Visa fullständig version : Din ätstörning - hur tog du dig ur den?
Jag har förstått att det finns många på forumet som har haft en ätstörning, men tagit sig ur den. Jag skulle vilja att ni berättade hur det gick till.
Jag har en del underfrågor som jag är lite sugen på att ställa, men jag tror att det är bäst att vänta med dem och på så vis låta dem bli följdfrågor, för att inte riskerna att styra svaren för mycket.
Hoppas nu att många svarar.
Cerberus
2007-01-14, 18:49
jag är väl en blandning av ortorektiker, anorektiker och hetsätare.
kan inte påstå att jag e helt frisk haha :D men jag jobbar på det(på riktigt faktiskt).
Sofia4_4
2007-01-14, 18:57
det har jag inte gjort. jag se rött så fort jag ser choklad, det enda botmedlet mot det är att se min spegelbild med 2-3 kg så jag avstår, men det är inte alltid det funkar. Det viktiga är att hålla sig på en normal kaloriintag 80% av tiden.
Jag hade väl inte direkt ätstörningar förrut, men jag tyckte att jag käkade för mycket hela tiden (kolla min journal). Det jag gjorde var att jag tog hjälp av kunniga personer och verkligen lyssnade på dem. Jag tog in vad dom sa. Det är verkligen viktigt att man lyssnar på dem..
Jag är/var bulimiker. Kan kontrollera det någorlunda nu iaf, men får återfall ibland.
Steg 1: Inse att man är sjuk och ta emot den hjälp man får
Steg 2: Börja på Anorexi&Bulimimottagningen på Östra Sjukhuset med kontroller på vikt, vad man åt och lektioner i hur man äter.
Steg 3: Börja äta.
Steg 4: Börja äta regelbundet, rätt saker och ha en mor som hade stenkoll på allt man stoppa i sig.
Steg 5: Behålla maten man stoppa i sig. Ibland fick man bli fasthållen, ibland grät man sönder sig totalt, panikångesten var ett faktum.
Steg 6: Börja träna och kompensera ätandet med träning, som är en annan typ av bulimi :/
F.d anorektiker, det löste sig med tiden, tror man måste bygga upp självkänslan innan man kommer ur det. Ingen psykologhjälp, kbt eller annat dem skickade mig till hjälpte. Inte haft återfall på hela tiden eller blivit bulimisk, men ångesten över att h ätit för mycket kan fortfarande komma då o då...
Ätstörning: Ortorexi, träningshysterisk
Detta gjorde jag efter psykologbesök, KBT etc. Jag ska fan fixa det själv tänkte jag...så jag gjorde så här...
1. Inse att det jag gör är fel
2. Gör en lista på fördelar/nackdelar med beteendet samt hur mycket det fick vara värt att bli av med "träningstvångstankarna".
3. Prata, diskutera med andra i samma situation samt klargöra situationen till 100% för anhöriga för att få stöd.
4. Provocera det onda beteendet i små steg - "göra läskiga saker". Ena dagen skippa träningspasset, andra dagen sluta mitt i passet, äta dubbelt så stor frukost, ta en slappardag osv osv. Ett litet steg i taget. Det läskiga blev plötsligt naturligt och skönt. (Mitt bästa tips, men gör det långsamt)
5. Sluta tänka på kost & träning. Fokusera på roliga saker man plötsligt glömt bort.
6. Skriva, skriva, skriva....inte för någon annan...för mig själv..
Vad vill jag?
Vad är viktigt i livet?
Vad har jag gjort bra idag och vad är jag tacksam över?
Läsa...läsa...Mia Thörnblom...självkänsla nu etc..
7. Tänka på att jag skapat mig ett lyxproblem. Tänka på barnen i Afrika och alla krig - vad faaan håller jag på med? Hur vill jag minnas livet när jag är 70 år...
Så...resultatet:
DÅTID:
3 timmars träning per dag, 6 dagar + 1 "vilodag" med 1,5 tim träning
ÄR NU:
1,5 timmes träning 4 dagar i veckan, 2 dagar total vila
Vad har hänt?
* Jag har tid med annat & är full med energi
* Inte blivit tjock och ful, men lycklig och mer hälsosam, kanske 100g fetare..haha
* Får fortfarande ångest ibland. Vet dock att det alltid går över efter ett litet tag. Det är värt den ångesten. Den blir mindre och mindre.
* Jag har kontroll, jag styr över spökena i huvudet, de kontrollerar inte mig längre.
Stort tack till MILIA!
Jacky: Tack :em:
Jag är f.d. anorektiker:
Jag tror det är otroligt viktigt att hitta något (inte någon) man kämpar för, något man längtar efter, som man inte kan när man är sjuk.
För mig var träningen en stor motivationsfaktor. Jag kunde inte träna för att jag var för svag och skör för det, och att träna när man inte orkar och är alldeles nedbruten är aldrig kul.
Jag läntade efter att få känna mig skönt trött och endorfinfylld efter ett härligt träningspass, och jag längtade efter att få känna mig stark och efter att inte ha ont överallt hela tiden.
Men mest av allt längtade jag efter att få känna mig lycklig, och det gör jag nu.Sakta sakta så byggde jag upp en livsglädje, en längtan efter att leva, på riktigt och med hjälp av en sjulhelsikes envishet tog jag små steg i taget och som Jacky också skrev, utmanade mig hela tiden.
Enda sättet att bli av med fobier/rädslor är att gå emot dem. Jag läste otroligt många självhjälpsböcker, och den som betydde mest var Mia Thörnbloms "Självkänsla nu" (jag gjorde alla övningarna i den och jag har läst den säkert 5 ggr till efter det).
"Ät allt!" av Gisela va der Steer hjälpte mig också väldigt mycket (kan för övrigt läsas av Icke-sjuka också, "Mattillåtet av samma författare kan jag också rekommendera starkt)
Jag insåg att det var jag som hade makten och att jag inte var ett offer.
Jag bestämmer över mitt liv och därför kan jag göra valet att bli/vara frisk.
Jag lärde mig lyssna på kroppen (vilket jag tror är alltför ovanligt idag) och åt på regelbundna tider, åt när jag var hungrig och slutade när jag var mätt, tuggade maten ordentligt, och vilade, vilade och vilade.
Jag skrev också väldigt mycket, och i takt med att jag blev modigare så började jag också prata mer och mer med andra om mina tankar och känslor.
Jag är inte fet, men jag skulle gärna ha en lite tightare kropp om jag fick önska, men samtidigt går jag inte omkring och är missnöjd med min kropp heller, för jag känner hur min kropp tackar mig för att jag ger den bra mat och vila som jag behöver, och träningen går så otroligt bra och jag känner mig piggare än någonsin, och då kan jag bara inte tycka illa om min kropp när den hjälper mig att göra så mycket som jag vill.
Det är nog bra att försöka se kroppen som ett redskap, ett hjälpmedel att nå sina mål i livet, istället för ett hinder.
En till viktig sak som jag insåg på vägen är att man inte ska ha för höga krav, att vara frisk innebär inte att man känner sig lycklig och glad 24/7, men de ledsna stunderna går över och att man känner sig nere någon gång betyder inte att det är för alltid. Man kan vara ledsen en timme/fem minuter, men det behöver inte vara hela dagen. Och idag kan jag skratta fast än jag är ledsen, vilket jag inte trodde var möjligt när jag var sjuk.
(Har du frågor du inte vill ställa här eller vill diskutera mera är det bara PM:a)
Slutade tävla i Judo.
I Kickboxning höll jag vikten hela tiden.
Jag lärde mig att jag måste behålla maten för att bygga muskler. Då blev det lättare att handskas med oron över att ha ätit för mycket. Dessutom förstod jag vad som hände med min självkänsla. Den försvann i samma takt som maten, kan man säga, ner i toalettstolen. Jag kan fortfarande få återfall, men det händer allt mer sällan. Stora mängder godis håller jag mig ifrån. Gifflar är den perfekta lösningen. Sött och gott, men betydligt mer mättande.
Jag kanske skall tillägga att jag sökte proffesionell hjälp snabbt, eftersom min omgivning tyckte det. Det är dock träningen som jag tycker gjort mest för mig.
Hur tacklade ni situationerna då det blev jättejobbigt och den enorma ångesten kom krypandes? Dvs. när ni tvingade er själv att göra saker som var jobbigt; äta mycket, skippa träning etc.
frökenzelda
2007-01-15, 11:52
Tagit mig ur den?! Jag tror att jag fortfarande är lite ätstörd. Eller alltså, jag vet inte. Det är ingenting jag helst vill erkänna att jag kanske har en ätstörning (jag tror inte jag har det?!) men här är det ju ingen som känner mig så spelar roll. Jag har haft problem med hetsätning/tröstätning och även varit träningsberoende och typ tränat sönder kroppen (har fortfarande till viss del problem med hälsenorna idag pga. att jag var så envis och tränade varje dag fastän jag hade ont som in i h..). Nu har jag väl en mer sund relation, men det går upp och ner. Räknat kalorier har jag alltid gjort men inte så som anorektiker gör för att gå ner, jag har varit besatt av att gå upp i vikt både i muskler och fett. Jag tror att det dels har att göra med min mammas fixering vid vikt som jag "ärvt", dels med att jag blev mobbad för att jag var så smal som liten.
Idag äter jag i princip inget godis men ibland får jag små anfall då jag går upp på natten och vräker i mig mat och onyttiga saker, tex. kladdkaka och kanelbullar. Tycker inte ens om de bakelserna men äter iaf, till jag nästan spyr.. men bara till den gränsen, jag har aldrig kräkts upp maten för jag har en ganska så välutvecklad spyfobi (har gått i KBT mot denna fast hoppade av efter att halva planerade terapin var avklarad). Men jag har aldrig sökt hjälp för mina s.k. "ätstörningar", skäms för att det är så. Nåra tips på hur man kan ta ur sig det på egen hand? För jag har och har haft så j-la mycket ångest pga. detta. Väger mig fortfarande flera gånger om dagen och straffar mig själv om jag inte gått upp i vikt. Jag har en sån där underbar våg som visar exakta vikten och fettprocent och allt det där. Tar även mina mått flera gånger om dagen.
Min träning har hjälpt mig lite, fast samtidigt inte?!
Jaja, det blev kanske lite offtopic här men eftersom ni andra verkar ha tagit er ur den kanske ni har nåt tips..
Nåra tips på hur man kan ta ur sig det på egen hand? För jag har och har haft så j-la mycket ångest pga. detta.Nej, inte på egen hand. Du behöver profesionell hjälp. Det är inget att skämmas för. Och ja, du har ätstörningar.
frökenzelda
2007-01-15, 12:30
Nej, inte på egen hand. Du behöver profesionell hjälp. Det är inget att skämmas för. Och ja, du har ätstörningar.
Jag skäms jättemkt och har svårt att kalla det för äs, jag säger hellre att det är nåt annat. Typ: en lite dålig relation till mat och vikt.
Kan man verkligen ha äs fast man vill gå upp? De som har äs brukar väl tycka de är tjocka?
Jag skäms jättemkt och har svårt att kalla det för äs, jag säger hellre att det är nåt annat. Typ: en lite dålig relation till mat och vikt.
Kan man verkligen ha äs fast man vill gå upp? De som har äs brukar väl tycka de är tjocka?Du måste komma förbi erkännandefasen. Du har en ätstörning. Innan du vågar inse det så har jag svårt att se att du kommer att bli frisk. Jag hade bulimi. Visst skäms man, men det inget som är farligt att berätta om. Du delar ditt problem med många. Jag tror att du kommer att tycka att det är sköööönt att prata med någon om det. Hemligheter och skam är slitsamt som fan.
Hur skulle du råda en kompis att göra, om hon var i dina skor?
jag har aldrig haft någon form av ätstörning men kan känna ångest om jag skippar träning eller äter skitmat eller tar en cigg (ca 1 gång i månaden)
jag är väl en blandning av ortorektiker, anorektiker och hetsätare.
kan inte påstå att jag e helt frisk haha :D men jag jobbar på det(på riktigt faktiskt).
jag har aldrig haft någon form av ätstörning men kan känna ångest om jag skippar träning eller äter skitmat eller tar en cigg (ca 1 gång i månaden)
På vilket sätt känner ni att ni bidrar till tråden?
frökenzelda
2007-01-15, 13:43
På vilket sätt känner ni att ni bidrar till tråden?
Skulle tippa på att den person du citerade överst är ute efter lite tips.
Hur tacklade ni situationerna då det blev jättejobbigt och den enorma ångesten kom krypandes? Dvs. när ni tvingade er själv att göra saker som var jobbigt; äta mycket, skippa träning etc.
Det är helt enkelt bara att hålla ut och tillåta sig att vara i ångesten.
Jag tror att så länge man försöker göra något åt den så kommer man att vara rädd för den och risken finns då att man byter ut ett beteende mot ett annat, som ett sätt att fly från ångesten.
Ångest är inte farligt även om det är jävligt jobbigt och det kan kännas som att man aldrig kommer att må bra.
Det var när jag insåg att ångesten går över som den började lätta för mig.
Jag satte mig helt enkelt och väntade ut den.
För varje gång jag lyckades ta mig igenom ett ångestanfall så blev det lite lättare, anfallen blev kortare och kortare, för att tillslut försvinna helt.
För mig handlade ångesten efter att jag ätit om att jag faktiskt trodde att jag skulle öka 10 kg på stört och att jag inte fattade att mättnad inte är en "ful" känsla, och mättnad är inte detsamma som att vara tjock. Mättnad är heller inte en känsla som varar för evigt, även den går över.
När jag helt enkelt väntade ut ångesten och märkte att mättnaden lade sig, och också märkte att det jag var mest rädd för, att jag skulle explodera och bli smällfet, inte inträffade, så blev jag lugnare och en erfarenhet rikare.
På stället där jag fick vård hade men bl.a. ett s.k. bolltäcke, ett påslakan fyllt med tennisbollar som man lade sig under, som konstigt nog lindrade ångesten.
När det var som jobbigast kände jag att jag höll på att explodera eller liksom lämna min kropp på något konstigt sätt. När jag låg under det där tunga täcket så kändes det som att täcket/tyngden höll ihop mig. Jag skulle väldigt gärna velat ha någon som höll om mig hårt för att liksom känna att jag var kvar i kroppen, men samtidigt klarade jag inte att någon tog i mig, men täcket fyllde liksom samma funktion.
Jag tror den vanligaste formen av ätstörning på detta forumet är ortorexier. jag är/var själv en. Jag tror inte man riktigt kan säga att man blivit frisk av en ätstörning, det är som att vara alkholist - man får alltid passa sig.
Själv började jag trixa med maten för att en bekant till mig sa att skippa kolhydraterna är ett ekelt sätt att bli av med lite underhudsfett. jag tyckte inte då att jag var stor, men jag ville ha mer definierade muskler. det var det absolut sämsta råd jag fått i hela mitt liv. det hela slutade med att jag tog bort allt vad mättat fett hette (dvs alla mjölkprodukter, köttfärs osv.) och eftersom jag inte åt kolhydrater levde jag i stort sett på grönsaker och fisk. nötter år jag också en hel del.
jag håller med alla som redan har skrivit att man måste själv inse att man är sjuk innan man kan börja sin tillbakagång. Jag ville bli bra, jag ville kunna springa, hoppa, träna, vara glad. den lilla näring jag levde på gav nästan inte ens tilräckligt för att kunna skämta. nu låter det som om jag verkligen svalt mig själv 8det gjorde jag ju också ur ett perspektiv) men jag var så himla "nyttig" i förhållande till vad jag tränade.
jag började gå till en dietist som även hade psykolgi kunskaper. det var det allra bästa. bara genom att få höra, och skriva ned min oerhört dumma argument till varför jag åt som jag gjorde fick mig att inse snabbt att det var hur korkat som helst.
Precis som tidigare skrivit så jobbade vi med att ta ett steg i taget. Skippa träningspass, dricka ett glas mjölk etc. det gjorde mycket. men självklart var det jobbigt. ångestattacker är något jag hoppas att ingen skall behöva uppleva.
idag kan jag stolt säga att jag inte har några problem vad det gäller kolhydrater eller mjölkprodukter. visst kan jag knorra mig lite när det gäller onyttiga saker. men jag har aldrig heller varit en gottegris. när det blir till att unna sig något så blir det hemlagat - då vet jag vad jag stoppar i mig. och visst, det är en kontroll i sig. men den är inte ovanlig, utan så tänker många idag. så det anser jag inte vara ett sjukt beteende.
vet man om att man har tankar kring mat som kanske inte är normala, eller att man tänker oerhört mkt på mat, borde man söka hjälp. jag anser att man inte skall försöka experimenter sig ur sådana här saker själv, det är en tung börda.
Cerberus
2007-01-15, 16:03
På vilket sätt känner ni att ni bidrar till tråden?
På vilket sätt bidrar du med nåt till tråden förutom att va dryg?
Ja jag är ute efter tips.
Cerberus
2007-01-15, 16:07
Kan nog säga att jag plågas av tvångstankar nästan varenda minut av min vakna tid, då kretsar det oftast kring mat, kcal, protein och underhudsfettet som jag avskyr.
Kan Självkänsla nu va nåt att läsa för mig?
Har läst Steven Bratmans Health Food Junkies(snubben grundade begreppet ortorexi), den var inte hjälpsam för fem öre men intressant att läsa.
.
Kan Självkänsla nu va nåt att läsa för mig?
Den boken skulle jag rekommendera ALLA att läsa, ätstörd eller ej, för jag tror de allra flesta har en släng av dålig självkänsla och kan lära sig något genom att läsa den boken. Enligt mig är kvinnan ett geni! :D
Jag har inte haft ätstörningar.
Jag är nära släkt med någon som hade väldigt grova ätstörningar och fortfarande har det till viss del, men hon har i alla fall hälsan i bättre behåll för nuvarande.
Jag har två vänner som varit djupt inne i det och slagit sig ur det nästintill helt.
Det första man måste inse, är precis som Nina sade, är att man är sjuk. Vissa sjukdomar kan man inte besegra ensam.
Du är inte svag för att du har ätstörningar. Du är människa. Man kan gå hela livet ut och slippa vissa sjukdomar. Andra sjukdomar får man. Det gör dig inte till en sämre människa.
Det finns stor chans att du får den hjälp du behöver om du söker hjälpen. När jag läste psykologi träffade jag personer som både blivit friska, och de som höll på att bearbeta det. Alla hade de en gemensam nämnare, killar som tjejer, yngre som äldre: Deras bästa val någonsin, var när de sökte hjälp. Deras liv hade blivit så mycket bättre, och de förstod nu att de inte hade något att skämmas för.
De var människor, och människor är sociala varelser. Vi kan ta emot hjälp, och vi bör göra det.
Sheogorath
2007-01-15, 17:23
Jag har inte tagit mig ur den, och jobbar inte på den för tillfället heller. Man mår ju bäst om man får ha sin störning i fred. I alla fall om man har min störning ("rutinberoende", eller vad vi nu ska kalla det hela). Om mina nära blir lidande i framtiden kommer allt i en annan dager.
Jag hade svårt att inte känna att jag var svag som behövde hjälp och inte klarade mig själv. Men faktum är ju att man är inte svag som behöver hjälp, man är stark som vågar ta emot den, och stark som vågar inse att man behöver den.
Hur vet du att alla som går omkring på stan är "normala" eller friska? Är en människa som inte söker hjälp och aldrig får en diagnos friskare än en som söker hjälp, får en diagnos och sedan tar sig ur det?
Nej. Hjälp är A och O för att ta sig ur det.
knazcandy
2007-01-15, 18:55
Jag kommer ihåg när jag var runt 10-11 år, då klistrade jag fast bantningsschema på köksbordet om hur jag skulle äta, jag var en tjockis och var väldigt blyg och blev därför ensam. Jag var alltid avundsjuk på de som var smala och hade finare familjer än vad jag hade och på den vägen gick det. Jag nekade ganska länge ( var 27 när jag sökte hjälp) till att jag hade problem med maten, gick då hos en psykolog för andra problem men hon rådde mig att ta hjälp av någon som var specialist på området. Mattanten pratade mycket om hur kroppen funkade vid överätning och regelbunden kräkning, hon pratade mycket om ideal och frågade mig varje gång om jag tycker bättre om mig själv för att jag ville bli mager. Vi gick till botten med när och varför jag valde att överäta (jag skrev matdagbok) och jag insåg att det är faktiskt jag själv som väljer att göra det. När jag kom underfund med detta, kändes det bättre. Jag började (skratta inte nu) prata med mig själv, typ slog mig på handen när jag ville gå till kylskåpet och sätta igång..Sa högt och tydligt; Varför vill du äta? Är du hungrig egentligen? Kommer du må bättre efteråt?
Tillslut kunde jag bemästra det hyfsat. Trillar fortfarande dit ibland, när jag mår dåligt eller känner mig självdestruktiv och vill straffa mig själv men jag återhämtar mig snabbt igen.
Sen tog jag mig ur ett förhållande som jag mådde dåligt i (vill inte skylla på honom) och efter det kändes det väldigt mycket bättre och lusten att överäta kom alltmer sällan. Min utbildning på högskolan, Hälsopromotion, har också fått mig att få en bättre syn på min hälsa. Hälsa var då att vara smal men under utbildningen har jag lärt mig att hälsa är mycket, mycket mer.
Att ha problem med mat är precis samma sak som att missbruka något annat, man undviker något. Jag tror på att leta efter känslorna som får dig att äta, ofta vågar man inte känna och då äter man för att döva. För mig var ett steg att våga känna, att våga gråta eller att få vara rastlös och bli besviken utan att bedöva mig själv med mat. Jag tror att andra uppfattar mig idag som väldigt känslosam och har ett humörsvängande utan dess like, men det är ju för att jag precis har lärt mig att jag får känna utan att vara en sämre människa.
Absinteh
2007-01-15, 19:08
Rutinberoende som Sheogorath skrev. Väldigt rutinberoende.
Vet inte hur jag ska tackla det iom att jag inte lider av det i dagsläget.
Störning: Ortorektiker.
Som många andra har sagt har tiden gjort sitt, jag ledsnade i viss mån, men jag tror aldrig jag blir frisk, jag kommer bara lära mej att leva med min sjukdom på ett hälsosammare sätt.
Dessutom struntade jag i vad alla andra tyckte ett tag, "om jag inte vill äta godis så gör jag inte det, jag tar ett äpple ist." Sluta fundera över vad alla andra tycker,(så länge du får i dej mat iaf, det är ju det viktiga)
Så tänker jag nu, när jag äter riktigt igen, jag gör det JAG vill.
Sedan vet jag att om jag inte äter bygger jag inga muskler och det är ju det jag vill, och jag vill inte sluta träna, så jag har gjort ett val helt enkelt.
Syrsa: nej du kommer aldrig att bli frisk om du inte vill bli frisk.
Jag tror absolut att man kan bli frisk, men däremot kommer man alltid ha en sårbarhet för sjukdomen, vilket jag inte tycker är riktigt samma sak som att alltid få leva med den.
Ge inte upp for God's sake, det finns underbara saker att leva för.
frökenzelda
2007-01-15, 21:03
Hur skulle du råda en kompis att göra, om hon var i dina skor?
Skulle förmodligen tycka att hon var både svag och pantad, jag tror det är därför jag har lite svårt för det här, jag vill inte vara svag. Jag har alltid för aktat människor som haft problem och tyckt att vad fan de får väl skylla sig själva. Men jag kanske bara gjort så för att skydda mig själv jag vet inte. Men jag skulle så klart be henne söka hjälp.
Cerberus
2007-01-15, 21:05
jag minns tiden då jag inte brydde mig lika mkt om fettet på min kropp, ungefär ett år sen var det...sen började man deffa på riktigt o ja, ätardagar(hetsätning) och osunt förhållande till mat och träning kom därefter..
Skulle förmodligen tycka att hon var både svag och pantad, jag tror det är därför jag har lite svårt för det här, jag vill inte vara svag.
Inte för att verka dryg, men det faller dig inte in att din kompis, som vi låtsas har berättat om sitt problem för dig och som du alltså föraktar för hennes/hans "svaghet", faktiskt är starkare än du, som inte erkänner det ens för dig själv? Att blotta en sådan sak, särskilt där man inte är säker på hur det kommer att tas emot, med stöd eller med avståndstagande, har ett högt pris. Vidare finns det, vad jag vet, inget stöd för att ätstörningar skulle ha något samband med vare sig bristande intelligens eller extrem psykisk "svaghet". Att man är skör när man är mitt uppe i det är en helt annan sak, och inte konstigare än att ett ben med muskelbristningar är svagare än ett friskt.
wintersnowdrift
2007-01-16, 10:48
Inte för att verka dryg, men det faller dig inte in att din kompis, som vi låtsas har berättat om sitt problem för dig och som du alltså föraktar för hennes/hans "svaghet", faktiskt är starkare än du, som inte erkänner det ens för dig själv? Att blotta en sådan sak, särskilt där man inte är säker på hur det kommer att tas emot, med stöd eller med avståndstagande, har ett högt pris. Vidare finns det, vad jag vet, inget stöd för att ätstörningar skulle ha något samband med vare sig bristande intelligens eller extrem psykisk "svaghet". Att man är skör när man är mitt uppe i det är en helt annan sak, och inte konstigare än att ett ben med muskelbristningar är svagare än ett friskt.
Åh Tolkia, du är klokare än alla böcker jag någonsin har läst.
Jag tror t.o.m. att risken för att utåt sett "starka", duktiga och högpresterande individer hamnar i en ätstörning kan vara större än att mer "laid-back" personer gör det. Man sliter så hårt för att uppnå perfektion, en omöjlig uppgift, men man tror sig ha insett att vägen dit går genom total kontroll över sig själv. Någonstans måste sedan ångesten och besvikelsen över att man ständigt misslyckas kanaliseras.
Jag har gått nästan exakt samma väg som flera andra här redan beskrivit: inse att man är fel ute - få professionell hjälp - göra "läskiga grejer" (=släppa på kontrollen) - jobba oerhört hårt med sig själv för att ta sig igen ångesten - upptäcka riktigt glädje igen och inte bara den ytliga känsla av tillfredsställelse som det ger att tro sig vara maktfullkomlig över sig själv.
Jag är övertygad om att den processen har gjort mig tusen gånger starkare än vad ett kontrollerat upprätthållande av en utåt sett perfekt fasad kunnat göra.
//Kristin
frökenzelda
2007-01-16, 12:07
Inte för att verka dryg, men det faller dig inte in att din kompis, som vi låtsas har berättat om sitt problem för dig och som du alltså föraktar för hennes/hans "svaghet", faktiskt är starkare än du, som inte erkänner det ens för dig själv?.
Det kanske är så. Skrev inte det jag skrev för att vara elak. Men det är så jag känner. jag vägar vara svag. Man måste kunna reda ut saker på egen hand tycker jag. Äs kanske bara är nåt dumt påhitt? :cryout:
jag vägar vara svag. Man måste kunna reda ut saker på egen hand tycker jag.*rolleyes* Vilket snack!
Svagt att inte våga söka hjälp.
Svagt att inte våga erkänna för sig själv.
Svagt att inte ens våga skriva ÄTSTÖRNINGAR.
Jag tycker inte att du är ett enda dugg duktig som gett dig fan på att du skall klara det utan hjälp. Det ger inte ett enda extrapoäng i min bok. Har man en fraktur så ringer man sjukhuset. Man spjälar inte själv. Finns det någon frisk människa som på allvar tycker att det är svagt att någon går till doktorn nom han/hon är sjuk eller har skadat sig? Nej, just det.
*gah!*
Såja såja. Lugna ner sig. Det verkar vara helt uteslutet att man själv kan komma till insikt om sina problem och försöka göra något åt dem.
Sluta sätta ett likhetstecken mellan precis alla skador/sjukdomar/svagheter ni kan komma på. En beteendestörning behöver inte antibiotika för att försvinna, vilket dock digerdöden gör, så den förra är fullt möjlig att bli av med utan läkares hjälp. Jag säger inte att det är fel att behöva söka hjälp, det är jättebra att man gör det och det är starkt att man vågar erkänna för sig själv och sin omgivning att man har problem, men det kan väl trots detta vara ett tecken på styrka att själv bearbeta sina problem och lösa dem?
det kan väl trots detta vara ett tecken på styrka att själv bearbeta sina problem och lösa dem?Vad är styrka, egentligen?
Kan man lösa sina problem själv så är det bra. Kan man lösa dem med hjälp så är det också bra. (Ingen skillnad i brahet enligt mig.) Vanligtvis testar man väl själv först, och när det är besvärligt så vänder man sig till proffsen.
Att göra något man är rädd för kan jag tycka är starkt. Om man är en människa som hatar att ta emot hjälp så är det starkt att ta emot den. Om man är en människa som ständigt står hjälplös så är det kanske starkt att försöka själv. http://www.connected-moms.com/community/images/smiles/icon_huh.gif
En beteendestörning behöver inte antibiotika för att försvinna, vilket dock digerdöden gör, så den förra är fullt möjlig att bli av med utan läkares hjälp. Jag säger inte att det är fel att behöva söka hjälp, det är jättebra att man gör det och det är starkt att man vågar erkänna för sig själv och sin omgivning att man har problem, men det kan väl trots detta vara ett tecken på styrka att själv bearbeta sina problem och lösa dem?
Visst är det MÖJLIGT att själv lösa beteenderelaterade problem. Det är dock så ytterst ovanligt att sådana försök lyckas om problemen är av lite svårare grad (ätstörningar t.ex., där malnutritionen som följer av det störda ätbeteendet faktiskt ganska snart påverkar hjärnan och därmed förmågan att resonera vettigt och göra därefter - kort sagt: Man blir irrationell, ologiskt och rent av lite korkad av att svälta sig), och så vanligt att man förlänger perioden av sjukdom/lidande i onödan genom att i något slags kombination av envishet och rädsla för att bli fråntagen kontrollen över sitt liv "försöka klara sig själv" att det känns närmast oansvarigt att stödja/bejaka/argumentera för ett sådant förhållningssätt. Det är ett tecken på styrka att erkänna och vilja lösa sina problem, ja, men i en kategorisk vägran att söka hjälp tror jag i många fall ligger också en rädsla för att tappa kontrollen över sitt liv - och över sin ätstörning Det sista är inte alls så "knäppt" som någon nu kanske tycker att det låter, då ätstörningen ju s.a.s. är det som styr ens tillvaro, och det kan vara väldigt skrämmande att tänka sig att man skall vara tvungen att göra upp med den och släppa det kontrollerade sättet att leva, Som egentligen inte alls handlar om att man SJÄLV har kontroll (även om det är vad man tror) utan om att man är kontrollerad.
Så många har redan mått så dåligt så länge - så HELT I ONÖDAN för att de så desperat velat "klara sig själva", världen behöver inte se.
wintersnowdrift
2007-01-16, 12:34
Om man är en människa som hatar att ta emot hjälp så är det starkt att ta emot den. Om man är en människa som ständigt står hjälplös så är det kanske starkt att försöka själv.
Plussett på det. Men visst, i samhällets ögon anses det nog alltid "finare" att klara saker själv (i fallet ätstörningar måste man dock jobba oerhört hårt med sig själv oavsett om man tar emot hjälp eller inte). Ibland tycks det mig som om "ensam är stark" utgör själva definitionen av styrka.
//Kristin
Röda_Lacket
2007-01-16, 19:38
Jag har haft/har en ätstörning. Mat är för mig som en tröst en vän som alltid finns där för att dämpa ens ångest. Sedan får man ångest över att man ätit massa skit och äter mer för att dämpa denna ångesten. Det blir ibland en dålig spiral som tar massa kraft att ta sig ur. Kämpar hårt med att inte vräka i mig massor med pizzor,godis,chips osv. Har fått hjälp men det dröjde länge innan jag själv insåg att jag hade ett problem. Jag har har som mest vägt ca127kg och ligger idag på cirka 110kg så det går åt rätt håll.
Tror inte att jag en dag kommer vakna upp och vara "frisk" från detta utan jag får kämpa på varje dag för att inte falla tillbaks. Att stryketräna är en sak som har hjälpt till väldigt mycket för mig.
Vet inte riktigt om frågan bör ställas här men jag undrar vad för hjälp ni fått? Dietist, terapi eller både och?
Jag har fått samtalskontakt, slutenvård, träffat dietist,arbetsterapeut, sjukgymnast, en sorts gruppvård, där man spenderade vardagarna tillsammans (man hade även möjlighet att sova över, lite som ett behandlingshem), åt tillsammans, samt hade vissa aktiviteter som samtal, laga mat, bildterapi m.m.
Det som hjälpt mig mest var samtalen, även om jag tycker att jag gjort det mesta jobbet på egen hand.
Dietisten och sjukgymnastiken hjälpte knappast någonting, slutenvården hjälpte mig inte heller med annat än att tanka mig med energi via sond.
Gruppaktiviteter passar vissa, men inte andra, risken finns att man triggar varandra, varför jag valde att sluta efter ett tag, och bara fortsätta med samtalen.
Gentelman
2007-01-16, 20:58
Det är lätt...
Ta en bild på dig... (Som du förmodligen inte är nöjd med, din kropp dvs.)
Häng upp den på kylen.
Varje gång du ska smutta ser du, och så har du en förebildsBILD bredvid.
Sen kan du kolla nyttiga recept som får dig att tappa suget gjorda med frukter / torkade eller inte... Finns så massa gott man kan göra!
Kolla bara recepten :)
Men framför allt är detta ingen problem, utan att individen är för svag motiverad och saknar diciplin.
Cerberus
2007-01-16, 21:19
Det är lätt...
Ta en bild på dig... (Som du förmodligen inte är nöjd med, din kropp dvs.)
Häng upp den på kylen.
Varje gång du ska smutta ser du, och så har du en förebildsBILD bredvid.
Men framför allt är detta ingen problem, utan att individen är för svag motiverad och saknar diciplin.
wow! dummaste inlägget i år, helt klart.
du har ingen aning om vad som sker i huvudet på en som har skev självbild och/eller ätstörning.
Sheogorath
2007-01-16, 21:21
Det är lätt...
Ta en bild på dig... (Som du förmodligen inte är nöjd med, din kropp dvs.)
Häng upp den på kylen.
Varje gång du ska smutta ser du, och så har du en förebildsBILD bredvid.
Sen kan du kolla nyttiga recept som får dig att tappa suget gjorda med frukter / torkade eller inte... Finns så massa gott man kan göra!
Kolla bara recepten :)
Men framför allt är detta ingen problem, utan att individen är för svag motiverad och saknar diciplin.
Nu ska vi se här. Var tyst, tack? Idiot.
Vet inte riktigt om frågan bör ställas här men jag undrar vad för hjälp ni fått? Dietist, terapi eller både och?
Jag fick samtalshjälp, dietist och psykofarmaka. Samtalshjälpen hjälpte mig inte alls då jag inte var redo för det, var mest sjuksystern som pratade, kände att jag ej hade så mycket att säga. Dietisten lyssnade jag mer på, kande förtroende för henne, att hon klargjorde att jag är inte här för att göra dig tjock utan att lära dig äta normalt och vettigt, för jag ville verkligen kunna äta en normal middag tex. Sen att man fick ta det i små steg och inte börja på en gång kändes bra och att man fortarande kunde kontrollera det. Jag borde egentligen blivit inlagd med tanke på min dåvarande vikt, men vägrade det.
Sen blev det flytt mellan landsting och behandlingen avstannade, jag höll mig fortfarande rejält underviktig några år men har nu vad jag tycker inga problem. Jag avr själv tvungen att komma till insikt och börja gilla mig själv mer. Kanske om jag vart mer öppen för samtal och terapi så hade det gått snabbare men det kommer jag aldrig få veta nu...
Jag insåg att det tärde på mig. Jag kunde inte leva detta liv för det tärde mig på insidan. Vännerna, killen, skolan och träningen blev lidande. Tröttnad på att gå till gymmet på skakande ben eller stor frossa i godis när jag väl fick chans pga. brist på allt.
Han fick mig att ge ett löfte att långsamt gå över till SMÖR på mackan..shiit!!
Har man ett stöd och en stark vilja klarar man det.
smürfpücko
2007-01-16, 22:24
Många av er har skrivit klockrena saker, det hjälper verkligen att läsa! Tack till Jacky, Milia, Nina L, Knazcandy, Tolkia m fl. era inlägg är kanonbra.
Trots att jag vet allt detta så "glöms det bort" när man är i en sämre period. Då känns det som om alla tränar mer, och hårdare, än vad jag gör, att jag slarvat för mycket med kosten jmf med andra "duktiga" personer, osv.
Så det känns verkligen upplyftande att bli påmind om hur det egentligen är genom era inlägg och inse (åter igen), att man är långt i från ensam om problematiken och att man inte behöver skämmas.
Jag har fortfarande störning (bulimi) men det är långt bättre än för några år sedan. Då kunde jag kräkas varje dag. Det sker aldrig numera, det går ofta minst 1 vecka mellan tillfällena. Då kan jag å andra sidan göra det 2-3ggr på den dagen... Känns som det mest är en ovana jag behöver bryta.
Ayla - jag gick i gestaltterapi för knappt 2 år sen, det känns inte som att det hjälpte mig så mycket. Visst började man tänka sig för mer och det kändes skönt med stödet, men personligen tror jag att jag behövde nåt mer/annat. Jag har i alla fall börjat "gå emot" min rädsla att bli ett fetto genom att ge f-n i at spy flera gånger nu under gångna året, och märkt att jag inte ökat nämnvärt i vikt vilket stärkt mig massor. Och skulle jag öka något i vikt så får jag ta det, det är fortfarande hälsosammare än att spy!
Gentelman
2007-01-17, 00:57
wow! dummaste inlägget i år, helt klart.
du har ingen aning om vad som sker i huvudet på en som har skev självbild och/eller ätstörning.
Din dumma "smartass" jag har gått genom det och jag vet...
Och vad jag just sa är sanning
Din dumma "smartass" jag har gått genom det och jag vet...
Och vad jag just sa är sanning
Lugna ner dig hörru du. Spelar ingen roll dom du har haft det eller inte. Det betyder inte att du hjälper henne genom att skriva som du gör, tänk efter lite.
smürfpücko
2007-01-17, 15:00
Din dumma "smartass" jag har gått genom det och jag vet...
Och vad jag just sa är sanning
Om du verkligen gått igenom det, då skulle du inte skriva som du gjorde. Jag säger inte att du "ljuger" om att du har haft problem, men uppenbarligen var ditt problem av en lite annan art och du kanske tror dig ha mer förståelse och kunskap om just detta än vad du har.
Om du verkligen gått igenom det, då skulle du inte skriva som du gjorde. Jag säger inte att du "ljuger" om att du har haft problem, men uppenbarligen var ditt problem av en lite annan art och du kanske tror dig ha mer förståelse och kunskap om just detta än vad du har.
+1 på den
Om du verkligen gått igenom det, då skulle du inte skriva som du gjorde. Jag säger inte att du "ljuger" om att du har haft problem, men uppenbarligen var ditt problem av en lite annan art och du kanske tror dig ha mer förståelse och kunskap om just detta än vad du har.
+2 på den
Sheogorath
2007-01-17, 22:49
Din dumma "smartass" jag har gått genom det och jag vet...
Och vad jag just sa är sanning
Om din ätstörning var att du inte kunna hålla dig ifrån sötsakerna i kylskåpet, hur menar du att det hjälper en person vars störning är en fullständig besatthet av korrekt näringsstatus och fettprocent på kroppen, att sätta upp en "ful" bild av sina "äcklig bilringar" på kylskåpet? Tror du hon blir mindre besatt av att ännu oftare bli påmind om hur "äckligt mycket fett hon har kring magen"?
Som sagt. Applicera inte din metodik på alla typer av ätstörningar. Vid ortorexi är det det absolut sämsta du kan göra. Sådant beteende som du beskriver som en "hjälp" är ofta en del av sjukdomen.
Det är helt enkelt bara att hålla ut och tillåta sig att vara i ångesten.
Jag tror att så länge man försöker göra något åt den så kommer man att vara rädd för den och risken finns då att man byter ut ett beteende mot ett annat, som ett sätt att fly från ångesten.
Ångest är inte farligt även om det är jävligt jobbigt och det kan kännas som att man aldrig kommer att må bra.
Det var när jag insåg att ångesten går över som den började lätta för mig.
Jag satte mig helt enkelt och väntade ut den.
För varje gång jag lyckades ta mig igenom ett ångestanfall så blev det lite lättare, anfallen blev kortare och kortare, för att tillslut försvinna helt.
För mig handlade ångesten efter att jag ätit om att jag faktiskt trodde att jag skulle öka 10 kg på stört och att jag inte fattade att mättnad inte är en "ful" känsla, och mättnad är inte detsamma som att vara tjock. Mättnad är heller inte en känsla som varar för evigt, även den går över.
När jag helt enkelt väntade ut ångesten och märkte att mättnaden lade sig, och också märkte att det jag var mest rädd för, att jag skulle explodera och bli smällfet, inte inträffade, så blev jag lugnare och en erfarenhet rikare.
På stället där jag fick vård hade men bl.a. ett s.k. bolltäcke, ett påslakan fyllt med tennisbollar som man lade sig under, som konstigt nog lindrade ångesten.
När det var som jobbigast kände jag att jag höll på att explodera eller liksom lämna min kropp på något konstigt sätt. När jag låg under det där tunga täcket så kändes det som att täcket/tyngden höll ihop mig. Jag skulle väldigt gärna velat ha någon som höll om mig hårt för att liksom känna att jag var kvar i kroppen, men samtidigt klarade jag inte att någon tog i mig, men täcket fyllde liksom samma funktion.
+1 på det och dina övriga inlägg milia. Du skriver vad jag tänker, men dina formuleringar överstiger vida mina taffliga försök så jag kan bara hålla med. Bolltäcket var som en extra trygghet under de tyngsta perioderna och att få ligga under det efter en tuff måltid hjälpte fakiskt. Huruvida det var placebo eller ej vet jag inte, men jag uppskattar verkligen att jag fick prova på det under min behandlingstid.
Fernicus
2007-01-18, 00:05
Jag kände aldrig direkt för att äta, och åt mycket små portioner, saknade nån riktig mättnadskänsla så jag åt litegrann, kände mig nöjd och tackade morsan för maten. Åt relativt lite för en växande tonåring. Så började jag träna, och aptiten hann ikapp mig som en kåt gasell på Serengeti. Så nu äter jag som en häst, det måste jag göra för att orka med skolan och träningen. Så jag tackar min träning för både musklerna och aptiten ^^
+1 på det och dina övriga inlägg milia. Du skriver vad jag tänker, men dina formuleringar överstiger vida mina taffliga försök så jag kan bara hålla med. Bolltäcket var som en extra trygghet under de tyngsta perioderna och att få ligga under det efter en tuff måltid hjälpte fakiskt. Huruvida det var placebo eller ej vet jag inte, men jag uppskattar verkligen att jag fick prova på det under min behandlingstid.
Tack för de uppmuntrande orden, vad glad jag blir att du tycker det:)
Vad jag har hört så använder de sig av såna där bolltäcken på en hel del behandlingsställen, och de är rätt dyra också, men funkar det gör de ;)
Vi hade ett sånt när jag jobbade med autistiska barn. En flicka blev ibland väldigt orolig, då använde vi täcket ibland.
Cerberus
2007-01-18, 18:43
Din dumma "smartass" jag har gått genom det och jag vet...
Och vad jag just sa är sanning
ok, lät dock inte som vidare bra råd att hänga upp foton.
Någon som har något tipps att ge till mig?
Jag vet inte varför men, jag avstår ALLTID från det goda. Mina kompisar köper choklad, jag själv köper äpple. Jag kan hålla på såhär i upp mot en vecka, med att bara äta nyttigt, sen helt plötsligt - eller en dag, så får jag abstinens och äter för +1000 kcal på en dag. Sedan efter jag har ätit upp det, så måste jag spy för att jag känner mig fet... Dagen efter försöker jag också att ALLTID lägga mig på ett underskott.....
obs, jag är 15 år och har journal.
Från anorektiker/ortorektiker till hetsätare, fast där... Lösningen på anorexian var KBT, men jag hade behövt mer för att inte falla över åt andra hållet...
Någon som har något tipps att ge till mig?
Jag vet inte varför men, jag avstår ALLTID från det goda. Mina kompisar köper choklad, jag själv köper äpple. Jag kan hålla på såhär i upp mot en vecka, med att bara äta nyttigt, sen helt plötsligt - eller en dag, så får jag abstinens och äter för +1000 kcal på en dag. Sedan efter jag har ätit upp det, så måste jag spy för att jag känner mig fet... Dagen efter försöker jag också att ALLTID lägga mig på ett underskott.....
Ja, jag har ett tips: Sök hjälp. Prata med någon - läkare, skolsköterska, lärare, idrottsledare, föräldrar, kompisar, kompisars föräldrar, äldre syskon, någon vuxen du litar på. Sök sedan professionell hjälp. Obs. att jag är 100% allvarlig; risken att du ångrar att du sökt hjälp eller att man generellt söker hjälp i onödan är minimal, risken att du ångrar att du inte sökt hjälp om du inte gör det är maximal.
Jag kände aldrig direkt för att äta, och åt mycket små portioner, saknade nån riktig mättnadskänsla så jag åt litegrann, kände mig nöjd och tackade morsan för maten. Åt relativt lite för en växande tonåring. Så började jag träna, och aptiten hann ikapp mig som en kåt gasell på Serengeti. Så nu äter jag som en häst, det måste jag göra för att orka med skolan och träningen. Så jag tackar min träning för både musklerna och aptiten ^^
+1
Om din ätstörning var att du inte kunna hålla dig ifrån sötsakerna i kylskåpet, hur menar du att det hjälper en person vars störning är en fullständig besatthet av korrekt näringsstatus och fettprocent på kroppen, att sätta upp en "ful" bild av sina "äcklig bilringar" på kylskåpet? Tror du hon blir mindre besatt av att ännu oftare bli påmind om hur "äckligt mycket fett hon har kring magen"?
Som sagt. Applicera inte din metodik på alla typer av ätstörningar. Vid ortorexi är det det absolut sämsta du kan göra. Sådant beteende som du beskriver som en "hjälp" är ofta en del av sjukdomen.
:bow:
Ja, jag har ett tips: Sök hjälp. Prata med någon - läkare, skolsköterska, lärare, idrottsledare, föräldrar, kompisar, kompisars föräldrar, äldre syskon, någon vuxen du litar på. Sök sedan professionell hjälp. Obs. att jag är 100% allvarlig; risken att du ångrar att du sökt hjälp eller att man generellt söker hjälp i onödan är minimal, risken att du ångrar att du inte sökt hjälp om du inte gör det är maximal.
:bow:
Just när jag börjat ge upp hoppet om Kollo så skriver ni så här. Insiktsfullt.
Lizard
Bumpar den här tråden med detta:
Outsiders: Mitt barn har anorexia
Tid: 20:00-21:00
Brittisk dokumentär från 2006. Alla barn kan ha raseriutbrott och humörsvängningar. Men ett av fem barn i Storbritannien lider av allvarliga psykologiska problem, som anorexia. Detta kan vara förödande för barnen och deras familjer. Men behandlingar finns. Maudsley Hospital i London är ett av världens ledande psykiatriska sjukhus. Barn som lider av anorexia kan bli bättre på bara några veckor genom banbrytande och intensiva behandlingar.
På Kanal 5. (Lite sent ute men ändå...)
Någon som har något tipps att ge till mig?
Jag vet inte varför men, jag avstår ALLTID från det goda. Mina kompisar köper choklad, jag själv köper äpple. Jag kan hålla på såhär i upp mot en vecka, med att bara äta nyttigt, sen helt plötsligt - eller en dag, så får jag abstinens och äter för +1000 kcal på en dag. Sedan efter jag har ätit upp det, så måste jag spy för att jag känner mig fet... Dagen efter försöker jag också att ALLTID lägga mig på ett underskott.....
obs, jag är 15 år och har journal.
Hej hej!
Jag känner igen mej i dej när det gäller att alltid välja det där nyttiga, men varför se det som en nackdel? Du förlorar inga speciella nyttigheter genom att välja äpplet. Om du nu vill ha choklad så köp den men om d nu är så att du hellre äter ett äpple så... se det som en fördel =)
Sen kommer problemet med din hetsätning efter det, jag var själv lite så innan förutom att jag aldrig spyr efter, åt ganska mycket men inte till spy-gränsen. Jag tror att man hetsäter sådär för att ätandet av onyttiga saker ger en ångest men man vill smaka och äta lite onyttigt ibland. Så man SLÄNGER i sig allting så att det går så snabbt som möjligt och man slipper tänka så mycket på vad man gör. Du både vill och vill inte äta onyttigheter men så gör du det ändå och vill få det överstökat.
Att du sedan spyr ser jag som något allvarligt, kroppen mår inte bra när man håller på och spelar med den.
Jag tycker att antingen så ändrar du syn på dej själv och njuter av äpplet och tänker på att den där chokladen egentligen inte är så himla god, smaken varar bara i några minuter och sen får din kropp jobba med den istället för med de nyttiga fibrerna och vitaminerna som finns i äpplet.
ELLER..
Så unnar du dej helt enkelt något onyttigt då och då :) Det kan handla om en ätardag i veckan då du får äta lite mer fritt och sen tränar du lite extra.
Hoppas att du lyckas hitta någon slags balans.
Är det någon som gått igenom Fairburns självhjälpsprogram i 6 steg? Har det hjälpt?
Handcuff
2008-09-15, 15:17
Har en vän som har en ätstörning i form av bullimi...
Hur kan jag vara till hjälp?
Personen i fråga får i dagsläget professionell hjälp och är öppen med problemet och är väl medveten om sitt tillstånd.
Hur är jag/omgivning till bäst nytta
Sett flera i den här tråden som berättat om sina bekymmer. PM:a gärna om ni vill.
:)
EDIT: Bör kanske förtydliga om att det INTE handlar om mig själv!
jag kämpar fortfarande, ligger mitt i en viktuppgång just nu och de e kämpigt. Maten e det inte värsta, för jag älskar ju mat å äter ju bra. Sen tar det hus i helvete om jag inte sköter kosten rba här hemma, så det e bara att sköta sig. MEN jag har problem med att kontrollera mitt rörelsebehov istället, vilket e ett rent helvete det med.
cosmic_dancer
2008-09-15, 20:39
Mitt problem kan känas naivt, då jag är 26 och inte borde ha dessa proeblem i vuxenålder känns det som. Jag kan vara väldigt nojig, ja rent av rädd att under en dag få imig för mycket av något. Kan hoja nästan en hel dag över hu r dagens ksot är upplagd med kalorier, kolhydrater och fett etc.
Det är inte så att jag räknar dem utan jag lagar fettsnålmat och äter nästan pasta elle rliknande till maten för att jag inte vågar ta risken att ha ett överskott av kolhydrater den dagen eftersom jag kanske ätit fil med musli och smörgås till frukost. Har genom det här tänket då även svårt att una mig sötsaker och tönker att om jag äter exempelvis lite avokado till lunchen så är det en massa fett och jag kan inte äta något mer fettrikt såsom godis den dagen. Har jag däremot ätit kalori och fettsnål mat ubnder dagen kan jag unna mig lite godis, men jag kan medans jag äter slås av tanken att det är för mycket av det ena eller det andra och jag kan få dåligt samvete.
Som sagt så vet jag hur fel jag ha ri mina tankar, men ha rinte vågat söka hjälp för det finns dem med allvarligare problem.
Forslund_
2008-09-16, 11:14
Jag ber om ursäkt för att jag lånar tråden till en kanske något stötande fråga.
Finns det fler bulemiker/f.d bulemiker här på forumet som har/haft problem med ofrivilliga kväljningar till följd av slapp eller uttänjd magmun? Och isåfall, är det någonting som blir bättre?
Är hemskt orolig för det här. :(
jag kämpar fortfarande, ligger mitt i en viktuppgång just nu och de e kämpigt. Maten e det inte värsta, för jag älskar ju mat å äter ju bra. Sen tar det hus i helvete om jag inte sköter kosten rba här hemma, så det e bara att sköta sig. MEN jag har problem med att kontrollera mitt rörelsebehov istället, vilket e ett rent helvete det med.
jag känner igen mig! har haft ätstörningar sen många år, men inte så allvarligt skulle jag säger, dvs inte har varit inlagd eller så. har alltid varit normalviktigt, men har inte bulimi. men ändå är jag alltid rädd att bli fetare/överviktigt osv. fast jag älskar mat är jag dock på min vakt att inte låta det blir för mkt efter ett tag. nu när jag har bestämt mig att satsar på muskelbygge och accepterad att det växer ingen muskle utan mat mår jag dock inte riktigt bra av allt och regelbundet ätande och det sk tjockisångest kommer ganska ofta nuförtiden. jag mår varken kroppsligt eller själsligt bra just nu trots jag älskar mat. men tycker med att det är kämpigt...
Mitt problem kan känas naivt, då jag är 26 och inte borde ha dessa proeblem i vuxenålder känns det som. Jag kan vara väldigt nojig, ja rent av rädd att under en dag få imig för mycket av något. Kan hoja nästan en hel dag över hu r dagens ksot är upplagd med kalorier, kolhydrater och fett etc.
Det är inte så att jag räknar dem utan jag lagar fettsnålmat och äter nästan pasta elle rliknande till maten för att jag inte vågar ta risken att ha ett överskott av kolhydrater den dagen eftersom jag kanske ätit fil med musli och smörgås till frukost. Har genom det här tänket då även svårt att una mig sötsaker och tönker att om jag äter exempelvis lite avokado till lunchen så är det en massa fett och jag kan inte äta något mer fettrikt såsom godis den dagen. Har jag däremot ätit kalori och fettsnål mat ubnder dagen kan jag unna mig lite godis, men jag kan medans jag äter slås av tanken att det är för mycket av det ena eller det andra och jag kan få dåligt samvete.
Som sagt så vet jag hur fel jag ha ri mina tankar, men ha rinte vågat söka hjälp för det finns dem med allvarligare problem.
jag tycker inte alls att ditt problem är naivt och jag tror inte att det är beroende av åldern. jag är 39 år och har haft ätstörningar sen jag fick anorexi ett tag vid 16-årsåldern. anorexin var inte långvarig, men sen dess har jag egentligen aldrig ätit som en normal människa utan att mår dåligt. jag har i princip dåligt samvete hela tiden över mitt ätbeteende, antingen för mkt mat, fel mat, osunt leverne i form av dagssvält och kvällsfrossa eller några dagars helsvält osv. problemet är oxo för mig att min mage sväller upp så att jag ser gravid ut efter nästan varje lilla matbit, därför har/hade jag det väldigt svårt att våga satsa på ett normalt ätande under dagen (skippat tex frukost för att vara inte gravid hela dagen). jag har aldrig sökt om hjälp heller på riktigt eftersom jag fick höra jämnt att det är inbillningen etc. nu försöker jag verkligen att äta regelbundet pga träningen som jag vill komma vidare med, men det känns väldigt svårt, jag trivs just nu väldigt dåligt med min kropp, inte bara pga utseendet utan känslan att ha ätit en hel häst, fullproppad till under hakan efter en liten portion till lunch och ett kaffe efteråt.
sorry, har blivit lite långt, men jag tycker du ska söka hjälp om du inte trivs med det och om du orkar. ditt problem är verkligen inte naivt eller ingenting för vuxna.
cosmic_dancer
2008-09-16, 17:25
jag tycker inte alls att ditt problem är naivt och jag tror inte att det är beroende av åldern. jag är 39 år och har haft ätstörningar sen jag fick anorexi ett tag vid 16-årsåldern. anorexin var inte långvarig, men sen dess har jag egentligen aldrig ätit som en normal människa utan att mår dåligt. jag har i princip dåligt samvete hela tiden över mitt ätbeteende, antingen för mkt mat, fel mat, osunt leverne i form av dagssvält och kvällsfrossa eller några dagars helsvält osv. problemet är oxo för mig att min mage sväller upp så att jag ser gravid ut efter nästan varje lilla matbit, därför har/hade jag det väldigt svårt att våga satsa på ett normalt ätande under dagen (skippat tex frukost för att vara inte gravid hela dagen). jag har aldrig sökt om hjälp heller på riktigt eftersom jag fick höra jämnt att det är inbillningen etc. nu försöker jag verkligen att äta regelbundet pga träningen som jag vill komma vidare med, men det känns väldigt svårt, jag trivs just nu väldigt dåligt med min kropp, inte bara pga utseendet utan känslan att ha ätit en hel häst, fullproppad till under hakan efter en liten portion till lunch och ett kaffe efteråt.
sorry, har blivit lite långt, men jag tycker du ska söka hjälp om du inte trivs med det och om du orkar. ditt problem är verkligen inte naivt eller ingenting för vuxna.
Nä det kanske inte är fånigt, men jag känner det som om det här är något man ska ha gått igenom för ett bra tag sen. Jag frossar ju inte heller diekt, utan äter väldigt regelbundet och noga på det sättet men somsagt jag har nästan alltid en konstanst rädsla över att det är för mycket. Vilket jag någonstans vet att det inte är och då jag dessutom tränar så är det verklgien int emycket, utan snarare att det kan bli ohälsosamt lite.
Tycker att du också borde söka hjälp, jag har också fått höra att det är inbillning och att det enbart är att tänka bort det. Men det är lättare sagt en gjort då det är som om det inte är en själv som tänker sådär utan någon som bor i ens hjärna som tänker negativa tankar åt en och får en att känna konstant d¨åligt samvete. Vet heller inte vart jag ska vända mig, om det är dietist eller terepuet 8stavning) Var till en samtalsterpeut för ett tag sen men då av andra själv, vågade inte heller riktigt ta upp matproblemen. Då jag får för mig att jag kan kontroeller det hela själv.
Graffman
2008-09-16, 21:03
För mig började det när jag började boxas för ca 2 år sedan. Jag har alltid tränat hela mitt liv och aldrig direkt tänkt på min kost eller hur jag sett ut. Jag åt i stort sett vad jag ville och va på den tiden lite småpluffsig. Sen började jag boxas och ökade min träningsdos rejält. Jag vägde då va 78 kilo (172 cm lång och 17 år gammal) och behövde gå ner till 74 för att lägga mig i matchvikt. Jag började med att ta bort all läsk/saft etc och drack bara vatten, Nästa sak att ryka var godiset och pizzan och jag fick uppmuntran från min familj med mitt nya "nyttigare" liv. Och visst rasade jag i vikt och vips så vägde jag inte 74 som tanken var, utan 69 kilo och jag var mer nöjd med mig själv än någonsin tidigare.
Så var det dags för min första match och jag bantade ner mig till 64 kilo, detta var ett drygt år efter det jag började boxas och hade då gått från 78 till 64 kilo. Mina föräldrar tyckte vid den här tiden att jag började se väl tanig ut men dom gick med på mina argument att jag var tvungen att gå ner i vikt för platsa in i den lättare vikt klassen (för er som inte vet så matchar man motståndare i boxning efter vikt) med löften om att jag skulle gå upp några kilon efteråt. Men nu var det nästan sommar och folk kommenterade hur smal och vältränad jag såg ut och detta gjorde att jag inte ville lägga på mig vikt inför sommaren för "Det är onödigt att lägga på sig vikt nu, jag vill vänta tills efter sommaren istället" och så fortsatte den onda spiralen och under sommaren tränade jag 5 dagar i veckan och kunde äta ca 600 kcal per dag. Mina föräldrar var bortresta och jag bodde ensam mest hela sommaren. Jag förstörde min kropp, jag tappade flera kilo muskler, men det tänkte jag inte på eftersom man nu såg dom få jag hade kvar så tydligt på grund av min skadligt låga fett %. Mina vänner började nu reagera men jag lyssnade inte på dom. Det hela slutade med att min mamma en dag hittade mig efter jag haft middag hemma en kväll, när middagen var avklarad och vi skulle gå ut så kunde jag inte följa med för jag helt enkelt tuppade av efter 2 öl (light självklart) och min mamma hittade mig utslagen i min säng och såg hur smal jag hade blivit. Jag hade inte medvetet gömt min kropp för någon, men när jag tänker tillbaka på det kan jag inte komma ihåg att jag någon gång faktiskt gått utan en tröja eller liknande på mig. Hon konfronterade mig och fick mig att inse vad jag höll på med. Som tur är är hon utbildad inom kost och träning så hon höll hädanefter stenhård koll på vad jag åt och jag lyckades gå upp några kilon.
Men jag kan inte säga att jag kommit ur min ätstörning, jag nojjar fortfarande extremt över min mat, men jag har blivit bättre på att äta och känner att jag har lite kontroll över det hela.
Det som stör mig är att jag ser EXAKT samma mönster hos en person nära mig, och jag försöker verkligen prata med honom, men jag vet själv hur man så fort man blev konfronterad bara slöt sig som en mussla och förnekade allt.
Ja, jag vet inte riktigt om detta kan vara till hjälp för någon, men det kändes så skönt att skriva av sig lite bara om något som är så svårt att prata om.
creperiet
2008-09-16, 21:14
men det kändes så skönt att skriva av sig lite bara om något som är så svårt att prata om.
Det är jäkligt skönt att läsa riktig ärlighet också. All lycka, verkligen!
Nä det kanske inte är fånigt, men jag känner det som om det här är något man ska ha gått igenom för ett bra tag sen. Jag frossar ju inte heller diekt, utan äter väldigt regelbundet och noga på det sättet men somsagt jag har nästan alltid en konstanst rädsla över att det är för mycket. Vilket jag någonstans vet att det inte är och då jag dessutom tränar så är det verklgien int emycket, utan snarare att det kan bli ohälsosamt lite.
jag förstår dig verkligen, men som sagt, jag är 39 år och kommer aldrig att bli av med äs. jag vet det innerst och har hört & läst det många ggr. jag tycker eller det känns så att om du tycker att du 'borde har gått genom det för länge sen' lägger du extra press på dig själv.
för mig har det nästan varit en chock och jag har fortfarande svårt att acceptera att jag skulle behöva 2000 kcal/d utan muskelbyggande-överskottet. jag har i bakhuvudet bara att om jag äter verkligen så mkt varje dag, då kommer jag bara att bli fet! det är verkligen svårt att släppa de tankar.
Tycker att du också borde söka hjälp, jag har också fått höra att det är inbillning och att det enbart är att tänka bort det. Men det är lättare sagt en gjort då det är som om det inte är en själv som tänker sådär utan någon som bor i ens hjärna som tänker negativa tankar åt en och får en att känna konstant d¨åligt samvete. Vet heller inte vart jag ska vända mig, om det är dietist eller terepuet 8stavning) Var till en samtalsterpeut för ett tag sen men då av andra själv, vågade inte heller riktigt ta upp matproblemen. Då jag får för mig att jag kan kontroeller det hela själv.
samma här, tycker/hoppas oxo att jag kan kontrollera det själv, vilket är kanske omöjligt. vet inte. tyvärr är mitt magproblem ingen inbillning, det kan ju demonstreras, dock skäms jag för att visa och prata om det öppet av nån konstigt anledning. och tyvärr kan det inte tänkas bort när byxan är så tajt att man kan knappt andas efter maten. det tog mig mkt kraft till att går till läkare och pratar om problemet. har gjort hur många undersökningar och tester som helst, ingenting har hittats. jag tror faktiskt om jag inte hade uppsvällningsproblemet, så hade jag aldrig fått anorexin i tonåren och därmed aldrig haft nån äs.
jag skulle prova med samtalsterapeuten igen om jag vore du. kanske matproblemen hänger ihop med andra problem, men jag förstår att det är svårt att tar upp temat och pratar om det.
cosmic_dancer
2008-09-17, 10:27
Det är väl så att samhället säger att min rädsla är något som skall upplevas i tonåren om det ska upplevas. Har även folk omrking mig som sagt det eller att de inte vill tro att det är allvarliga problem jag har. Det är bara att tänka bort det. Jag kan tänka mig att en möjlig orsak till att jag tänker så här nu är pga min pappas bortgång förra sommaren. Under den hösten så sköt jag ifrån mig mycket utav känslorna som fanns och som de andra i familjen hade. Jag bodde hemma då och vart den som såg till att det lagades mat, då min mamma inte orkade tänka på det. Jag lagade då bra mat, rörde mig och gick ner i vikt. Sen i början av det här året flyttad ejag ner till Göteborg för att läsa en kurs i ironiskt nog kost och hälsa. :). Det var under den här våren som jag började ta till mig min pappas död på ett helt annat sätt än jag gjorde i höstas. Jag vart väldigt ledsen och vill nästan alltid vara själv. Jag vantrivdes ofta där jag bodd eoch hur jag hade det.
Jag började gå ner ännu mera vikt, jag snarare rasade flera kilon trots att jag åt så viktraset satt väl ihop med att jag mådde dåligt. Jag började noja över maten och var rädd att få imig för mycket. Jag tror att det hela kan sitta ihop då jag under en period imitt liv då jag vägde en del 70+ och en 163 lång rätt ofta fick höra av min pappa att jag vägde för mycket och att jag åt för mycket. Han sa det aldrig på rent elaka sätt utan egentligen i all vämneing men jag uppfattade det som elakhet och vart ofta ledsen. Dock ska jag inte utesluta i historien att han var glad då jag under en sommar lyckats gå ner några kilon. Så han var verkligen ingen ond människa som enbart slängde ut sig negativa saker om en. Så det som har gjort mig nojig nu, kan förmodligen bero på att jag vill vara honom till lags på något sätt och göra honom stolt, att han ska vara glas för min skulle. Kanske för att jag i början av hans bortgång kände dåligt smavete över hans död, då jag ofta kunde vara sur och tvär mot honom och komma med någon spydig kommentar.
Sen att jag är rädd att ta kontakt med någon angående mina problem är somsagt för att min mamma sagt att det bara är att tänka bort preoblemen då jag nämnt dem för henne. Hon har någongång sagt att jag är för extrem i mina nojor, men inte sagt då att hon börjar ora sig eller att jag borde prata med någon om det. Då jag häromdagen nämde att jag vill kontakta någon för att lära mig äta rätt mängd av alltihop och inse att det inte är någon fara att få för mycket av någon ibland så undrade hon bara om det verkligen var så att jag åt för lite om dagarna. Jämnfört med henne äter jag stora mängder mat. Trots att jag enbart äter tre huvudmål och ibland två mellanmål, ibland inga alls och att det är rätt små portioner och lite fett i själva maten. Det är som om hon inte förstår problemen och anser att det bara är en själv som kan hjälpa en med hjälp av tankarna. Somsagt så kan jag ibland tänka bort det negativa, men det kommer ju alltid tillbaka.
jag uppskattar verkligen din öppenhet, cosmic, och tror faktiskt att det bra att pratar/vill prata om det. jag beklagar din pappas bortgång. det verkar ju så att matproblemen ligger i din familj och att det är bra förknippat med känslor. det är ju ofta så. min mamma tjatar alltid om mitt ätande, men jag struntar i det, både mama och pappa är överviktiga och jag är normalvikt.
tror inte heller att din papa menade annat än väl, men vissa kommentarer kan ibland hamnar på helt fel ställe och då sätter det säkert igång. jag blev mobbad i tonåren när jag blev lite knubbig och det och min mage satte igång min anorektiskt period.
din mama menar säkert oxo väl, men problemen försvinner inte genom att man tänker de bort. om det vore så enkelt. men å andra sidan får jag intrycket av din beskrivning att din mama har oxo lite 'problem' med maten, kanske därför vill/kan hon inte förstå problemet.
jag är 39 år och kommer aldrig att bli av med äs. jag vet det innerst och har hört & läst det många ggr.
Jag menar inte att vara otrevligt, men huruvida du blir av med ätstörningarna eller inte beror på om du vill lägga ned den tid och kraft som krävs för att bli det. Det är svårare att bli av med ett oönskat beteende ju längre man utövat det, men omöjligt blir det inte. Man måste vilja och våga göra det som krävs, och det är svårt, eftersom det som krävs i princip är dels en omprövning av hur man ser på sig själv, dels att man gör det man är allra mest rädd för att göra, trots att det känns för jävligt. Att säga att det inte går är dock en undanflykt.
cosmic_dancer
2008-09-17, 15:42
jag uppskattar verkligen din öppenhet, cosmic, och tror faktiskt att det bra att pratar/vill prata om det. jag beklagar din pappas bortgång. det verkar ju så att matproblemen ligger i din familj och att det är bra förknippat med känslor. det är ju ofta så. min mamma tjatar alltid om mitt ätande, men jag struntar i det, både mama och pappa är överviktiga och jag är normalvikt.
tror inte heller att din papa menade annat än väl, men vissa kommentarer kan ibland hamnar på helt fel ställe och då sätter det säkert igång. jag blev mobbad i tonåren när jag blev lite knubbig och det och min mage satte igång min anorektiskt period.
din mama menar säkert oxo väl, men problemen försvinner inte genom att man tänker de bort. om det vore så enkelt. men å andra sidan får jag intrycket av din beskrivning att din mama har oxo lite 'problem' med maten, kanske därför vill/kan hon inte förstå problemet.
Tack. Nä min mamma har nog inga problem, hon är över 60 och ju äldre man blir desto mindre äter man oxå. Hon äter även en hel del fikabröd och så.
är personligen MITT uppe i det. Äter alldeles för mkt, väger enligt "kunnare" 16 kg mindre än vad jag borde. Mår verkligen skit, men ska nu äntligen få hjälp..hoppas jag... ngn som har erfarenhet av Capio i Sthlm?
jag har haft ätstörningar så långt bakåt i tiden jag kan minnas, ärligt talat. Nu är jag dock frisk men har kanske inte riktigt insett det än.... eller vad man ska säga.
När jag var liten så var jag ganska pluffsig, eller jag var inte smalast i klassen iaf. Jag kom väldigt tidigt i puberteten, ~10-11 år och fick ganska stora bröst och höfter osv som jag verligen avskydde och gjorde allt för att dölja, ingen av mina vänner såg ju ut sådär? Min mamma pratade jämt, jämt, jämt om min vikt (hon var själv, och är fortfarande) smal som en sticka. "vad äter du?" sa hon i telefon när jag kom hem från skolan "..nudlar" "..ja det är väl inge fett i nudlar direkt så du blir ju inte tjockare av det!" minns många liknande samtal. :( När man är 11 år så lyssnar man ju på vad alla vuxna, och i synnerlighet sin mamma säger. Jag fick inpräntat att jag var tjock helt enkelt och det tänkte jag på dag ut och dag in. Började gömma mitt ätande för att det skulle kontrolleras hela tiden, skämdes när jag åt och när jag väl var tvungen så åt jag i smyg.
När jag var 14-15 så slutade jag äta. Kunde äta två päron under en dag, gick ner till under 50kg men blev aldrig nöjd, började träna. Allt jag tänkte på kretsade kring (avsaknaden) av mat och jag läste alla bantningstips som jag kom över. En kompis pratade med mig och jag insåg att jag inte behövde gå ner mer i vikt, men så gick det över åt andra hållet. Jag hetsåt allt jag kom över till bristningsgränsen och mådde skit men fortsatte träna, mitt beteende växlade liksom i cykler eller vad man ska säga. anorexi-bullemi-ortorexi-anorexi-osv. Det höll i sig tills jag var 18-19, hade en tandborste på jobbet som jag tryckte ner i halsen på en avlägsen toalett efter lunchen, räknade kalorier som besatt. Jag fick dock hjälp tillslut och nu har jag ett någolunda sunt förhållande till mat även om jag kan hamna i "fel"-tänket ibland.. det hjälper mig att skriva dagbok och prata med någon som står mig nära när det händer vilket som tur är inte är särskilt ofta..
Black Star Abyss
2008-09-17, 22:50
Känns som att jag har en ätstörning nu så jävla mycket som jag trycker i mig (3500kcal om dagen). över 4 timmar går åt att laga och äta denna mat varje dag, alla säger att det är normalt men det kan fan inte vara det
Jag menar inte att vara otrevligt, men huruvida du blir av med ätstörningarna eller inte beror på om du vill lägga ned den tid och kraft som krävs för att bli det. Det är svårare att bli av med ett oönskat beteende ju längre man utövat det, men omöjligt blir det inte. Man måste vilja och våga göra det som krävs, och det är svårt, eftersom det som krävs i princip är dels en omprövning av hur man ser på sig själv, dels att man gör det man är allra mest rädd för att göra, trots att det känns för jävligt. Att säga att det inte går är dock en undanflykt.
det håller jag bara delvis med om, visst finns det många bettenden som kan bli av med genom terapi, övningar osv. i pricip har du rätt, MEN du känner tyvärr inte min kropp. sålänge den spökar spökar huvudet. och sålänge man eller rättare jag bara mår dåligt av att äta, alltså kroppsligt dåligt (menar inte psykiskt, det kunde jag göra nånting åt det), sålänge kommer jag har ett snett förhållande till mat. om man mår kroppsligt dåligt av nånting (tex alkohol) då låter man ju bli att äta/drycka/göra det, men mat kan man inte avstå från i längden...
Zowie: Jag förstår hur du tänker. Men det där argumentet är det argument som ALLA med ätstörningar använder som argument för att få fortsätta leva i sina nojor. ALLA ANDRA kan bli friska och borde försöka bli friska, men JUST JAG har en kropp som är så onormal att jag MÅSTE leva så här.
Oavsett vilka medicinska problem man har så är en ätstörning inte lösningen. Lösningen om man har klamydia är inte att se till att bli smittad även med gonorré.
Doctor Snuggles
2008-09-18, 07:26
Jag menar inte att vara otrevligt, men huruvida du blir av med ätstörningarna eller inte beror på om du vill lägga ned den tid och kraft som krävs för att bli det. Det är svårare att bli av med ett oönskat beteende ju längre man utövat det, men omöjligt blir det inte. Man måste vilja och våga göra det som krävs, och det är svårt, eftersom det som krävs i princip är dels en omprövning av hur man ser på sig själv, dels att man gör det man är allra mest rädd för att göra, trots att det känns för jävligt. Att säga att det inte går är dock en undanflykt.
Jag måste hålla med där. Det känns som AA frireligiöst snack om att man alltid kommer vara "beroende", och hela den offermentaliteten som snarare blir destruktiv i längden. Ur en kognitiv psykologisk synvinkel är det hundrafalt bättre att träna sig på att ställa om en del av sin identitet, från "någon med ätstörningar som kommer få kämpa med det hela livet", till typ "en frisk, bekymmersfri och hälsosam människa, som älskar mat, dryck och allt vad livet har att erbjuda".
Varför börjar t.ex. vissa människor inte dricka (eller slutar självmant). Oftast för att de börjar definiera sig själva som nykterister, d.v.s. någon vars identitet inte tillåter att de rör en droppe alkohol. Skulle det vara lika effektivt att tänka sig själv vara "en alkoholist på väg att ramla av vagnen om jag inte aktar mig" ?
Jag måste hålla med där. Det känns som AA frireligiöst snack om att man alltid kommer vara "beroende", och hela den offermentaliteten som snarare blir destruktiv i längden. Ur en kognitiv psykologisk synvinkel är det hundrafalt bättre att träna sig på att ställa om en del av sin identitet, från "någon med ätstörningar som kommer få kämpa med det hela livet", till typ "en frisk, bekymmersfri och hälsosam människa, som älskar mat, dryck och allt vad livet har att erbjuda".
Varför börjar t.ex. vissa människor inte dricka (eller slutar självmant). Oftast för att de börjar definiera sig själva som nykterister, d.v.s. någon vars identitet inte tillåter att de rör en droppe alkohol. Skulle det vara lika effektivt att tänka sig själv vara "en alkoholist på väg att ramla av vagnen om jag inte aktar mig" ?
Konstigt nog får AA bra resultat, samma sak med de behandlare som uppmärksammar folk med ätstörningar på att de är beroende och att de kommer att få kämpa mot tankarna hela livet. Sen sitter man iofs inte och mässar att man är beroende i alla stegen hos AA eller i alla stegen i någon behandling av ätstörningar.
Doctor Snuggles
2008-09-18, 07:52
Konstigt nog får AA bra resultat, samma sak med de behandlare som uppmärksammar folk med ätstörningar på att de är beroende och att de kommer att få kämpa mot tankarna hela livet. Sen sitter man iofs inte och mässar att man är beroende i alla stegen hos AA eller i alla stegen i någon behandling av ätstörningar.
Det stämmer inte. Enligt AA:s egna interna statistik så har de ca en 5%, eller lägre, "success rate". Det är exakt samma procent som för spontan remission (d.v.s tillfriskna helt utan behandling). Siffrorna blir ännu värre om man tittar på livslång abstinens, som egentligen är det som AA räknar som framgång. Mao har AA noll effektivitet, eller är rentav sämre än ingen behandling alls.
Zowie: Jag förstår hur du tänker. Men det där argumentet är det argument som ALLA med ätstörningar använder som argument för att få fortsätta leva i sina nojor. ALLA ANDRA kan bli friska och borde försöka bli friska, men JUST JAG har en kropp som är så onormal att jag MÅSTE leva så här.
Oavsett vilka medicinska problem man har så är en ätstörning inte lösningen. Lösningen om man har klamydia är inte att se till att bli smittad även med gonorré.
jag vet inte hur insatt du är i ämnet, men de flesta med ätstörningar känner att de mår psykiskt dåligt pga för mycket/fet ätandet. jag mår kroppsligt dåligt. jag trivs inte i min kropp efter maten, jag orkar mindre osv. hur skulle du känner dig om man blåser upp din mage och du orkar med jobbet och livet? hur skulle du känner dig med ett jämnt tryck på bröstkorget bara för att du har ätit en banan? osv. tyvärr har jag en onormal kropp verkar det och jag försöker att accepterar detta, och jag ser inte alls en äs som en lösning (det har jag inte sagt), men så länge problemet består kommer jag inte att skrika hurra efter en måltid eller glädjer mig över faktumet att jag kan inte har den lilla klänningen på festen om det finns mat....
sorry för dubbelposting, det gick nånting snett vid editing...
Zowie: Jag förstår hur du tänker. Men det där argumentet är det argument som ALLA med ätstörningar använder som argument för att få fortsätta leva i sina nojor. ALLA ANDRA kan bli friska och borde försöka bli friska, men JUST JAG har en kropp som är så onormal att jag MÅSTE leva så här.
Oavsett vilka medicinska problem man har så är en ätstörning inte lösningen. Lösningen om man har klamydia är inte att se till att bli smittad även med gonorré.
jag vet inte hur insatt du är i ämnet, men de flesta med ätstörningar känner att de mår psykiskt dåligt pga för mycket/fet ätandet. jag mår kroppsligt dåligt. jag trivs inte i min kropp efter maten, jag orkar mindre osv. hur skulle du känner dig om man blåser upp din mage och du orkar med jobbet och livet? hur skulle du känner dig med ett jämnt tryck på bröstkorget bara för att du har ätit en banan? osv. tyvärr har jag en onormal kropp verkar det och jag försöker att accepterar detta, och jag ser inte alls en äs som en lösning (det har jag inte sagt), men så länge problemet består kommer jag inte att skrika hurra efter en måltid eller glädjer mig över faktumet att jag kan inte har den lilla klänningen på festen om det finns mat....
men du ger mig faktiskt samma känsla som alla andra, oavsett, familj, vänner, läkare osv jag blir inte tagen på allvar och folk tror inte på mig...
jag har inte valt att har en ätstörning pga magproblemet, jag har bara sett det tidigare som en anledning att jag gled in det (eftersom när jag hade anorexi tyckte jag det var fett på magen) och det var enda lösningen jag kunde komma på och leva med att bara äta om jag kunde vara hemma i mjukisbyxor eller äter så lite som möjligt under dagen eller försöker döljer magen under trojan om jag väl var tvungen att äta...
Ellis Wyatt
2008-09-18, 11:06
Fin offermentalitet där! Ingen chock att du lidit av ätstörningar så länge.
tack för din kommentar! det hjälper mig verkligen! har inte alls offermentalitet och jag tror verkligen inte att du kan bedömma det, du känner ju inte alls mig.
creperiet
2008-09-18, 12:43
jag vet inte hur insatt du är i ämnet, men de flesta med ätstörningar känner att de mår psykiskt dåligt pga för mycket/fet ätandet. jag mår kroppsligt dåligt. jag trivs inte i min kropp efter maten, jag orkar mindre osv. hur skulle du känner dig om man blåser upp din mage och du orkar med jobbet och livet? hur skulle du känner dig med ett jämnt tryck på bröstkorget bara för att du har ätit en banan? osv. tyvärr har jag en onormal kropp verkar det och jag försöker att accepterar detta, och jag ser inte alls en äs som en lösning (det har jag inte sagt), men så länge problemet består kommer jag inte att skrika hurra efter en måltid eller glädjer mig över faktumet att jag kan inte har den lilla klänningen på festen om det finns mat....
Jag känner inte heller dig, men kroppen är mycket mer komplex än att en kroppslig reaktion bara beror på vad som händer rent kemiskt och vad man kan visa med vetenskap. Ofta ligger psykiska stressmoment eller andra problem till grund för det, medvetna eller omedvetna. Det är inte säkert att någon läkare kan förklara varför till exempel magen spänns upp, därför att problemet kan bero ligga någon helt annanstans.
oj vad jag känner igen mig i allt...
har haft anorexia i 3 år nu, och varje morgon jag vaknar så är jag övertygad om att jag på något sätt är unik, att jag inte kan bli frisk..
Men visst fan kan jag det, det krävs bara något som jag inte tycks ha tillräckligt av, en jävla massa viljestyrka och psykisk styrka.. Offermentalitet? Ja, troligtvis.
Zowie, har du kollat upp det här hos någon läkare?
Jag kan naturligtvis inte svara på vad som är fel just hos dig, men min kropp reagerar liknande som du beskriver..
När jag väl äter så sväller magen upp som en ballong, jag kan knappt andas pga alla ångest känslor, och jag mår så fysiskt illa att jag bara vill kräkas.
Det psykiska och det fysiska är mer sammanlänkande äm vad man tror..
Men jag tycker absolut du ska kolla upp det här med en läkare, om du nu tror att det enbart är fysiskt..
Önskar dig lycka till med allt!
hör ni gott folk, jag har problemet sen 25 år och vet ni vad, det är inte första gången jag försöker utreda det.
jag ar varken dum eller psykist störd! förlåt tonen men jag blir arg, här är man ärlig och sen kommer massor med konstiga & ibland dumma kommentarer som trampar på en. jag fick höra det ofta att det är inbillning, psykiskt etc, etc. sorry, men det är att nån försöker övertyga en benamputerad att han kan gå.
jag har testat mkt, jag nojor inte över det hela dagen, jag sa bara som det är. att det är ett problem för mig som gör vardagen och ätandet kämpigt. jag har hittat en puzzlebit som gör att det har blivit mkt bättre. jag har nämligen alldeles för lite magsyra och sen jag tar tabletter för det, så gör det allmänt bättre även om det är inte bra hela tiden.
ni kan acceptera det eller inte, men försök låta bli att stoppa mig i en fack som heter offer, psyko eller vad som helst. framförallt om ni inte veta hur det känns, ni är inte i mina skor.
sorry, ni känner verkligen inte hur det ligger till och det gör mig verkligen arg. menar ingen speciellt, bara de med konstiga kommentarer.
och nu kan vi kanske återgå till trådens egentliga temat.
Alfred Nobel
2008-09-18, 20:17
Bild 1: Januari 2004
Strax innan jag påbörjade min viktminskning.
Bild 2: November 2007
Under en ätstörningsperiod.
Vikt: 59kg
På Bild 2 gick det utför. Jag åt nästan ingenting på dagarna och det var inget jag själv reagerade på, men andra (familj och vänner) påpekade konstant mina miniportioner och att jag alltid beställde "lågkalori" rätter om vi, trots min egen vilja, åt ute på resturang.
När jag insåg mina fixeringsproblem med kost & träning började jag prata ut och berätta för andra om mina störningar. Huvudpersonen var morsan som hade fått upp ögonen för mig och min viktminskning. Hon om någon hade reagerat nevativt på detta och var livrädd för framtida missöden.
Nog om detta.
Hur ändrade jag på mig?
1. Jag började äta fler måltider och oftare.
Innan åt jag 1, 2 och på sin höjd 3 måltider, varje dag och BARA den maten jag själv hade lagat. Jag rörde inte morsans, resturangens eller någon polares maträtter för jag visste inte vad som fanns i den.
2. Jag pratade om mina problem.
Jag pratade öppet med syskon, föräldrar och vänner i familjen. Jag hade även mailkontakt med en jourdoktorer över nätet som gav mig tips, råd och stöd på vägen. Nycklen låg nog i det här stegen då andra fick upp synen på hur jag mådde.
Sen fick det ta sin tid och i början av Februari 2008 blev jag kvitt ätstörningarna och det som krävdes var tålamod och förtroende för sina nära och kära.
Är det något ni undrar över är det bara att dra ett PM!
Vilken skillnad Niklas. Det är säkert lättare att fastna i ett osunt beteende när man varit lite större och missnöjd med det tidigare. Då blir det lätt fokus på att "aldrig bli tjock igen" och större risk för ett skumt förhållande till mat. Bra att du tog dig ur ätstörningen, det är starkt jobbat!
grymt bra jobbat nicklas!
Jag är imponerad av att du lyckades ta dig ur skiten..
Jag började på thaiboxning och ville bli grym, och det kunde jag inte sålänge jag inte åt. Tränade hårt under ca ett halvår samtidigt som jag inte åt speciellt mkt, gick från 65-53kg under den tiden. Sen så vände det helt en dag när jag skulle ut och jogga, jag bara sket på det, orkade inte mer, gick upp till 63 iafl. Sen gick jag upp, höll väl på att fjanta med att tänka för mkt på att inte äta dittan och datten i ca ett 1 efter det.. var väl aldrig speciellt djupt nere i grejen, och klarade mej ur det utan hjälp. Vet inte ens vad jag höll på med...ville väl testa mej själv och mina gränser. Är helt ur det nu och mår som en prins, äter allt och väger idag 78 kg, kommer att gå upp mer under kommande byggningsperioder.
oj vad jag känner igen mig i allt...
har haft anorexia i 3 år nu, och varje morgon jag vaknar så är jag övertygad om att jag på något sätt är unik, att jag inte kan bli frisk..
Men visst fan kan jag det, det krävs bara något som jag inte tycks ha tillräckligt av, en jävla massa viljestyrka och psykisk styrka.. Offermentalitet? Ja, troligtvis.
Zowie, har du kollat upp det här hos någon läkare?
Jag kan naturligtvis inte svara på vad som är fel just hos dig, men min kropp reagerar liknande som du beskriver..
När jag väl äter så sväller magen upp som en ballong, jag kan knappt andas pga alla ångest känslor, och jag mår så fysiskt illa att jag bara vill kräkas.
Det psykiska och det fysiska är mer sammanlänkande äm vad man tror..
Men jag tycker absolut du ska kolla upp det här med en läkare, om du nu tror att det enbart är fysiskt..
Önskar dig lycka till med allt!
det kanske låter konstigt, men jag är glad att jag inte den enda som har såna problem. jag är naturligtvis ledsen för dig att du mår dåligt, förhoppningsvis förstår du inte fel.
jag har först försökt att minska/lösa problemen genom excessiv idrott, främst magövningar förståss. det var länge sen. jag har redan haft mag-tarm-problem som barn och appendixen togs oxo bort när jag var tretton. det kan hänger ihop med det här. i de sista 4 åren har jag börjat att ta ännu en gång tag i problemen på allvar. jag var hos totalt 7 olika läkare och har genomgått 2 laktiosintoleranstester, glutenintoleranstester, flera allergietester mm. smärtfulla mag-tarm-undersökningar osv.
jag har kört eliminationsdieter av olika slag och gjort en jättedyr antikroppstest som testar både IgE och IgA antikroppar. har läst hur många böcker som helst om matallergier, korsallergier, intoleranser, psykisk-somatiska relationer osv. emellanåt har jag alltid försökt att äter normalt och regelbundet....
förra våren var jag hos en alternativt allergolog och hon föreslog ännu en eliminationsdiet, som jag genomförde i 3 månader. ingenting förändrades, men hon tipsade mig oxo om att det kan vara så att jag har för lite magsyra vilket resulterar att jag inte blir bara uppblåst pga dålig matsmältning som orsakar gaser men oxo min onormal avföring. det provade jag genom att ta magsyretabletter, jag tyckte det kunde vara nåt, eftersom jag har aldrig upplevt halsbränna eller liknande...
sen jag tar de tabletter regelbundet vid måltider och försöker äta regelbundt har läget nånting förbättrats...
i ditt fall kunde jag tänker mig att din mage sväller upp antingen genom ett mag-tarm-problem eller pga att du äter för lite. du kan ju till att börja med (förutom kolla upp med läkaren) tar tarmbakterier, finns på apoteket. tarmfloran behöver ju näring, annars tar de 'onda' bakterier snabbt överhand och det kan oxo ge mkt gaser (som man kanske kan inte släppa). är du i terapi pga anorexin? äter du nu igen eller hur gör du. om det inte för ångestfullt, försöker att äter lite mer och regelbundet och kollar om magproblemen består. MEN jag råder dig att söka hjälp, ingen ska mår dåligt!
niklas, du har tagit ta i ditt liv och ditt problem, starkt imponerade!!!
verkligen skönt att se, great job!:thumbup:
Okej jag kan börja med att säga att mina problem inte är just bara ätstörning utan även en långdragen depression som började strax efter jag kom hem från min Asien resa förra året i maj. När jag åkte till thailand så hade jag väl bulkat upp mig en hel del tack vare tjejens godisberoende och låg på kanske 75kg men vet inte exakt vilken vikt jag låg på.
I alla fall under dessa 3 månaderna i thailand så rasade vikten och tillslut hade jag hamnat på 59kg, och yeah jag var skitnöjd hur det såg ut i spegeln.
Bilden av mig hade blivit lite skev kanske och hade tidigare aldrig tänkt på mat eller kalorier på något sätt. Men sen började helvetet ungefär mitten av sommaren så började jag må skit och depressionen var ett faktum.. jag tränade frenetiskt mycket cardio och vissa dagar kunde jag bara äta 600 kalorier. Hade jag varit ute en helg så kände man sig självklart lite pluffsig och då gick man till gymmet körde 50 min cardio och åt 600 kalorier.
Såhär höll det på säkert i 7-8 månader om inte mer. Viktförlusten hade gjort att jag blivit totallt utseendefixerad och kroppsfixerad.. jag hade varit utseendefixerad innan men nu var jag aldrig nöjd med mig själv trots om någon sa "du ser bra ut" " du är snygg ".. för det kändes bara som lögner.
Är fortfarande kvar i min depression men sen i början av Maj så har jag kunnat äta normalt igen för jag vet att jag inte vill vara ett spinko utan lägga på mig mer muskler vilket är omöjligt om jag ständigt plågar min kropp med kalorieunderskott som jag under sådan lång tid gjorde. Att hamna i en ätstörning är lättare än vad folk tror och ta sig ur den är betydligt svårare.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.