Visa fullständig version : Mindervärdeskomplex...
wintersnowdrift
2007-06-06, 10:54
...drabbar det någonsin er eller är självförtroendet ständigt på topp och självkänslan superkalibrerad? Vad är det som i annat fall kan få er att känna er små och odugliga?
//Kristin
Snygga tjejer gör att jag blir en mes inombords :/
Snygga tjejer gör att jag blir en mes inombords :/
och små barn har jag hört
Förlora TP :(
Nä jag går på konstant crazy mode så jag bryr mig inte om mycket..
och små barn har jag hört
Tss, det är manligt att vara mesig med småbarn.
Riktigt elaka kommentarer kan göra det.
Att jag misslyckas med något gör det också.
Tss, det är manligt att vara mesig med småbarn.
Blir inte alla mesiga med småbarn?.. kasnke inte Arnold.. men alla andra
Granatgiraffen
2007-06-06, 10:57
...drabbar det någonsin er eller är självförtroendet ständigt på topp och självkänslan superkalibrerad? Vad är det som i annat fall kan få er att känna er små och odugliga?
//Kristin
Elaka människor kan få mig att känna mig liten och oduglig, om jag har misslyckats med något innan. Kanske mer om jag har misslyckats med något som har någon slags kaskadeffekt. Om det bara påverkar mig så är det ju bara att skaka av sig och försöka igen.
Som tur är så har jag mini *drool*
Händer från och till.
Men jag har väldigt bra självkänsla. Bra uppväxt skulle jag tippa på.
Att jag misslyckas med något gör det också.
Hatar att misslyckas, särskilt illa tar det om jag misslyckas p.g.a. att jag inte är tillräckligt smart.
Misslyckande i sig tar jag inte så hårt på. Värre är det med kritik, något jag har svårt för.
Har alltid det när jag är ensam. Tänker för mycket på saker som hänt tidigare i livet och bannar mig själv för det.
Eddie Vedder
2007-06-06, 11:06
Har svårt för att skita i vissa saker som personer säger. Får jag höra massa positivt så kan allt det rämmas över vad en person säger/antyder. Det där innebär att jag har lite svårt med att ta åt mej positiva ord också.:(
Men försöker solla så gott det går bland det positiva och det negativa.
Utöver det kan jag även ha en viss prestationsångest och önskar att jag kunde ha en mer laid-back inställning till saker och ting, men småsaker kan ställa till en massa oreda i onödan för mig.
Har svårt för att skita i vissa saker som personer säger. Får jag höra massa positivt så kan allt det rämmas över vad en person säger/antyder. Det där innebär att jag har lite svårt med att ta åt mej positiva ord också.:(
+1
Jag tar väldigt lätt åt mig utav det negativa, som tur är inte ifrån alla. Jag har svårt att ta komplimanger. Det krävs inte så överdrivet mycket för att få mig att deppa ihop lite.
Mr. Moose
2007-06-06, 11:25
Hatar att misslyckas, särskilt illa tar det om jag misslyckas p.g.a. att jag inte är tillräckligt smart.
Men då har du lärt dig någonting nytt och det är väl bra?
Dom enda som aldrig misslyckas är dom som aldrig provar på något nytt.
Vad väljer du, att ständigt lära dig mer eller att sitta hemma och drömma om vad du kunde ha gjort?
Själv har jag väldigt bra självförtroende, lite för bra ibland kanske?
Jag tar åt mig allt negativt och positivt och sållar inte något speciellt, om man sållar, hur skall man då kunna lära sig ta kritik?
Jag har bra självkänsla tror jag. Något som får mig att få sämre självkänsla är när jag det går lång tid, och jag inte gör något meningsfullt, för mig själv eller andra.
jag behöver inte bekräftelse hela tiden dock, utan känna att det man gör har betydelse på ett eller annat sätt.
Jag tar åt mig allt negativt och positivt och sållar inte något speciellt, om man sållar, hur skall man då kunna lära sig ta kritik?
Jag har bra självkänsla tror jag. Något som får mig att få sämre självkänsla är när jag det går lång tid, och jag inte gör något meningsfullt, för mig själv eller andra.
jag behöver inte bekräftelse hela tiden dock, utan känna att det man gör har betydelse på ett eller annat sätt.
Det är skillnad på "FYFAN VA TJOCK DU ÄR!!!" och typ "Det klär dig inte längre, du kanske ska sluta med pizzan."
Men då har du lärt dig någonting nytt och det är väl bra?
Dom enda som aldrig misslyckas är dom som aldrig provar på något nytt.
Vad väljer du, att ständigt lära dig mer eller att sitta hemma och drömma om vad du kunde ha gjort?
Vad menar du att jag skulle lära mig på att misslyckas med att lösa en uppgift? Jag är på intet sätt rädd att försöka och misslyckas, hatar bara att inte vara tillräckligt smart för att lösa en uppgift. Då menar jag inte ett mattetal...
Löjtnant Blank
2007-06-06, 11:36
Jag bryter ihop fullständigt när jag misslyckas med något jag har satsat mycket energi på. Nu senast var det ett stort kemiprov. Jag hade pluggat som ett djur, ändå skrev jag inte bra på provet. Då kände jag mig värdelös och dum. Jag funderade till och med på att sluta plugga innan jag kom på bättre tankar. Jag har väldigt lätt för att gräva ner mig i negativt tänkande. Nu läser jag inte kemi längre, och jag tänker aldrig mer göra det, och jag är glad igen.
wintersnowdrift
2007-06-06, 11:41
Hatar att misslyckas, särskilt illa tar det om jag misslyckas p.g.a. att jag inte är tillräckligt smart.
+1. När jag inte hänger med eller känner mig borta i diskussioner/intellektuella sammanhang är värst.
I mer praktiska göromål, typ förstå var startnyckeln ska sitta i en Saab eller hur man fäller ihop en bäddsoffa, är jag redan erkänt blåst så det bekommer mig inte lika mycket.
Men då har du lärt dig någonting nytt och det är väl bra?
Dom enda som aldrig misslyckas är dom som aldrig provar på något nytt.
Vad väljer du, att ständigt lära dig mer eller att sitta hemma och drömma om vad du kunde ha gjort?
Jag dras som en magnet till människor som dominerar mig (intellektuellt/mentalt). Jag tror att jag vill testa mig själv och se om jag kan nå deras nivåer. Dock undrar jag om detta beteende inte är ganska destruktivt - den slutgiltiga lärdomen borde ändå bli att jag möter min överman och inser mina begränsingar, varefter jag får gå runt och känna mig korkad resten av livet.
Vad är isf bäst; en glasklar medvetenhet och självinsikt eller ett liv i en (orättfärdig) övetro på sig själv?
//Kristin
Det är skillnad på "FYFAN VA TJOCK DU ÄR!!!" och typ "Det klär dig inte längre, du kanske ska sluta med pizzan."
Ja det är skillnad på hur mogen personen i fråga som säger detta är ja, en person som säger alternativ ett är antingen, väldigt ironisk, på "kompis" nivå, eller riktigt ohyfsad fjortis... alkohlist.. ADHD eller whatever.
Sedan kan jag nog vara glad nog att ingen just gett mig den kommentaren någon gång så... jag hade inte just den i åtanke när jag menar med att "sålla".
Jag dras som en magnet till människor som dominerar mig (intellektuellt/mentalt). Jag tror att jag vill testa mig själv och se om jag kan nå deras nivåer. Dock undrar jag om detta beteende inte är ganska destruktivt - den slutgiltiga lärdomen borde ändå bli att jag möter min överman och inser mina begränsingar, varefter jag får gå runt och känna mig korkad resten av livet.
Du menar att man skulle må bättre av att umgås med dumskallar för att få känna sig smart?
Jag gör som du, umgås med kloka och intellektuellt stimulerande personer. Jag är övertygad om att det ger mig mer. Jag skulle bli uttråkad av att inte få utmanas lite.
Det är inget fel på vare sig självförtroendet eller självkänslan. Tvärtom, så tar jag ofta på mig uppgifter som jag egentligen inte har kunskap till att klara av.
Även fast jag är utrustad med en bättre hjärna än de flesta, så är det nog så att jag ibland överskattar min egen förmåga.
I 99 procent av fallen gör jag jobbet utmärkt.
Det händer ju dock att jag misslyckas och det tar jag ganska hårt.
Ett misslyckande kan jag gå och älta ett bra tag, men då är jag nog mest förbannad för att jag har lagt ner mycket energi på någonting som gick åt skogen.
När det gäller andra människors kommentarer bryr jag mig inte speciellt mycket. Det finns bara ett fåtal personer som skulle kunna säga något elakt som jag verkligen tar åt mig av.
Jag tror nog aldrig jag har haft mindervärdeskomplex, jag kan känna mig bra korkad ibland, men då känner jag mig bara korkad och inget mer. Däremot så kan jag lättare drabbas av prestationsångest, om jag är väldigt bra på något så vill jag inte gärna göra det igen. :(
Förr i tiden tog jag också åt mig väldigt mycket av elaka kommentarer, men det har jag lärt mig att hantera bättre nu efter många års forumanvändande. ;)
sabenada
2007-06-06, 12:10
Jag dras som en magnet till människor som dominerar mig (intellektuellt/mentalt).
Så är jag också och jag ser det som något positivt. Att kunna se storhet i andra personer och reagera med att vilja lära sig vad de kan är ett sunt beteende. Jag dras till personer som jag kan lära mig något av, och till andra personer som precis som mig reagerar positivt när de möter personer som är dem överlägsna i något avseende. Motsatsen är småaktiga personer som försöker förminska, bortförklara eller till och med förstöra andras begåvningar.
Dock undrar jag om detta beteende inte är ganska destruktivt - den slutgiltiga lärdomen borde ändå bli att jag möter min överman och inser mina begränsningar, varefter jag får gå runt och känna mig korkad resten av livet.
Varför skulle du känna dig korkad om du mötte din överman?
Alla har begränsningar, men alla kan också alltid bli lite bättre i något avseende än de är (precis som ett reellt tal mindre än ett alltid kan komma närmare ett än det redan är).
Vad är isf bäst; en glasklar medvetenhet och självinsikt eller ett liv i en (orättfärdig) övetro på sig själv?
Klarsynthet är bättre eftersom den hjälper dig framåt. Du kommer längre om du kan se dina forna misstag (och framgångar) för vad de är.
Muskelbyggaren
2007-06-06, 12:11
Om man upplever att man drabbas av mindervärdeskomplex när man inte lever upp till sina egna förväntningar, är ofta problemet just det - man har för höga förväntningar på sig själv i den specifika situationen. Anledningen till det är ofta att man missuppfattar vad som krävs och vad man kan leverera.
Som exempel är jag själv urusel på allt vad huvudräkning och korttidsminne innebär. Trots det studerar jag matte och fysik på högskolenivå. Det resulterar i att jag får anstränga mig för att inte göra fel när jag ska lösa elementära uppgifter. Ändå har jag en ovanligt god konceptuell förståelse för de nämnda ämnena. Min poäng är att man påverkar sina förväntningar genom att förstå problematiken bättre. Hade jag inte varit medveten om var min brist ligger hade jag förmodligen lagt ned min bana och tänkt att jag var för korkad.
Den största boven vad gäller dåligt självförtroende är enligt mig de så kallade automatiska tankarna. Exempelvis kan en som är missnöjd över sitt utseende efter en knappt uppfattbar blick från någon annan under bråkdelen av en sekund tänkt en hel harang nedsättande tankar om sig själv, utan att någon medveten tankeprocess ens ägt rum. Arbeta mot att låta omdömena vänta och tänka efter med rim och reson istället.
sabenada
2007-06-06, 12:16
Angående misstag så har jag lärt mig att se dem som något positivt -- om jag aldrig gjorde misstag så skulle det betyda att jag hade för låga ambitioner eller inte försökte alls.
Jag har helt OK självförtroende, inga hangups eller dylikt.
1.Jag hade dock supergrymt självfötroende under högstadiet och gymnasiet när man helt enkelt kunde glida igenom det mesta och vara i toppen av klassen.
2. Sen började man på universitetet och insåg att man inte vara så jävla smart trots allt!
3. Sen flyttar man utomlands och helt plötsligt är man inte alls lika säker i sociala situaioner, blivit utkastad från rented accomodation och så vidare, vänner flyttar bort, inget skyddsnät för fem öre.
Ju äldre man blir, iaf jag, desto mer realistisk blir jag med hänsyn till självförtroende. Sen varierar självförtroendet under året också. Jag hade nyss en review på mina resultat och det går jäkla bra men sedan förra veckan har jag dubblerat mina arbetsuppgifter och plötsligt känner jag mig jäkla vilsen då jag helt enkelt inte behärskar mina nya arbetsuppgifter på samma sätt som dom gamla (men det är ju bara en tidsfråga egentligen).
Dejtar jag någon ökar självförtroendet också, men det kanske bara är jag.
Löjtnant Blank
2007-06-06, 12:35
Mycket bra inlägg, Muskelbyggaren.
Mr. Moose
2007-06-06, 12:45
Vad menar du att jag skulle lära mig på att misslyckas med att lösa en uppgift? Jag är på intet sätt rädd att försöka och misslyckas, hatar bara att inte vara tillräckligt smart för att lösa en uppgift. Då menar jag inte ett mattetal...
Då vet du ju vad som inte fungerar och behöver inte slösa tid nästa gång ett liknande problem kommer.
Att göra om sina misstag är dumt.
Dumleman
2007-06-06, 12:50
Man måste väl vara medveten om sitt eget värde för att ha mindrevärdeskomplex? Jag tror det kan vara ganska svårt att förstå sitt egentliga värde.
Man måste väl vara medveten om sitt eget värde för att ha mindrevärdeskomplex? Jag tror det kan vara ganska svårt att förstå sitt egentliga värde.
Vad menar du med sitt egentliga värde? Finns det ett fast och objektivt värde?
wintersnowdrift
2007-06-06, 15:11
Du menar att man skulle må bättre av att umgås med dumskallar för att få känna sig smart?
Jag gör som du, umgås med kloka och intellektuellt stimulerande personer. Jag är övertygad om att det ger mig mer. Jag skulle bli uttråkad av att inte få utmanas lite.
Nä, du har rätt - jag tror ju inte att jag skulle må bättre i ett IQ-befriat umgänge. Kanske är det inte beteendet i sig - att söka utmaningar - som är destruktivt, utan mer tanken Muskelbyggaren uttryckte: "man har för höga förväntningar på sig själv i den specifika situationen".
Så är jag också och jag ser det som något positivt. Att kunna se storhet i andra personer och reagera med att vilja lära sig vad de kan är ett sunt beteende. Jag dras till personer som jag kan lära mig något av, och till andra personer som precis som mig reagerar positivt när de möter personer som är dem överlägsna i något avseende. Motsatsen är småaktiga personer som försöker förminska, bortförklara eller till och med förstöra andras begåvningar.
Bra skrivet. Jag tar till mig av dina ord.
Varför skulle du känna dig korkad om du mötte din överman?
Alla har begränsningar, men alla kan också alltid bli lite bättre i något avseende än de är (precis som ett reellt tal mindre än ett alltid kan komma närmare ett än det redan är).
Klarsynthet är bättre eftersom den hjälper dig framåt. Du kommer längre om du kan se dina forna misstag (och framgångar) för vad de är.
Den största boven vad gäller dåligt självförtroende är enligt mig de så kallade automatiska tankarna. Exempelvis kan en som är missnöjd över sitt utseende efter en knappt uppfattbar blick från någon annan under bråkdelen av en sekund tänkt en hel harang nedsättande tankar om sig själv, utan att någon medveten tankeprocess ens ägt rum. Arbeta mot att låta omdömena vänta och tänka efter med rim och reson istället.
Detta tolkar jag som att vägen ut ur mindervärdeskomplexiteten trots allt är självmedvetenhet. Skulle ni säga att man bör förlika sig med sina begränsningar i första hand (följdfråga där är väl egentligen hur många människor som nått den graden av insikt att man stensäkert kan veta var ens gränser går?), för att sedan försöka arbeta "runt" dem - eller ska man istället aktivt motverka sin ofullkomlighet? För att konkretisera: om man är förlamad från midjan och nedåt, ska man försöka lära sig gå till varje pris eller är det bättre att satsa på att bli världsmästare i rullstolsåkning?
//Kristin
sabenada
2007-06-06, 19:22
Detta tolkar jag som att vägen ut ur mindervärdeskomplexiteten trots allt är självmedvetenhet. Skulle ni säga att man bör förlika sig med sina begränsningar i första hand (följdfråga där är väl egentligen hur många människor som nått den graden av insikt att man stensäkert kan veta var ens gränser går?), för att sedan försöka arbeta "runt" dem - eller ska man istället aktivt motverka sin ofullkomlighet? För att konkretisera: om man är förlamad från midjan och nedåt, ska man försöka lära sig gå till varje pris eller är det bättre att satsa på att bli världsmästare i rullstolsåkning?
Jag tror att det handlar mer om saker som självbild, vilja och attityd än om "hårda" gränser i stil med avsaknad av fungerande ben. Hur som helst, det bästa är nog att aktivt försöka råda bot på brister om de hindrar en från att nå något mål som man lockas av. Jag ville t.ex. läsa en utbildning som råkade innehålla mycket matte, men hade alltid varit dålig på det. Till slut bestämde jag mig för att mina dåliga mattekunskaper bara var ytterligare en anledning att plugga ett matteintensivt program och satsade på det. Många år senare så kan jag säga att det var värt det och att jag kom dit jag ville, trots min egen självbild.
Mindrevärdeskomplexen kanske försvinner i takt med att man vågar mer och skaffar sig fler erfarenheter? Jag tror att jag hade mindrevärdeskomplex förr i tiden men att de flesta har gått över nu. Undrar hur jag gjorde ... Till viss del handlade det nog om att jag helt enkelt försökte se på mig själv objektivt och upptäckte att jag faktiskt hade en hel del starka sidor som jag inte varit medveten om förut, och att att mina svaga sidor gick att arbeta bort. Min blyghet och bortkommenhet till exempel försvann när jag aktivt jobbade på att bli av med dem (genom att helt enkelt öva mer). Min självbild blev också ljusare när jag insåg att många negativa delar i den var falska och kom från andra personer som under årens lopp försökt hålla mig nere (antagligen pga deras egen osäkerhet).
För att sammanfatta så var större självkännedom helt klart rätt väg för mig i kampen mot komplexen.
I mer praktiska göromål, typ förstå var startnyckeln ska sitta i en Saab eller hur man fäller ihop en bäddsoffa, är jag redan erkänt blåst så det bekommer mig inte lika mycket.
Det senare är ju emellertid, medelst empiri bevisat, en väldigt krävande uppgift som krävde en bra bit över 300 högskolepoäng för att klara.
Det senare är ju emellertid, medelst empiri bevisat, en väldigt krävande uppgift som krävde en bra bit över 300 högskolepoäng för att klara.
Jag vill minnas att problemet löstes först när några högskolepoäng lämnade rummet. Men jag trodde faktiskt att vi hade bestämt oss för att aldrig nämna det här.
Angående självförtroende är jag periodare. När allting flyter är jag i det närmaste en gås och negativa kritik rinner av utan att jag ens försöker ta till mig det sakliga - jag är ju bäst. När detta inte gäller så har jag betydligt lättare att bli sårad men det är samtidigt då jag verkligen tar till mig av kritik, om än kanske för mycket, och lär mig något som jag kan ha nytta av.
Jag vill minnas att problemet löstes först när några högskolepoäng lämnade rummet. Men jag trodde faktiskt att vi hade bestämt oss för att aldrig nämna det här.
Uppfattat. Som med JAS-försäljningen är det lock på som gäller.
Jacksatan
2007-06-06, 21:21
att alla mina kompisar börjar skaffa jobb och jag ska gå o trampa på universitetet ett år till...
wintersnowdrift
2007-06-06, 21:37
Jag tror att det handlar mer om saker som självbild, vilja och attityd än om "hårda" gränser i stil med avsaknad av fungerande ben.
[...]
För att sammanfatta så var större självkännedom helt klart rätt väg för mig i kampen mot komplexen.
Jo, det är naturligtvis skillnad på rent fysiska hinder och (upplevt) psykiska sådana. Men med "fel" inställning får de nästan exakt samma begränsande effekt, trots att det ena faktiskt är betydligt lättare att förändra... Tål att tänkas på även det.
Jag funderar fortfarande på om det ens är möjligt för de flesta människor att skapa en "korrekt" självbild, där de egna förväntningar är exakt synkade med vad man faktiskt klarar av. För att utvecklas känns det dessutom som om tron på den egna förmågan måste ligga snäppet över vad man presterar i dagsläget. Är hemligheten i så fall att finna den magiska procentsats i överförväntan som psyket klarar av utan att klibba fast i komplexnätet?
Det senare är ju emellertid, medelst empiri bevisat, en väldigt krävande uppgift som krävde en bra bit över 300 högskolepoäng för att klara.
Ja, och därför känner jag att pressen minskar betydligt på en som hjälpligt hankat sig igenom gymnasiet. (Och gällande Saab:ar så tycker jag att det är rätt bra jobbat av samma individ att hitta tändningslåset inom fem minuter. Är övertygad om att de flesta behöver ett par hundra högskolepoäng även för den bedriften.)
Angående självförtroende är jag periodare. När allting flyter är jag i det närmaste en gås och negativa kritik rinner av utan att jag ens försöker ta till mig det sakliga - jag är ju bäst. När detta inte gäller så har jag betydligt lättare att bli sårad men det är samtidigt då jag verkligen tar till mig av kritik, om än kanske för mycket, och lär mig något som jag kan ha nytta av.
När självförtroendet har en dipp - är det främst andras negativa kritik som påverkar dig då eller blir du också mer självkritisk?
//Kristin
När självförtroendet har en dipp - är det främst andras negativa kritik som påverkar dig då eller blir du också mer självkritisk?
//Kristin
Måste säga andras, även om självkritiken också finns där. Eller så kommer den som en följd av den förra. Jag vet faktiskt inte riktigt. Har inte tänkt längre än "ibland känns det bra, ibland inte". Grubbla över varför jag gör eller tänker på ett visst sätt är inget jag gjort så mycket. Självinsikt och -kännedom är överskattat...
Angående självförtroende är jag periodare. När allting flyter är jag i det närmaste en gås och negativa kritik rinner av utan att jag ens försöker ta till mig det sakliga - jag är ju bäst. När detta inte gäller så har jag betydligt lättare att bli sårad men det är samtidigt då jag verkligen tar till mig av kritik, om än kanske för mycket, och lär mig något som jag kan ha nytta av.
Yepp, same here.
Varenda gång jag ser fysikbilder på andra i ungefär samma ålder? Helt idiotiskt egentligen, man tävlar ju bara med sig själv, men så är det.
Varenda gång jag ser fysikbilder på andra i ungefär samma ålder? Helt idiotiskt egentligen, man tävlar ju bara med sig själv, men så är det.
Heh, du är nog inte ensam om det skulle jag tro. Men du kan vara lugn, eftersom det finns inte många som är större än dig här på kollo iaf, (förutom jag) *whistle*
Varenda gång jag ser fysikbilder på andra i ungefär samma ålder? Helt idiotiskt egentligen, man tävlar ju bara med sig själv, men så är det.
Egentligen gör man väl inte det? Tränar man för att bli snygg så är väl ett av målen att bli snyggare än de flesta andra, precis som att den som springer gärna vill bli lite snabbare än de andra som springer. Visst handlar det om att man ska vara nöjd med sig själv, men det i sin tur är ju avhängigt hur andra ser ut och vad man själv lärt sig tycka är snyggt.
Egentligen gör man väl inte det? Tränar man för att bli snygg så är väl ett av målen att bli snyggare än de flesta andra, precis som att den som springer gärna vill bli lite snabbare än de andra som springer. Visst handlar det om att man ska vara nöjd med sig själv, men det i sin tur är ju avhängigt hur andra ser ut och vad man själv lärt sig tycka är snyggt.
Jo det är sant, men man intalar ju sig att det inte är en rättvis kamp eftersom gener, kunskap etc. spelar in. Det gäller väl att se andras framgångar som motivation för egen träning snarare än bli nerslagen och olycklig.
wintersnowdrift
2007-06-06, 23:34
Måste säga andras, även om självkritiken också finns där. Eller så kommer den som en följd av den förra. Jag vet faktiskt inte riktigt. Har inte tänkt längre än "ibland känns det bra, ibland inte". Grubbla över varför jag gör eller tänker på ett visst sätt är inget jag gjort så mycket. Självinsikt och -kännedom är överskattat...
Could be. En hyffsat programmerad reptilhjärna kan man antagligen komma mycket långt på. Men har man en gång börjat fippla med inställningarna är det svårt att sluta, och kanske ännu svårare att hitta tillbaka till grundkonfigurationen som kan ha varit den allra mest gynnsamma.
//Kristin
Intressant frågeställning/läsning! Känner för tillfället lite mindervärdeskomplex. Min självkänsla känns inte så stabil nu, när jag efter att ha varit föräldraledig i 16 månader ska börja jobba. Lite mer tankspridd, lite mer sliten etc.
Stor del av personalstyrkan är ny, får ofta frågan "hej, du måste vara ny?". Inte så konstig fråga att få från nya kolleger, men när jag får den från personer jag haft kontakt med i samband med jobbet (och som då spontant gått till chefen med bekräftelse på mitt arbete) känner jag mig osynlig och inte så betydelsefull.
Dessutom känner jag inte, som jag hört många känt, att jag blivit en bättre medarbetare efter att ha blivit förälder. Tvärt om så är jag inte lika engagerad i mitt arbete som tidigare, känner mig trögare och inte lika kompetent på något sätt.
Söker jobb, kanske behöver jag gå vidare helt enkelt. Men det känns inte heller tip top eftersom tex mitt gamla personliga brev känns som en lögn. Att plita ner ärliga; oengagerad, glömsk och tankspridd är ju inte heller aktuellt. Så det blir till att ljuga. Men det hade inte varit fel att känna sig mer bekräftad på andra ställen än hemmet och att känna att jag ärligt kan plita ner något mer positivt.
Tänker samla ihop en tjejkväll, kanske känner jag mig lite mer som mig själv när jag får träffa dem som känner mig bäst?!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.