On topic: Du har ätstörningar, sök professionell hjälp, kom tillbaka när du gjort det. Gäller samtliga som har liknande tvångsmässiga beteenden när det gäller mat egentligen..
Om man en gång varit överviktig så är det lätt att få ätstörningar eftersom många fortfarande ser en tjockis i spegeln hur mycket de än går ner och de har en stor rädsla av att gå upp igen. Så fort tankarna börjar kretsa runt mat och förbjuden mat och det är det man tänker på större delen av dagen så är man sjuk. Du behöver inte svälta dig eller spy för att ha problem med maten utan det är tankarna som styr om du är sjuk eller inte. När maten förknippas med ångest är man inte frisk. Sök hjälp i tid alla som börjar märka att dagarna kretsar enbart runt mat och träning för ju längre det går desto svårare blir det att ta sig ur. Tyvärr är det allt för många som har ett jobbigt förhållande till mat och vet att något inte stämmer men är rädda för att söka hjälp. Ju hårdare grepp ätstörningen får tag om en ju svårare är det att komma tillbaka.
Eddie Vedder
2007-07-13, 09:33
Om du hade varit tjej och skrivet det här inlägget på den här sidan, hade du utan tvekan på en gång kallats för anorektiker eller snarare bulimiker (för jag antar att du håller på med kompensationbeteenden när du tycker du käkat för mycket godis, som att träna extra hårt..?) Man kan vara bulimiker utan att kräkas...
Tycker ändå du är rätt stark som skriver en sån grej på det här testosteron stinna formumet!
Du har inte varit medlem i en månad än och påstår att du vet hur killar och tjejer behandlas olika i såna härt frågor på detta "testosteronstinna forum".
Det är tråkigt att du har den inställningen, alla med problem behandlas lika och det är inte mer eller mindre tragiskt när en kille mår jättedåligt jämfört med en tjej.
Ätstörningar och allmänt osund inställning till träning/kost kanske ses som ett större problem bland tjejer men är något som förekommer hos båda könen och inte skulle jag skilja på trådskaparens problem om denne vore tjej.
Sedan är det som andra redan påpekat bättre att söka proffessionell hjälp, det är inte för att vi på forumet inte vill hjälpa utan snarare att man inte vill stjälpa. För mycket internetdiagnoser är inte bra, då är det bättre att personer med adekvat utbildning tar tag i den biten och vi här på kolo stöttar så gott vi bara kan. :)
Var själv i liknande situation. Gick ner från att vara lite småtjock till smal. Men när man väl kom dit hade man så jävla förvrängd kroppssyn att man tyckte man fortfarande var tjock. Låg på ca 60 kg på mina 185 cm när folk började reagera. Fick gå på regelbundna besök hos skolsyster som hotade med att skicka mig till ÄS-enhet.
Sen hittade jag gymmet och Kolo vilket hjälpte mig enormt....
Men mitt tips som så många andras är att söka hjälp.
Jag har ganska stor erfarenhet av ätstörningar och viktberoende och tro mig, det suger verkligen. Förstör verkligen allting! Så sök hjälp nu innan det blir värre.
känns som jag behöver lägga upp en bild på mig så ni förstår hur jag ser ut, jag fattar ju själv att jag är smal, men det är nått i huvet som säger tvärt emot, jag blir aldrig nöjd som sagt utan vill bara "ha mer o mer" svårt o förklara som sagt.http://img170.imageshack.us/img170/6201/looodo5.jpg
där är en bild som är ca 1 månad gammal,tagen i hotellrummet sista dagen i thailand. vikt ca 60kg där,21år,181cm lång
Sedan är det som andra redan påpekat bättre att söka proffessionell hjälp, det är inte för att vi på forumet inte vill hjälpa utan snarare att man inte vill stjälpa. För mycket internetdiagnoser är inte bra, då är det bättre att personer med adekvat utbildning tar tag i den biten och vi här på kolo stöttar så gott vi bara kan. :)
Ofta har man dessutom nytta av regelbunden kontakt med en verklig människa; i synnerhet om denna människa är ett proffs. På internet kan ingen höra dig skrika osv. Dessutom är det så oerhört mycket lättare att ljuga på internet, både för sig själv och för andra - och just det myckna ljugandet kring hur man egentligen mår, hur man egentligen äter och hur man egentligen tränar (och VARFÖR allt detta) är ett stort problem vid ätstörningar. Tämligen normalt, eftersom ärlighet är/vore detsamma som att ta allt det futtigaste och smutsigaste, som man skäms mest för i sitt liv och lägga upp det på bordet för alla att beskåda - men ett hinder att övervinna om man vill försöka ta sig ur skiten.
Ett problem med forum som Kolozzeum är att fixeringen vid utseende, kost och vikt är stor, och det är inte nödvändigtvis den míljö man frodas bäst i om man redan sliter med alltför stor fixering vid dessa. Inte minst eftersom det florerar en hel del subkliniska ät- och träningsstörningar, vilket gör att en del råd är slående lika de råd en medlem med sådana problem skulle kunna få på ett s.k. proanorektiskt forum. Det är inte alltid så lätt att skilja ut "bra" råd från "dåliga", och det är kanske inte heller så opti att utsätta sig för problemet att behöva försöka göra den åtskillnaden.
Proffshjälp ftw. Tycker man att det verkar skämmigt och/eller pinsamt att söka hjälp och därmed bekräfta sin roll som något slags "psykfall" kan man ju fråga sig vad som är skämmigare/pinsammare/svagare/dummare: Att bita i det sura äpplet och göra det fast det är skämmigt/etc. eller att inte göra det för att man inte vågar.
Sofia4_4
2007-07-13, 10:10
Du måste verkligen söka professionell hjälp. Du ser skitbra ut och kommer att se bra ut även om du lägger på dig 10-15 kilo till.
Många killar vill se större ut men för dig verkar det vara tvärtom - att du vill bli smalare. du behöver hjälp med din självbild, thats it. Kanske fundera lite på vad du har för mål i livet, som inte har med fysiken att göra - vad du vill bli, vad som annars inspirerar dig? Det kan vara så att du har en rastlösthet som är baserad på att någonting annat i ditt liv är inte riktigt 100 men du kan/vågar inte se det "i ögonen".
känns som jag behöver lägga upp en bild på mig så ni förstår hur jag ser ut, jag fattar ju själv att jag är smal, men det är nått i huvet som säger tvärt emot, jag blir aldrig nöjd som sagt utan vill bara "ha mer o mer" svårt o förklara som sagt.http://img170.imageshack.us/img170/6201/looodo5.jpg
där är en bild som är ca 1 månad gammal,tagen i hotellrummet sista dagen i thailand. vikt ca 60kg där,21år,181cm lång
Du är väldigt smal så som vi sagt innan sök hjälp. Jag tror du förstår att du är sjuk så ta tag i problemet nu innan du blir ännu magrare. Anorexi är en dödlig sjukdom.
Du är smal, du kommer se förjävlig ut om du går ner mer, sök hjälp. Mer behövs inte sägas.
Känner igen mig sjukt mycket. Har aldrig i hela mitt liv varit smal. Så "vältränad" som jag är nu har jag aldrig varit, och jag är ärligt talat livrädd för att gå upp i vikt igen. Öka i muskelmassa, visst, men bli tjock igen? Aldrig. Jag är 178 och väger idag 73-74kg och vägde 89kg (drygt) innan jag tog mig i kragen. Jag är medveten om att jag har någon slags ätstörning, som dock kommer och går, och jag tänker på mat nästan 24/7. Men men, jag tror det är på bättringsvägen. Ger det någon eller några månader till.
Jag har grubblat ett tag,eller om jag ska vara riktigt ärligt väldigt länge. Jag började gymma för kanske 5 årsen och då var jag lite smått överviktig, vägde 86-87kg kanske och brydde mig inte direkt mycket. Hade skadat knät ett år innan dess och var tvungen att sluta med både hockeyn och fotbollen. Detta ledde snabbt till att man hamnade framför datorn,kekade onyttigt och vräkte i sig massa onödigt giftigt käk (chillinötter) inte direkt någon hälsosam mat, därför gick jag upp i vikt.
sen när jag såg fotton hur jag såg ut, fattade jag först inte att jag var så "tjock" som jag trodde, jag tkt ändå att jag var ganska smal o vältränad.
Efter hårt slitande gick jag först ner till 77kg men var fortfarande inte nöjd utan man blir så himla självkritisk, mitt självförtroende blev sämre o sämre, hade faktiskt tusen ggr bättre självförtroende när jag var lite tjockare. Men iallafall så hamnade jag på 71-72 kg tillslut och var ganska nöjd faktiskt men ändå kände man att man ville gå ner ännu mer i vikt, det hade blivit någon sorts besatthet, men har man en flickvän som är beroende av godis går man snabbt upp i vikt. vilket jag gjorde i slutet av förra året och början av detta året, vägde 74kg kanske innan vi åkte iväg till thailand. Efter 3 månaders backpackande i asien kom vi hem i slutet av maj och då stod vågen på förbluffande 59.5kg och kan säga att jag hade enormt bra självförtroende då och mådde så bra som jag kunde tkt jag, men nu har jag börjat gå upp i vikt igen och ligger kanske på 63kg eller så.
får ångest varje gång jag äter något onyttigt,har blivit beroende av att väga mig hela tiden, väldigt påfrestande, tänker hela tiden på vad allt har för innehållningsvärde, kalorier,fett,proteiner... okej jag är livrädd för fett kan jag erkänna men ändå lyckas tjejen övertala mig att keka godis, sen kmr skuldkänslorna och ångesten efteråt.
har nu börjat med att cykla 45 min på träningscykel 7 ggr i veckan ala 450 kalorier per gång + gym 5 ggr i veckan ut över det. och äter bara rågflingsgröt till frukost med sockerfri jordgubbsylt, och en twinlab ersättningsdrink till middag.. jag vet att jag inte är normal, behöver hjälp lr något.
kände bara att jag behövde skriva av mig lite, visste inte vilken avdelning jag skulle lägga det på men eftersom det handlar om viktminskning så la jag det här.
mvh henke
Dina tankar skvallrar om att man ofta får betala ett högt pris mentalt för att kontrollera sitt matintag. Dessutom försämras psyket av att man får för lite kalorier i sig.
Hoppas du inser att gränsen är nådd. Går du ned ytterligare kommer du att tappa muskelmassa, något som du säkert inte är intresserad av.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.