Visa fullständig version : energiminus vid pubertet = ingen längdtillväxt
sailaways
2007-05-09, 17:49
hej,
jag har undran om längdtillväxt och kroppslig utveckling hur det påverkas av energiminusintag vid puberteten, eller okey, inte energiminusintag utan hellre svält.
jag är kille, 17½ år som har anorexia. är 180 cm lång och vägre ca 51 kg nu.
läkaren har konstaterat att jag är i ett "svälttillstånd"; att köldkörteln påverkats och typ slutat utsöndra något hormon, eller något sådant.
Jag skulle gärna vilja ha mycket och utläggande information om hur kroppen påverkas! ! !
jag är särskilt intresserad av hur pass längdtillväxten påverkas och om/hur mycket den kroppsliga mognaden försenas?
allt för att kunna motivera mig att ta mig ur detta... jag vill gärna ha ingående information inte endast ytlig.
en sak som jag själv märkt är att jag tappat behåring på kroppens mer intima delar.
Det som händer är att hypotalamus (i hjärnan) slutar skicka ut de hormoner som får hypofysen att i sin tur skicka ut dels ämnesomsättningsreglerande hormoner till sköldkörteln, dels hormoner till könskörtlarna som stimulerar dem att producera könshormon. Du backar alltså tillbaka till hormonnivåer som motsvarar de hos ett prepubertalt barn. Det innebär inte (som vissa tror) att du blir lite yngre, alltså att åldrandet skjuts upp och du tjänar några år, utan att du tappar några "vuxna" år. Hos tjejer är tillståndet kopplat till urkalkning av skelettet och benskörhet; jag är osäker hur det är hos killar, men undernäring lär inte vara bra för bentätheten hursomhelst.
Sjukvårsdrådgivningen om hormoner. (http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18410)
Det som händer är att hypotalamus (i hjärnan) slutar skicka ut de hormoner som får hypofysen att i sin tur skicka ut dels ämnesomsättningsreglerande hormoner till sköldkörteln, dels hormoner till könskörtlarna som stimulerar dem att producera könshormon. Du backar alltså tillbaka till hormonnivåer som motsvarar de hos ett prepubertalt barn. Det innebär inte (som vissa tror) att du blir lite yngre, alltså att åldrandet skjuts upp och du tjänar några år, utan att du tappar några "vuxna" år. Hos tjejer är tillståndet kopplat till urkalkning av skelettet och benskörhet; jag är osäker hur det är hos killar, men undernäring lär inte vara bra för bentätheten hursomhelst.
Sjukvårsdrådgivningen om hormoner. (http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18410)
Jag vet inte vad man säger idag, men förr sa man att efter en period av svält så inhämtar kroppen växtförlusten när svälten är över. Hur långa denna period kan tillåtas vara vet jag inte, och vet heller inte om det fortfarande är sant?
Tintomara
2007-05-10, 13:33
Jag vet inte vad man säger idag, men förr sa man att efter en period av svält så inhämtar kroppen växtförlusten när svälten är över. Hur långa denna period kan tillåtas vara vet jag inte, och vet heller inte om det fortfarande är sant?
Jag tror nog att det kan vara så. I alla fall läste jag om en om en flicka som svultit inte pga anorexi utan pga att hennes elaka/sinnessjuka adoptivmamma inte hade gett henne tillräckligt med mat. Tjejen var en mager och kortväxt liten mygga jämfört med sina klasskamrater, men så fort hon blivit omhändertagen av myndigheterna och placerad i fosterhem så ändrades detta. Hon fick mat och gick snabbt upp flera kilo i vikt - och växte också ovanligt kvickt och mycket på längden.
Men det gäller förstås att vara ute i tid! Man har inte hur lång tid som helst på sig. Detta berördes i ett TV-program om en tjej som blivit anorektisk redan i nioårsåldern. Tjejen blev frisk så småningom, i tonåren, men då hade det gått så många år att det var för sent för henne att hämta igen den förlorade tillväxten. Så nu är hon för alltid kortare än hon borde ha varit. (Ja, så klart är det inte lätt att säga hur lång hon BORDE ha blivit, men i alla fall så var hon mycket under medellängd för kvinnor och betydligt kortare än både sin mamma och sin lillasyster.)
hej,
jag har undran om längdtillväxt och kroppslig utveckling hur det påverkas av energiminusintag vid puberteten, eller okey, inte energiminusintag utan hellre svält.
jag är kille, 17½ år som har anorexia. är 180 cm lång och vägre ca 51 kg nu.
läkaren har konstaterat att jag är i ett "svälttillstånd"; att köldkörteln påverkats och typ slutat utsöndra något hormon, eller något sådant.
Jag skulle gärna vilja ha mycket och utläggande information om hur kroppen påverkas! ! !
jag är särskilt intresserad av hur pass längdtillväxten påverkas och om/hur mycket den kroppsliga mognaden försenas?
allt för att kunna motivera mig att ta mig ur detta... jag vill gärna ha ingående information inte endast ytlig.
en sak som jag själv märkt är att jag tappat behåring på kroppens mer intima delar.
Du kan vara helt lugn, är du 180cm redan så behöver du ju inte oroa dig för att bli kort, det är ju strax över medel för män. Motivationen kan du kanske finna på en kyrkogård, där hamnar man om man fortsätter att tappa mer och mer vikt.
Fråga dig vad du får ut av det, är du lycklig?
Du kan vara helt lugn, är du 180cm redan så behöver du ju inte oroa dig för att bli kort, det är ju strax över medel för män. Motivationen kan du kanske finna på en kyrkogård, där hamnar man om man fortsätter att tappa mer och mer vikt.
Fråga dig vad du får ut av det, är du lycklig?
+1. Längden varken är eller kommer att bli något problem, men de år du förlorar kommer inte tillbaka, och ju fortare du på allvar börjar arbeta för att ta dig ur ätstörningarna desto fortare kommer du att bli frisk. Omvänt blir det både jävligare och tar längre tid ju längre du väntar. Räckte det med att bli väldigt smal för att bli väldigt lycklig? Eller visade det sig att den enda skillnaden mellan att vara inte lika smal och må dåligt och att vara väldigt smal och må dåligt var just hur smal du var?
sailaways
2007-05-13, 12:23
det kallas självhat, själväckel och fleråriga ångestattacker, ständig ensamhet och oavslutade för-evigt-pågående konflikter och "påhittade" gräl. inom familjen. hos kompisarna. inom migsjälv.
jag hatar migsjälv så jävla mycket, när jag väger som minst klarar jag av migsjälv som mest. blir bara äcklad av migsjälv; av fettet.
min självkänsla är helt i beroende av min vikt. jga har en djup (typ undermedveten) rädsla/övertygelse att inte kunna bli accepterad om jag är, enligt mig, fet och ful. men jag vet nånstans att jag inte är fet, jag är ju för smal lixom, men min ofördelaktiga fettansamling för mitt kön (min satans äckliga röv) klarar jag inte av. jag bara äcklas när jag sitter, står eller ligger. det är så jävla jobbigt. usch! jag kan inte acceptera min jävliga äckliga röv. den är så ful och kvinnlig, hängig. och det är där fettet samlar sig först när jag går upp i vikt. där och vid midjemåttet. usch!!!!
jag hatar migsjälv och anser mig inte värdig att äta, att finnas, att ta plats. hej. så är det.
oavsett hur mycket jag öppnar mig för andra människor (min mamma och bror främst) får jag bara total skit tillbaka, gång på gång. efter att min ätstörning uppdagats inom familjen har deras icke-agerande fått mig helt att tappa lust till att leva. jag har fått mitt värde verkligt bekräftat, oavsett hur jag mår, hur sjuk jag än är, så bryr sig ingen. oavsetthur mkt jag vädjar.
kan nån fatta. bra tack hej. jag hatar egentligen inte mat. bara migsjälv och mitt patetiska liv .
kan nån fatta. bra tack hej. jag hatar egentligen inte mat. bara mig själv och mitt patetiska liv .
Ja, faktiskt.
Ingen med ätstörningar har skaffat sig det för att han/hon tyckte att det var en smart idé eller verkade kul. Det handlar inte om maten PER SE, och att säga till en anorektiker att det väl bara är att börja äta/till en bulimiker att det bara är att sluta spy/till en person med hetsätningsstörning att det väl bara är att sluta äta är ungefär som att säga till en schizofren person att det väl bara är att skärpa sig och sluta noja. Visst, på ett plan handlar det om att "bestämma sig", men när man pratar om att "bara betämma sig" och "ta sig i kragen" och får det att låta ungefär som om det gällde att göra matteläxan har man fattat nada av vad det handlar om, och hur stort avtryck störningen faktiskt satt på personens liv.
Som drabbad är det oerhört lätt att fastna i just självhat/självförakt och oupphörligen dissa sig själv såsom varande "äcklig" - äcklig för att man är fet, äcklig för att man är ful, äcklig för att man har en weird psykisk sjukdom osv. Att man själv i sitt sjuka, överkritiska sätt att se på sig själv betraktar sig som äcklig är dock inte detsamma som att man är det - om det var din bästa kompis som hade samma problem som du har, skulle du då ta avstånd från honom/henne i avsmak? Nä, trodde inte det. Ändå är det lätt att få för sig att det är vad som skulle hända om man själv erkände sitt problem, om andra visste precis hur "wacko" man är osv. Det är OK att må dåligt, man själv är OK även om man mår dåligt. Ens människovärde devalveras inte för att man inte genom hela sitt liv är den überperfekta och überlyckade. Får det vara OK att må dåligt är det också lättare att till slut börja må bra.
Att få folk att fatta att mentala störningar inte botas med upplysning är inte alltid så enkelt. Man kan mötas av attityder typ att folk tror att det bara handlar om att få den ätstörningsdrabbade att intellektuellt förstå att ätstörningar är dålig för honom/henne för att personen skall "skärpa till sig" och bli frisk. Typ "JAHA, så du menar att det är skadligt för kroppen att svälta sig och att jag kommer att fortsätta må dåligt så länge jag gör det? Men då måste jag ju GENAST sluta med det!" Den sortens attityder (som också verkar vara extremt, extremt seglivade när de väl "satt sig" hos en person) är inte lätta att stå ut med (vilket man inte behöver göra) eller kontra (vilket det inte är så lätt att göra alla gånger utan att bara bli betraktad som allmänt hysterisk). Viktigt är dock att inte göra dem till sina egna; du har inte drabbats av ätstörningar för att du är så mycket "dummare" eller "mentalt svagare" än andra. Du är värd att må bra precis som alla andra människor är värda att må bra - varför skulle du inte vara det? Psykologisk hjälp/terapi vid ätstörningar handlar ofta mycket om den här biten också; inte bara om själva maten. Får du någon hjälp för dina ätstörningar? Om inte, sök det, för den här "jag är värdelös"-problematiken är JÄVLIGT svår att komma till rätta med utan hjälp. Det är också som regel bra att ha någon man inte är bunden till privat att "öppna" sig för, eftersom man med familj och vänner nästan alltid till slut hamnar i känsloträsket ("men varför göööööör du så här ...?") hur ambitiöst man än försöker att inte göra det. Alltså, har du inte hjälp, så sök (BUP, vuxenpsyk, skolsköterska osv.; jag vet inte var du bor och hur gammal du är, men det finns lite olika alternativ).
Ang. det där med stor och hängande röv så tacka fan för att den hänger om du väger 51 kg på 180 cm. Den är väl bara en tom skinnpåse (jo,faktiskt).
Oerhört bra skrivet Tolkia, som vanligt. Hyser stor respekt för dig och Lizard på det mentala planet!
Till sailaways:
Jag kan inte ge bättre råd än Tolkia på det mentala planet, min tanke var mer på det visuellt fysiska. Du kan ju själv skapa en bättre visuell balans på din kropp med hjälp av styrketräning. Jag upplevde själv att min bakdel var oproportionerlig till min övriga kropp under en lång tid. Det är av naturliga skäl min fettdepå och jag får en "klassisk latinorumpa" så fort jag går upp i fettvikt. Hatade det under en väldigt lång tid.
Jag insåg att genom att lägga större kraft på att bygga upp volymen på min överkropp mha styrketräning, skapade jag en visuell balans mellan överkroppen och underkroppen. Rumpan ser helt enkelt inte så stor ut längre i förhållande till den övriga kroppen. Sluta dock inte träna underkroppen för guds skull, balans är viktig! Men lägg kanske mer kraft på att volymmässigt bygga upp överkroppen och genom tex konditionsträning och lättare viktträning hålla efter den undre delen...
En ytterligare vinst i det är att du måste ligga på kaloriplus för att få muskelmassa, och det kanske kan motivera dig till att vilja äta mer?
Jag önskar dig verkligen all lycka i framtiden och hoppas att du finner balans i livet, både mentalt och fysiskt. Jag kan inte sätta mig in i din situation, men jag är övertygad om att om du bara börjar våga tillåta dig själv att älskas, kommer du snart inse att det redan finns massor av människor runt omkring dig som hela tiden gjort det!
Tänk på att allt har två sidor... du känner att de inte ser eller bryr sig om dig längre... de kanske upplever det som att du inte vill ta emot deras omtanke/kärlek...
Någon måste avbryta den onda cirkeln... kan det inte lika gärna vara du?
Håll oss gärna uppdaterade med hur det går för dig... jag vill iaf veta :)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.