Visa fullständig version : Vänskap?
Hur fungerar det här med vänskap?
Jag misstänker att jag är en jävel på att inte skaffa vänner. Under hela 2000-talet har jag skaffat en IRL-kompis som jag har kvar (och en tveksam). Dessutom har jag precis bestämt mig för att sålla bland mina gamla vänner. I ena högen behöver, i andra högen behöver inte. Ockhams rakkniv, inga bubblare. Jag har ganska snabbt kommit på vilka som hamnar var. Jag har aldrig några före detta flickvänner men skulle behöva ett par av dem som vänner. Totalt blir det kvar kanske… 15 personer i Sverige (bara några av dem i och omkring Stockholm) och någon utländsk brevvän. Har till och med skrivit en lista på vilka som blir kvar och det känns bra. Psycho? Tidigare (90-tal) räknade jag in de flesta jag kände som vänner, mellan ett 50-tal och ett 100-tal.
Ockhams rakkniv
http://i13.tinypic.com/3yqo1zn.jpg
Skulle kunna tänka sig att ”jamen de flesta vännerna har man inte träffat än”. Jag har en historia. När jag reste i Asien (givetvis ensam trots att vi var fem vänner som drog iväg) så träffade jag en kanadensisk kvinna som det var på håret till en romantisk stund med men istället började vi snacka vänskap. Hon berättade att hon inte träffat sina vänner förrän hon kom ut i vuxenlivet och började på universitet och sådant. Vid det laget hade jag inte gjort det än men det stadiet är nu sedan länge förbi. Jag hade jättekul på universitetet och hittade också vänner. Men… var det inte mer. Dock har jag en eller ett par vänner som jag känner en djupare tilhörighet med.
På läkarlinjen sågs jag nog som en utomjording trots att jag själv tyckte jag var mer cool än andra som hade andra intressen och var med i dokumentären om läkarstudenter, tror jag var den enda från klassen i den.
För ett par år sedan var jag troligen för töntig för att folk skulle vilja vara vän med mig. Nu är det motsatsen. För farlig. Förut tyckte jag att vänner kunde man ju vara med vemsomhelst och var inklusiv dvs vänners vänner gick bra att umgås med. Nu är jag exkluderande och vill plocka russinen ur kakan.
Å ena sidan. Jag har ända sedan jag blev vuxen varit en duktig gruppledare och ibland utsett mig till det, ibland utsetts av andra. Jag har varit bra på att dra ihop folk, engagera folk, och få dem att göra det jag vill genom att dra igång saker och föregå med gott exempel. Varit bandledare. Haft förtroendeuppdrag, fler än jag velat, folk brukar mer eller mindre tjata in mig i föreningsstyrelser. Jag har bra simultankapacitet och blivit festfixare även om inget sådant händer nu.
Å andra sidan. Jag är ganska asocial med dragning åt det egensinniga konstnärshållet. Rentav excentrisk. Samtidigt är jag en renässansmänniska som är lika delar begåvad inom olika områden så jag kan diskutera det mesta och jag har många intressen och tycker jag är en rätt kul typ. Det ligger väl i fatet att jag är rädd för missförstånd och även en viss misantropi. Jag tror inte på samhället.
Nu har frågan om vänskap blivit aktuell därför att jag bygger upp en MySpace-sida och väldigt många fler än beräknat frågar mig om ”vänskap” det är ett nätverk. Jag har sett att många band jagar så många vänner som möjligt och jag tror att många andra där tänker att ”om det inte verkar vara en ovän så är det en vän” men jag tänker inte alls så. Jag tänker ofta ”varför skulle det vara en vän”. Jag tycker jag är grym som ger två av tre som frågar foten. Nu har jag dock börjat fråga folk varför de vill vara med på vänlistan – i stället för att bara ge dem avslag - och det verkar vara ett steg i rätt riktning. Det går aldrig att gissa sig till hur folk fungerar. Om jag inte gillar deras musik så brukar jag prova med en fråga och det öppnar upp.
En sak jag märkt angående vänskap är att ansträngningar får motsatt effekt. Tänker jag att nu ska jag vara vänlig eller nu ska jag göra reklam för mina bästa sidor fungerar det som antimateria, det suger åt sig energi och kvar blir bara tystnad.
Det nätverket har slutligen fått mig att inse att jag inte gillar föreningar, gruppindelning, lagspel osv, utan jag gillar NÄTVERK. Nu tänker jag inte på nätverksförsäljning där man tjänar på sina vänners försäljning utan nätverk som bygger på värden som tillit, vänskap, eventuellt kärlek. Jag försöker vara en vän men tycker nog egentligen det är viktigare att vara mig själv än att följa sociala normer dvs egensinnig. Jag har inget emot att trampa lite lätt med tassen på folks ömma tår (och räknar med motsvarande behandling) men det är ju ingen som uppskattar det :laugh:
Den här mannen drev ett berömt hårdrocksband i många år i form av ett nätverk snarare än som ett vängäng (som jag själv gjorde på 90-talet.)
http://i11.tinypic.com/44is6e8.jpg
Av de 12 första på min lista är det 9 personer som jag klassar som ”mjuka” två både-ochare och en hård. Betyder det här att jag också är en mjuk typ som uppskattar sämja eller är det bara för att jag kan dominera dem mjuka… jag tror att jag är lika delar mjuk och hård. Det är förmodligen ingen fördel att vara både och när det gäller vänner. Jag älskar mjukisar men gillar inte töntar motsägelsefullt nog.
Jag har en kompis som är väldigt lik mig och han har inte heller mycket till ihållande vänner även fast han också är en ledargestalt med ständigt nya kompissällskap och sociala projekt. Han är dock mer utpräglad än jag med än starkare dominanta drag (tänk Hermann Hesses skärpa och genialitet) och än färre vänner.
Det är inte min polare på bilden. Det är bara en illustration.
http://i19.tinypic.com/2v0ea12.jpg
Ok få höra nu. "Du har inga vänner för att du..."
Tänker bara be dig att betänka ett faktum:
Manlig vänskap funkar inte, förr eller senare vill man ha sex med varandra.
Så om du vill ha fler nära vänner, skaffa då tjejvänner :)
Chaan, du gör för långa inlägg! Man orkar inte läsa allt!
Sofia4_4
2007-04-20, 10:44
Jag är mycket selektiv när det gäller vänner. Jag är dålig på att snacka väder och det begränsar min vänskapskrets enormt.
Men jag har både gamla och nya vänner som är kvar, förutom några som har skaffat barn. Blir jag vän med nån, då är det för livet. Det är skönt.
Chaan, du gör för långa inlägg! Man orkar inte läsa allt!Jag orkade. Intressant läsning. Men vad är det för fel på 15 st?
15 vänner är typ 12 mer än jag har.
Haha emo. Emo skulle jag ta som en komplimang :bow:
E6Zc9NyYH-k
Nej det är inget fel på någon av de 15 ;)
Det går dock inte att leva så. Enda sättet att överleva verkar vara att ha ett stort nätverk av bekanta eller "vänner" som vissa skulle kalla det. På läkarlinjen var det lite absurt. Det sken igenom något så fruktansvärt att folk inte umgick av vänskaps- utan karriärskäl. Jag ba :confused:
Sofia jo jag brukar inte bli av med vänner heller om jag en gång fått dem inte ens när de skaffar barn men de är ju inte till mycket nytta då ;)
mini: Då känner vi lika många stockholmare, gissar jag, om det är här du har dem.
deztron du är ett geni.
Pellefant
2007-04-20, 11:14
Det nätverket har slutligen fått mig att inse att jag inte gillar föreningar, gruppindelning, lagspel osv, utan jag gillar NÄTVERK.
Intressant. Tog ett bra tag innan jag lärde mig skilja på föreningsvänner och vänner. Personerna i en förening, fotbollslag etc kan av medlemmarna upplevas ha en väldigt tight gemenskap, en (ibland) tillfällig gemenskap som jag ibland har blandat ihop med vänner.
Tror man lättast ser vad för slags relationer det är om man umgås utanför föreningens träffar eller inte.
Intressant. Tog ett bra tag innan jag lärde mig skilja på föreningsvänner och vänner. Personerna i en förening, fotbollslag etc kan av medlemmarna upplevas ha en väldigt tight gemenskap, en (ibland) tillfällig gemenskap som jag ibland har blandat ihop med vänner.
Tror man lättast ser vad för slags relationer det är om man umgås utanför föreningens träffar eller inte.
Exakt.
Som att jag drev internetforum under ett och ett halvt år utan att skaffa en enda vän därifrån. Det var för litet för att en excentriker skulle finna någon, bara 3000 medlemmar. http://s35.photobucket.com/albums/d189/dimebar_probably/Smileys/th_wallbash.gif
champion
2007-04-20, 11:45
Jag har bara 3st vänner så klaga inte. Två stycken flyttar här ifrån 1maj, så man har bara en vän i sommar :( *cry* så klaga inte.
Några få vänner är bättre än massor av pseudo vänner. Fråga vilken kändis som helst. ;)
Möjligen säger det här att jag är extremt asocial (jag är tveksam, iofs, men det är klart att jag kan ha fel), men jag tycker inte att 15 vänner (efter att du uppenbarligen har sållat ganska hårt i bekantskapskretsen) är FÅ. Jag undrar hur många som kan räkna upp särskilt många fler än 15 (nära) vänner? Jag kan det inte, inte om jag inte skall börja räkna in mina föräldrar, de av mina arbetskamrater som jag gillar, diverse bekanta på gymmet/i föreningar osv. Jag förstår inte heller problemet med att det skulle vbara något slags motsättning mellan att vara engagerad i föreningar/gruppaktiviteter och att uppskatta nära vänskap (möjligen är det bara ditt sätt att beskriva det som jag hänger upp mig på, och du menar det inte så som jag uppfattar det). Man måste naturligtvis inte gilla aktiviteter i grupp (det är det många som inte gör, utan att för den skull vara typ svårartat autistiska), men man kan ju uppskatta mänsklig samvaro och att göra saker tillsammans utan att ha en nära personlig relation till varenda i gruppen ingående person, eller? Ang. det här med att få vänner när man studerar tror jag att det är lite som i skolan; man blir hopbuntade för att man har ett gemensamt intresse, men det behöver inte betyda att man delar något annat än just detta intresse. Relationen i en grupp studenter/kursare är ju ofta väldigt centrerad kring utbildningen och det som rör den, och då är det inte så konstigt att man, när utbildningen inte längre finns som sammanhållande kitt, glider ifrån varandra (vad hade man egentligen gemensamt?). Man kan hitta vänner för livet på en kurs, men det finns inga garantier för att man gör det. Samma sak med föreningar - man kan hitta vänner, men de flesta kommer förmodligen att förbli föreningsbekanta (vilka har sitt värde som sådana).
Man kan fundera mycket över vad det är som gör att man har de vänner man har; jag har hört många varianter på förklaringar - t.ex. att man, om man är en person som hörs mycket och "tar mycket plats" väljer vänner som är tysta och tar lite plats, så att man kan dominera eller att man, om man hörs mycket, väljer vänner som också hörs mycket, för att man gillar att umågs på lika villkor. Om jag tittar på min egen vänskapskrets så är vissa väldigt lika, andra väldigt olika varandra, så jag är inte riktigt säker på att det finns någon enkel förklaring. Man måste ha något gemensamt, men vad det är man skall ha gemensamt är inte så glasklart, i alla fall inte för mig.
Bra skrivet Tolkia, jag är nog inne lite på samma linje, d.v.s. att man kan ha olika sorts vänner för olika "ändamål" hm...det där lät krasst.
Men t.ex. vissa vänner passar perfekt att festa med och man har skitkul, men man har inget speciellt att prata om när man gör något annat än festar.
Vissa arbetskamrater kommer man grymt bra överens med på jobbet, men kommer man hem till dem är det som att se en helt annan människa, och vissa människor gillar man att vara djup med och sitta och diskutera med o.s.v. kanske för att de representerar olika sidor hos en själv?
De som man kallar för "nära" vänner är väl oftast dem som man kan göra lite av varje med, både diskutera och vara allvarliga, men också släppa loss och vara barnsligt löjliga med.
Jag tror också att man behöver alla delarna. Jag kan själv känna att jag har alldeles för många ytliga kompisar nu och allldeles för få som jag kan verkligen prata med på riktigt.
Hade jag bara haft "djupa" kompisar så hade jag nog saknat det ytliga också, att bara få släppa loss och vara ibland, alltså att man behöver det ena för att uppskatta det andra liksom.
hm... sen tänker jag så här; om nu 15 vänner känns som för lite kanske det helt enkelt är för att du inte har den vänskapen med dem som du egentligen vill ha?
Du verkar också vara en rak person som säkert uppfattas som stark och självständig av andra. Det tror jag kan skrämma folk som inte känner dig. Du kanske uppfattas som så stark så att du liksom inte behöver någon annan och det i sin tur gör att folk inte vågar närma sig dig?
Deprimerande ämne. Jag drömmer om ett samhälle som ser totalt annorlunda ut. Ibland tror jag att jag hade gjort mig bättre på stenåldern.
Tolkia, det kan mycket väl vara så att det är värre än du tror. 15 vänner. Inte alla dem är nära. Inte ens inom parentes i flera av fallen. De flesta av dem har jag inte träffat på länge. Det finns också några med som jag inte har träffat alls. Ett par på listan var just kursare. Jag installerade en chat på datorn och programmet gick igenom alla mina gamla emailadresser som jag hade sedan ett antal år och då var det ett par av dem som försökte adda mig men typiskt nog så var det någon bugg någonstans som gjorde att inte chatprogrammet gick. Det gick inte att se vad varken jag eller dem skrev.
Jag vill dra igång ett band igen. Det behöver inte vara några jag ska ha en nära relation till, det ska låta bra. Men det måste vara folk jag verkligen litar på, och det är inte många.
Jo det är uppenbart att jag blir vän med dem jag kan dominera. Men det är ju inte enkelriktad uppskattning av det, jag skaffar ju folk som tycker det är kul att jag har driv och idéer. Jag är dock inte helt hopplös med att bestämma ALLT, eller så så är det verkligen ett problem att jag är envis, och jag lyssnar mycket gärna på äldre, detta är jag helt säker på. Det är en som är 25 år äldre med.
Igen, jag tror du skönskriver. Det är inte så att jag ser någon motsättning mellan vänskap och föreningar. Nej, jag vill inte vara med om några föroreningar. Det kan vara för att jag är fruktansvärt less på dem efter att ha varit med i för många men innan internet kom så bedrevs väldigt mycket i föreningsform (jobbsituationer liknar ofta också föreningar *spy*). Ett normalt jobb är i princip bara att glömma för min del.
I Sverige ska allt vara uppstyltat med tråkiga årsmöten :( Jag vill bara dra. Ge mig en söderhavsö med färskvatten så flyttar jag. I alla fall vintertid *innocent* Jag kan lika gärna sitta där och spela in låtar. Det finns internet via satellit :)
Efter att nätverket som gymnasietiden innebar upplöstes, och jag insåg att jag passar bättre själv än i lagsporter, och nätverket som barndomen upplöstes, och nätverket från universitetet upplöstes, så vad är kvar...
/Too goddamn weird. *cry*
om nu 15 vänner känns som för lite kanske det helt enkelt är för att du inte har den vänskapen med dem som du egentligen vill ha?
Du verkar också vara en rak person som säkert uppfattas som stark och självständig av andra. Det tror jag kan skrämma folk som inte känner dig. Du kanske uppfattas som så stark så att du liksom inte behöver någon annan och det i sin tur gör att folk inte vågar närma sig dig?
Jo något är det som stöter av folk. Det kan vara det.
HerrArne
2007-04-20, 14:06
Intressant tråd. Vänskap. Har man en vän är man lyckligt lottad.
Har man större sociala behov än vad vännerna räcker till för så är det ju synd.
Fast motsatsen är värre. ;)
Vad klassas som vänskap då?
Är det nån man typ träffar en gång i månaden på bussen och då hälsar på?
Eller är det nån man träffar lite mer dagligen och lixom kan snacka om allting med eller vad klassas egentligen som en vän?
Du kanske är lite konstig? Då han man nog svårt att hitta folk som man tolererar och som tolererar en.
Själv så har jag en del hyfsat nära vänner men har inte direkt så stort behov att vara social så det blir ju ofta att jag inte upprätthåller kontakten med äldre vänner.
har man 15 riktiga vänner ska man vara glad.
har man 15 riktiga vänner ska man vara glad.
qft, snart 22 och jag har 2 st som jag klassar som riktiga vänner, sedan ett 20-tal som jag umgås frekvent med.
Jag gillar alla dessa människorna mycket, men det är bara de 2 första som jag anser är totalt oersättliga.
Muskelbyggaren
2007-04-20, 15:16
Jag har få vänner och trivs utmärkt med det.
machine gun
2007-04-20, 15:25
15 vänner är nog fler än de flesta har faktiskt.
hobbitar
2007-04-20, 15:35
Jag tror du tänker för mycket.
Vad klassas som vänskap då?
Är det nån man typ träffar en gång i månaden på bussen och då hälsar på?
Det där låter nästan som definitionen på en bekant i mina öron. Fast det är väl oftare tunnelbaneperrongen och inte så ofta som en gång i månaden.
Du kanske är lite konstig?
Fullständigt normal *flex*
har man 15 riktiga vänner ska man vara glad.
Berätta hur de ska vara. Som om de snärjs av småbarn och man inte känner att det går och få någon vidare kontakt, går de bort då...
qft, snart 22 och jag har 2 st som jag klassar som riktiga vänner, sedan ett 20-tal som jag umgås frekvent med.
Jag gillar alla dessa människorna mycket, men det är bara de 2 första som jag anser är totalt oersättliga.
Fullständigt normal.
Jag tror du tänker för mycket.
Skojar du *screwy*
NiXPhoenix
2007-04-20, 21:35
Deprimerande ämne. Jag drömmer om ett samhälle som ser totalt annorlunda ut. Ibland tror jag att jag hade gjort mig bättre på stenåldern.
Efter att nätverket som gymnasietiden innebar upplöstes, och jag insåg att jag passar bättre själv än i lagsporter, och nätverket som barndomen upplöstes, och nätverket från universitetet upplöstes, så vad är kvar...
.
Tror det där gäller för många, man kan ju "roa" sig med att kolla på sina föräldrar och kompisars föräldrar och se hur många vänner de har.
Min pappa hade bekanta, men inte alls några direkta vänner. Min morsa har ännu färre bekanta, hon hade väl några som hon var lite närmare vän med när jag var mindre men de har flyttat och finns inte alls kvar.
Själv har jag fem vänner brukar jag säga, hade en del folk att umgås med under gymnasiet men vi ju inte alls nära egentligen, efter gymnasiet så var det noll kontakt med dem i princip.
Mina fem kompisar, ja, allt gick åt helvete efter gymnasiet och jag har fått i det närmaste noll stöd av de fem. En kille har engagerat sig en del, men enbart via internet, har inte träffat honom i verkligheten sen problemen började komma. Han verkar inte alls vilja det, har båda föreslagit det några gånger men det uppstår alltid nåt förhinder... Nåja, han pratar med mig via internet i alla fall, jag är glad för det.
De andra fyra då. Ja en var en riktig barndomskompis, min bästa kompis under många år men när vi började gymnasiet gled vi isär, han ville inte umgås med mig. Pratar litegrann med honom fortfarande men funderade under gymnasietiden på att "göra slut" med honom, han sårade mig fruktansvärt mycket då. Träffade honom faktiskt för några dagar sen, var hos en gemensam bekant för att hjälpa till med datorn, han kom plötsligt in på rummet och sa hej till mig, började prata med kompisen och sa sen hej när han gick igen. Trevligt. *rolleyes* Trodde att han inte hade så mycket vänner själv faktiskt eftersom jag nästan aldrig för höra om nåt ur hans liv men så är tydligen inte fallet.
De övriga tre är onödiga ett ens nämna, inte mycket till kompisar där.
Jag har alltså 0 kompisar i dagsläget, känns bra. :(
Var bara tvungen att skriva av mig lite.
Mäter man mycket man får ut av vänskap i antalet vänner? Ja - i så fall klår du mig.
Kan man inte säga då att en vän är en person som du väldigt gärna vill spendera din tid med, och som du blir glad av att se, och som förhoppningsvis känner detsamma för dig?
Vänskap bygger ju också på någon form av förtroende.
Antal "vänner" minskar ofta drastiskt efter gymnasiet då man börjar bli någorlunda vuxen och inser att det är skillnad på riktiga vänner och bekanta. Jag har 4 riktiga underbara vänner som känner mig väldigt bra. Även om vi inte ses så ofta så vet vi var vi har varandra. En av dem har tom flyttat till London men när vi ses så känns det inte att det har förflutit flera månader sedan föregående möte.
Bekanta är en helt annan sak enligt min mening. Det kan vara bekanta på jobbet som jag klassar som lite närmare än enbart jobbarkompisar och det kan vara bekanta på gymmet. Det kan även vara bekanta som inte frivilligt lyfter en hantel men vi har annat gemensamt. vi som tränar en hel del har en viss tendens att prata lite väl mycket träning som kan vara rätt ointressant för medelsvensson som kanske tränar, i bästa fall, två gånger i veckan. Visa intresse för den andres intressen.
För mig är det oerhört viktigt att rannsaka mig själv och se till att jag själv är en bra äkta vän för om jag inte vårdar mina vänner kan jag inte förvänta mig att de alltid finns kvar. Vänner för mig är något oerhört viktigt. Människan är ett flockdjur som behöver närhet och uppmärksamhet.
Om man bara tar och tar vännen förgiven så kommer även din bästa vän att en vacker dag överge dig. Se till att ge av dig själv så kommer du att få så mycket tillbaka!
Jag är din klon, fast jag har färre vänner.
Jag kan lungt säga att jag inte har allt för många vänner kvar ....
de blir ju så att man glider isär av olika orsaker.... vissa flyttar bort andra så blir de att man inte orkar umgås med mera av olika orsaker.
Om man skulle börja räkna hur många olika "vänner" man har haft genom tiderna så e de nog en hel del, de värsta e väl att hitta några som e lika en själv, man e väl lite konstig ibland enligt andra när man äter super strikt o tränar som en tok, fast de ju däför sånna här ställen finns så man kan hitta lite lika sinnade.
Ja sku säga att har man en vän man kan dela sina tankar och känslor med så är man lyckligt lottad :)
shadowfire
2007-04-21, 11:04
Frågan är ju lite vad du vill ha vännerna till? Är det jourhavande kompis eller socialt umgänge då och då du söker?
Personligen har jag en enda riktigt bra vän och han bor 100 mil bort, så vi ses bara ett par gånger om året. Dock är det en vänskap som är dunderstark och djup, så minsta lilla man behöver en "jourhavande kompis" så finns vi för varandra.
Sedan har jag mängder av ytliga vänner, "festfolk", vänner från jobbet, vänner genom internet (kolo?), datingsiter osv, men det är ju på en ytligare nivå... folk man kan träffa o se en film ihop med o surra skit o så.
Finns olika typer av vänskap som täcker olika typer av behov. Personligen vill jag inte ha mer än max 2 vänner som verkligen känner mig djupt till insidan + en eventuell flickvän som då per automatik tar positionen som "bästa vän".
Jag tror du behöver kramas mera chaan.
Jag tyckte inte det var för långt, det var intressant skrivet, även om du irrade runt lite, lite otydligt vad du ville få fram.
Jag är mycket selektiv när det gäller vänner. Jag är dålig på att snacka väder och det begränsar min vänskapskrets enormt.
Det där tycker jag är väldigt intressant när folk säger. Har hört det massor med gånger, från massor med olika människor.
Först "jag är mycket selektiv", som att det är personen som väljer.
Sen, "jag är dålig på att", som att det är dom andra som väljer bort personen.
Kom hönan eller ägget först?
Jag tyckte inte det var för långt, det var intressant skrivet, även om du irrade runt lite, lite otydligt vad du ville få fram.
Disharmonisk text..
Jag tror du behöver kramas mera chaan.
Hehe stay away mister
http://i16.tinypic.com/2lms5ya.jpg
Hej.. Bullen
Tack för ett bra forum.
Jag kan säga på rak arm att jag aldrig haft någon att diskutera detta med vänskap med, så jag har lika många frågor som de som ställts av andra här tidigare. Men jag har i alla fall tänkt.
En vän är väl en som det finns en grad av förtroende (att kunna anförtro, tillit) till och möjligen att de håller på en i med och motgång. Det sista kriteriet tror jag väldigt få vänner uppfyller dock.
Mitt problem har alltid varit brist på vänner och därför har jag använt bekanta som vänner.
De 5 personer som jag trots allt träffat mest irl under det senaste året har jag tyckt varit otillräckligt pålitliga ALLIHOP. Så jag tänkte ’jag gör mig av med dem helt enkelt’
http://i19.tinypic.com/4pl3uo9.gif
Men det visade sig att de inte lät sig avskräckas av det. Utan de fortsätter höra av sig. Allihop. Så jag antar att de numera är bekanta.
Men jag fattar mindre och mindre. Vad kan räknas som en bekant. Behöver man kvalificera sig för att vara bekant? Eller är det, som jag alltid trott, en person man ’känner’. Ska det finnas en regelbundenhet hos en ’bekant’? En granne?
Om en kändis som jag stött på och pratat med ett par gånger, är de ’ytligt bekanta’ till mig då? Eller är de bara kändisar? Sedan blir det ännu värre i och med internet. Jag har haft ytlig kontakt med ett helt gäng kändisar via internet men de är ju knappast bekanta med mig för det. Däremot så upplever ju jag det som jag känner dem igenom deras liv. Än mer förvirrat blir det med MySpace. Där kallas alla nätverkskontaker för ’vänner’, helt felaktigt. Jag har dock "vänner" där som blivit vänner. *screwy*
http://i15.tinypic.com/4zn5v86.jpg
Men jag fattar mindre och mindre. Vad kan räknas som en bekant. Behöver man kvalificera sig för att vara bekant? Eller är det, som jag alltid trott, en person man ’känner’. Ska det finnas en regelbundenhet hos en ’bekant’? En granne?
Nog tycker jag att en "bekant" skall vara någon man har något slags ... hur skall man säga, återkommande kontakt med (därmed inte sagt att den måste återkomma ofta). Åtminstone jag refererar inte till personer jag träffat en gång som "bekanta", inte heller grannar om jag inte är just - ja, "bekant" med dem ("hej" i trappuppgången räcker inte för det, tycker jag).
När man kan räkna någon som "vän" är svårare att svara på; jag har också funderat över det där ibland (utan att komma fram till något bra svar). Det hela kompliceras av att vänskap ju är för två, och man sällan vet vad den andra parten har för åsikt i frågan (ibland vore det smidigt att vara tio igen, då man de facto kunde sätta ord på den här sortens spörsmål :D ). Räcker det med att jag har "vän-känslor" för en person, eller krävs det bekräftelse från andra sidan för att det skall räknas (vilket man, skulle jag tro, så gott som aldrig får om man inte uttryckligen ber om det, och det verkar ju också konstigt)?
Edit: Ang. att misslyckas med att göra sig av med folk - se där ett exempel på att relationer inte går enbart från ett håll.
Har 5 barndomsvänner vilka jag har hållit ihop med i mer än 12 år. Sen har jag har jag ngra nya vänner oxå vilka jag har träffat senare i livet. Saken är, visst finns det två kategorier ut av vänner....ena är typ som familjen/riktigt nära vänner man delar allt med, och som man kan lita på utan tvekan, och sedan finns det "party space fillers"/"fair weather friends" vänner som man kanske festar ihop med och spenderar tid med genom att göra andra grejer fast som kanske inte är så nära och pålitliga typ. Men jag ger folk alltid en chans, det är inte som om jag har mina nära vänner och jag behöver inga fler, dessto fler dessto bättre tycker jag. :)
Löjtnant Blank
2007-07-12, 17:16
Jag tror att tjejer är bättre på att skaffa vänner än killar. Själv är jag kass, för de flesta nya bekantskaper irriterar mig. Jag har aldrig varit en särskilt social person.
MateFeedKillRepeat
2007-07-12, 17:23
Intressant läsning. Hur kan du föresten tycka att 15 vänner är lite?
Jag har ingen vän. Och nej jag är inte en sån som klarar sig utan vänner, tycker inte det är skönt och var ensam jämt osv. Jag har min flickvän, och that's it. Saknar ofta eller snarare jämt att ha en kompis att vara med som förut. Varför har jag då inga kompisar? För att jag valde min då bästa vän, d.v.s. min föredetta bästa väns, flickvän. Hon och jag blev kära. Vi höll på och umgicks,strulade runt osv, 2 månader. Sen tog mitt psyke slut och jag sade till henne att jag inte står ut längre att gå bakom ryggen på min kompis och sa att vi var tvungna att berätta för honom. Att vi båda var tvugna att vara beredda på att aldrig mer vara med honom, hon höll med. Jag sa som det var på jävla MSN, han blockade mig, skällde ut mig på MSN, hade jag vetat att det han sa till mig 3 dagar innan var det sista han någonsin skulle säga till mig...hursomhelst, han vart arg på mig, inge arg på sin föredetta flickvän (min nuvarande), de började träffas som kompisar. Hur nu han kunde vara kompis med henne efter vad vi båda gjort mot honom?nu är dom iaf inte det efter jag sagt ifrån. Aja nu kanske ni tror att min bästa kompis bara var som en vanlig tråkig kompis, men han var tamigfan den bästa kompisen jag någonsin kommer ha. Vi hade exakt samma sjuka humor, hade jämt kul om vi var ute osv. kunde också dela våra tankar med varandra, förra sommaren var riktigt kul och vi umgicks nästan hela lovet och allt var perfekt. Nu har jag ingen vän alls, för att min fd. bästa vän berättade ju hur allt gick till, till mina andra kompisar och sina andra, så jag vart hatad. Inte min flickvän. Alla kollade snett och undvek mig i nån månad. Nu hatar inte folk mig,dom undviker mig bara. På höjden kan någon kontakta mig på nätet och typ höra om jag och min flickvän gjort slut än...Min bästa väns bror vill se mig död och tycker att jag skulle underlätta för andra då, och han är min barndomsvän han med så det sved, verkligen :/ Och nu sitter jag som en annan patetisk nolla och skriver om att jag inte har någon vän, vad synd det är om mig... Jag har iallafall min underbara familj och vore det inte för dem skulle jag inte sitta här nu och skriva. Det finns alltid någon där ute som har det värre.
Löjtnant Blank
2007-07-12, 17:28
Jag skulle heller aldrig förlåta dig. Inte en chans.
Verkar vara rätt nötiga polare du har, eller hade. Visst, det du gjorde kanske inte var det allra bästa, men alla gör misstag och de flesta går att förlåta utan större problem. Situationen är inte direkt ovanlig och att bete sig som småbarn verkar vara lite larvigt, även om man blir sårad.
Löjtnant Blank
2007-07-12, 18:05
Det är väldigt lätt att vara storsint på förhand, Yankeee. Har du varit med om att en kompis har vänstrat med någon du älskat? Du skulle förmodligen inte heller skaka på axlarna med ett zenbuddistiskt lugn om det hände dig.
ZHTOHELLAS
2007-07-12, 18:33
Jag har många "bekanta" men bara 2 vänner som jag umgås med.
När man blir äldre försvinner många gamla vänner och man bli istället bekanta som mer eller mindre hälsar och pratar lite när man träffas bara för att man tidigare umgåts lite.
Me_Myself
2007-07-12, 18:34
Har ni tid att umgås med era vänner?
Jag har ett par nära vänner och jag har inte träffat någon av dem fler än fem ggr detta året. Jag hinner inte, dom hinner inte, alla är så upptagna av sitt sk liv *gah!*
Jag har bjudit in alla på middag på söndag men det är en väldigt exotisk händelse att vi kan pussla ihop en träff.
Att skaffa nya vänner när man knappt hinner med sina nära vänner går ju inte.
Men jag vet att dom finns där och jag tror att dom vet att dom har mig också, även om jag inte är så närvarande just nu.
world of warcraft och favoritstången på gymmet är mina vänner. 2st totalt.
Det är väldigt lätt att vara storsint på förhand, Yankeee. Har du varit med om att en kompis har vänstrat med någon du älskat? Du skulle förmodligen inte heller skaka på axlarna med ett zenbuddistiskt lugn om det hände dig.
Säger inte att det är något man fixar över en natt. Men om man verkligen var bra vänner bör man också kunna förlåta varandra. Tror inte att jag är en vettig person att ta som exempel heller då jag, precis som du, stör mig på många människor och lätt struntar i folk jag inte orkar med.
wintersnowdrift
2007-07-12, 19:09
Först (lite ot) måste jag säga att du skriver på ett väldigt intressant sätt, Chaan. Psykologiskt nervpirrande - som att man får ta del av tankarna innan de gått igenom medvetandets censur och strukturerats upp för att bli allmänt begripliga och "politiskt korrekta". Jag gillar det.
I själva innehållet känner jag igen mig väldigt mycket. Inte för att jag har försökt rationalisera bort vänner eller bekanta - på senare tid har jag snarare gjort tvärt om och försökt knyta båda grupperna närmare eftersom jag börjat uppskatta umgänge, på alla nivåer, mycket mer än tidigare - men de excentriska drag som du beskrev träffade mitt igenkänningscentra. Som en följd av enkel logik blir det helt enkelt svårare för individer med ett väldigt starkt egensinne att få vänner. Man kanske kompromissar lite för sällan och går sin egen väg lite för ofta. Jag har stött på folk som ALDRIG gör någonting ensamma, medan jag själv har tagit tag i det mesta i mitt liv utan kompisar som vare sig draghjälp eller backup. Det har naturligtvis både för- och nackdelar; jag behöver inte sällskap för att aktivera mig och jag har också träffat många nya underbara människor "på vägen", men att komma någon riktigt nära är svårt när man ständigt ger sig ut på nya, ensamma upptåg.
Jag känner också igen mig i att ha många olika intresseområden och därmed kunna umgås och komma i kontakt med många olika människor - men alla representerar de sitt område och det är svårt att både ta och ge helhjärtat till någon annan när man själv är så splittrad. Hur hittar man ens en tvillingsjäl när man känner sig som bestående av flera stycken?
Att faktiskt intressera sig för andra människor, och inte bara den del av en själv som respektive "vän" ibland får representera, tror jag är en bra början. För att någon ska bli en verklig vän så måste man inte bara vilja dela med sig av sin egen person, utan också ta in någon annan. Jag försöker bättra mig när det gäller min egen egocentrism. Inte så att jag vill kuva in mig i ett kollektivt tänkande fiskstim (hujedamig), men jag anstränger mig för att vara mig själv i större utsträckning i allt fler sammanhang samtidigt som jag försöker att också intressera mig för andra på samma sätt.
Detta blev nog aningen osammanhängande och inte alls något svar på dina frågor, men jag tog tillfället i akt och nyttjade trådens i min tolkning öppna approach.
//Kristin
Absinteh
2007-07-12, 20:20
..Och litteraturpriset går till wintersnowdrift
Säger inte att det är något man fixar över en natt. Men om man verkligen var bra vänner bör man också kunna förlåta varandra. Tror inte att jag är en vettig person att ta som exempel heller då jag, precis som du, stör mig på många människor och lätt struntar i folk jag inte orkar med.
Jag tror inte det bara handlar om att förlåta.
Det handlar om tillit. Jag är inte säker på att jag skulle kunna komma tillbaka till någon på det sättet som krävs för att bygga en djup vänskap om den har svikit mig på det sättet. Vad gör han näst?
Mr. Moose
2007-07-12, 21:55
15 vänner är mycket, själv har jag 4, 3 i Sverige ( 2 killar, 1 tjej) och 1 här i Thailand. Det är folk jag känt i 25-30 år ( i sverige) och litar 100% på. Skulle någon av dom E-maila mig och säga "kom hem, jag behöver din hjälp" skulle jag packa och åka, inga frågor och dom skulle gjort samma sak för mig.
Tycker man sig ha mer än 5-6 vänner bör man nog sätta sig ner och kolla sin definition av "nära vän"!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.